Kultur i Skaraborg - tror att det ligger nånting i det här med Svea Rikes Vagga.

Jag är född och upppvuxen i Skövde. Mitt landskap, i numera före detta Skaraborgs Län (nu heter ju allt Västra Götaland), präglas av mjuka och böljande kullar och fält, ekängarna och alla de små kullarna som fins överallt och som sades vara vikingagravar. Det kan mycket väl stämma, ingenstans har man väl egentligen hittat så mycket från tiden före medeltiden som här. Och att vara viking i Skaraborg är inte så underligt som det kan te sig idag; floderna var mycket större då (landhöjning etc), och havsgående fartyg tog sig ända upp till Hornborgasjön. Överhuvudtaget är Skaraborg en fullkomlig skattkammare när det gäller kultur.

Varnhems kyrka och klosterruin har blivit omskrivet och fått ny aktualitet sedan Jan Guillos böcker om tempelriddaren Arn. Kyrkan som sådan stammar från 1100-talet, tillsammans med klostret som i och för sig brändes ner av danskarna på 1500-talet. Kyrkan fick stå kvar emellertid och är i fullt bruk än idag, med hjälp av flera restaureringar under åren, inte minst tidigt 1900-tal, då man också grävde fram klosterruinerna. Varnhems kyrka är viloplats för flera prominenta statsmän som man läst om i skolan; Birger Jarl, hela Magnus Gabriel De La Gardies familj etc.

På platsen för kyrkan har man hittat den äldsta kristna kyrkogården, från tidigt 800-tal, vilket visar att kristendomen kom tidigare än man trodde till Sverige.

Genom alldeles aktuella utgrävningar på kullen ovanför kyrkan och klosterruinerna har man nu gjort sensationella fynd som berättar om platsen från tiden innan munkarna kom dit på 1100-talet. Här finns ruinen av en av Sveriges äldsta kyrkor, en privat gårdskyrka från vikingatiden. Kyrkans krypta är kanske Sveriges äldsta bevarade rum. Här finns också en kristen gravplats som började användas redan på 900-talet vilket är sensationellt tidiga dateringar. Runt omkring ligger de äldre gravhögarna från järnåldern som visar att gårdens historia går långt tillbaka i forntiden.

Här öppnades i maj 2017 en helt ny informationsbyggnad över utgrävningarna