Kan man verkligen tävla i körsång?

2018-07-08, kl 15.00 lokal tid (New York, USA): Just nu sitter jag på terminal B på Newark, dvs den terminal som SAS använder, på väg hem efter en vecka med kören i Orlando för att delta i världsmästerskapen i barbershopsång. Det här måste vara den del av världen som Gud glömde – torftighet är bara förnamnet. Flygplatser förknippas ju annars med flärd, lyx, affärer och restauranger; här finns visserligen några matställen, men allt annat saknas. Och inte når jag något nät heller, så den här bloggen får göras färdig när jag kommer hem i morgon.

2018-07-09 kl 13.30 lokal tid (Stockholm Sverige): Jag har alltså varit i en bubbla i en vecka, där omvärlden har varit, om inte direkt ointressant, så i alla fall väldigt avlägsen, Vi har sjungit i stort sett hela tiden, med varandra i kören, med andra i andra körer och kvartetter, jämt och hela tiden, på scen och i varje hörn. Vi har också sjungit för andra vid flera tillfällen, dels förstås tävlingarna med sin minst 6000-hövdade publik men också i andra sammanhang, som International Showcase - en av många möjligheter att uppträda.

Och då är frågan; kan man verkligen tävla i musik? Eller fotografi också, för den delen?

Det finns säkert lika många svar som tyckare i detta. Faktum är att man faktiskt tävlar i musik, liksom fotografi, hela tiden, världen runt. Det handlar om subjektiva bedömningar, precis som konståkning eller simhopp.

För mig är det självklart. Man kan naturligtvis mäta sina krafter när det gäller allting, bara förutsättningarna är givna, och att det finns ett regelverk och man vet och har kommit överens om vad man mäter.

När det gäller min ”sport”, barbershopmusik, finns ett tydligt och genomarbetat regelverk och givna parametrar. Man bedömer en kör eller kvartett utifrån tre kategorier; musik, sång och framträdande. Varje kategori är nogsamt definierad även om de griper in i varandra och det finns (flera) domare för varje enskild kategori. Domarna är omsorgsfullt utbildade – det tar flera år att kvalificera sig för att vara domare - och alltid framträdande inom musik överhuvudtaget, och det är frapperande att se att de alltid ligger väldigt nära varandra i respektive bedömningar, helt oavsett. Det är alltså väldigt lite lämnat åt slumpen.

Man kan möjligen tycka att regler så här begränsar, och visst gör det. Varje kör eller kvartett håller sig strikt inom regelverket i tävlingarna. Men, sedan är det mycket friare, i övrigt är den konstnärliga och kreativa sidan betydligt mindre begränsad och det handlar om ren skönsång med stort underhållningsvärde.

Det har alltså varit en veckas bubbla. Så mycket mer av Orlando än konferensområdet har jag inte sett. Om sanningen ska fram har det nog inte varit så mycket jag missat heller. Orlando har inte så mycket att erbjuda förutom konferensmöjligheterna, om man inte räknar Disney World eller Sea World förstås. Men det är en helt annan fråga. Nu är jag emellertid långsamt tillbaka till verkligheten och vardagen. Det är knappt att jag haft möjligheter att fotografera, men något har det blivit. Så här är lite dokumentation över hur det kunde te sig bakom kulisserna.

Alla bilderna; inför deltagande i World Harmony Showcase, ett extra evenemang inom ramen för konventet. 

Sen är det ju förstås en fråga om man verkligen behöver tävla, om det verkligen är nödvändigt att bedöma och ranka och rangera. Men det är en helt annan diskussion. 

De här tillställningarna ger oss alla en möjlighet att träffas och sjunga tillsammans, man möter nya människor, knyter nya kontakter och ingår i ett oerhört positivt sammanhang som stimulerar och vederkvickar. 

På återseende//Göran

PS: Vi slutade som #12 bland de trettio bästa körerna i världen som kvalificerat till världsmästerskapen från hela världen. Platserna 9-15 var ett getingbo så där var det hugget som stucket. Vi är väldigt nöjda och glada. 

Till en legends ära

Livet är inte bara barbershop. Rythm’n blues med lite rock inblandat är inte dumt heller ibland. Särskilt inte tillsammans med lite brisket, chick'n grilled chicken och slam ribs som tilltugg, nedsköljt med iste och coca cola.

Den fjärde juli, dvs Independence Day var en fri, dvs programfri kväll, Några av oss celebrerade med att besöka Orlandos BB Kings Blues Club. Ett tämligen okänt coverband spelade, men som de spelade. Förutom att de var synnerligen duktiga på sina respektive instrument, särskilt gitarristen – som också sjöng – spelade de och sjöng med en alldeles äkta känsla för musiken, en trovärdighet som slog rätt igenom och då gjorde det inte så mycket att det var svårt att prata och göra sig hörd vid bordet. Legenden BB King skulle varit nöjd, det här var helt i hans anda.

Nu är ju inte en fast 17mm's glug den mest ändamålsenliga utrustningen för konsertfoto, men det var den jag hade, och alternativet, dvs att inte fotografera, tja, vad säger man om det?

En häftig kväll blev det!

På återseende//Göran

Barbershopvärldsmästerskap i Orlando, Florida, USA

Allting är stort eller snarare störst i USA är ju en gammal sanning. Ibland blir man emellertid ändå nästan förvånad när man är här och upptäcker att det inte bara ligger nåt i det utan faktiskt stämmer. Det är så. Allting är störst i Amerika.

Orlando är den näst största staden i USA när det gäller konferensanläggningar. Där vi bor och där konventet huserar, dvs där världsmästerskapen i Barbershopsång huserar omfattar anläggningarna inklusive hotellen till ytan en mindre svensk stad. Och kapaciteten för konferensgäster rör sig om uppemot en kvarts miljon människor, samtidigt! Dvs som en större svensk stad.

Det märks inte minst när man går omkring i lokalerna. Det handlar bokstavligt talat om kilometrar man kan och ibland behöver tillryggalägga, inomhus. Med heltäckningsmattor överallt!

Just nu är det emellertid inte så många andra förutom vi, barbershoporganisationen, som håller till här, vilket gör att allt känns stort, tomt och nästan lite ödsligt. Och jag kan inte låta bli att fundera över all den energi som går åt till luftkonditioneringen av alla dessa utrymmen, det är nästan kallt inomhus, jämfört med väldigt varmt och fuktigt utomhus. Och om man då tänker all energi för all luftkonditionering i USA, relativt världens samlade energibehov – ja då svindlar tanken.

Hotellen och konferensanläggningarna är sammanbyggda för det mesta. Och där de inte är det är de förbundna med varandra genom gångvägar/gångtunnlar uppe i luften. Man kan alltså alltid gå torrskodd när det regnar, vilket det gör ibland när åskvädren drar förbi, vilket det gör allt som oftast.

Men det finns en stadskärna också, förstås, med restauranger och köpcenter och vanliga affärer. Vi hinner dock inte se så mycket av själva stan, men det är inte heller mycket att se. Det finns inte så mycket av någon pittoreskhet, stan är tämligen ny i det att den vuxit närmast okontrollerat de senaste decennierna efter att ha varit en ganska liten (med amerikanska mått) stad tidigare. Och även om Orlando är en nöjesstad (förutom konferenserna) är den inte lika grotesk som exempelvis Las Vegas, på gott och ont, mest gott.

Det finns planteringar och rabatter överallt. Raka och fina kanter, väldigt snyggt ordnade och med naturliga växter som bara klarar sig i blomkrukorna hemma. 

Och allt är väldigt rent och snyggt. 

På återseende//Göran

Crocs and Gators

Orlando, Florida – temperaturen uppe i mid nineties (>35 grader C), ”like seven inches from the midday sun” och en våldsam luftfuktighet. Är här för deltagande i de internationella barbershopmästerskapen, men idag en fri dag som skulle fyllas med något, även om det är så varmt att man försmäktar och blir sjöblöt bara efter några minuters lugn promenad.

Kopplingen alligatorer och Florida är lätt, även om det är en bra bit till träskmarkerna i The Everglades härifrån.

Men, det finns en närmast nöjespark där man presenterar alligatorer och andra djur som lever i träskmarkerna, The Gator Park. Nu är det inte alligatorernas naturliga habitat, allt är liksom konstgjort, men det är bra gjort, en stor park med massor av växtlighet, massor av små grunda sjöar och ett rikt djurliv. Men det finns också där uppträdanden och annat, som matning av alligatorerna, alligatorbrottning etc. Emellertid är uppträdanden mer för barn, fast även med det i tanke rätt tråkigt och nästan lite patetiskt, åt det buskismässiga.

Demonstration av hur alligatorernas med rätta fruktade gap och bett kan neutraliseras - "Alligatorbrottning".

Det fanns också en mängd fåglar av olika sorter, främst olika hägrar och storkar och liknande, som både ganska ogenerat klev omkring bland alligatorerna men också,  nästan lika ogenerat gick omkring bland publiken.

Alligatormatning publikfavorit, av någon anledning. 

Sammantaget en något blandad upplevelse. Parken som sådan var fin, men det var för mycket jippo över hela anläggningen, vilket kanske ändå i någon mån präglar sådana här saker i USA. 

På återseende//Göran

Vardagsflow

När jag nu är i trädgården på dagarna, då vädret tillåter och jag har tid, så inträder ett lugn hos mig, då mår jag bra. Jag brukar gå ut efter frukost och DN (pappersversionen, förstås) och bara gå en liten sväng och fundera över nästa steg. Och det finns alltid nåt att göra, kanske inte alltid nödvändigt, men ändå, ett litet projekt, ett större projekt, eller kanske bara vara, gå omkring och njuta.

Det finns något för alla sinnen i trädgården. För synen alla färgerna, alla gröna nyanser, bladens olika utformning, kompositionen i perennrabatten, hur långt bären har kommit eller om rosorna har nya knoppar, medan solens sneda kvällsstrålar letar sig ner genom lövverket. Fåglarna kvittrar fortfarande, särskilt vår koltrast är aktiv, liksom andra småfåglar, men även skatorna på lite håll överröstar vindens sus i träden, så det finns mycket att lyssna på.  Smaken är ju självklar, det finns alltid något nyligen mognat smultron att plocka, och snart är krusbären, hallonen och blåbären mogna, ja, eller snart, men om ett tag i alla fall.  Jag använder inte alltid handskar när jag är i trädgården, det är en särskild känsla att känna de olika texturerna på bladen och hur jorden reder sig när man smular den mellan fingrarna, för att inte tala om rosornas taggar… Men då åker handskarna på. Och sen alla dofterna, honungsrosen som liksom översköljer en med ett doftmoln när jag passerar, alla de andra rosorna, den speciella lukten efter regnet och den svaga men omisskänneliga doften av gödsel från jorden.

Så när jag är ute så här hamnar jag ofta i ett tillstånd när tiden försvinner, då jag långt senare nästan som vaknar upp och upptäcker att timmarna gått, inte sällan utan lunch men i alla fall en kopp kaffe på altanen, helt upptagen med vad jag har för händer, funderande på nästa steg och kanske en snabb tur till handelsträdgården för komplettering. Men det är väl det som kallas ”flow”.

Ett porträtt från perennrabatten.

Ett par rhododendronbuskar som blivit skalliga och spretiga och som jag efter att ha konsulterat Google och den samlade kompetensen där ute helt sonika klippte ned. Nu får vi se. Jag tror att det är tålamod som gäller, för sannolikt har jag i alla fall (bästa fall) sabbat nästa blomning.

Och det var här rhododendronbuskarna stod. Nu är planen klätterrosor; en vit New Dawn ska samsas med och tillsammans med den röda Flammentanzrosen klättra upp och sprida sig i spaljén, flankerat av Hosta, eller Funkia – Patriot. Men som synes är det tålamod som får gälla här också. Och mycket jobb som ligger bakom, men den här dagen gick fort, liksom bara försvann.

Höstsilverax - gör sig också som solitär.

På återseende//Göran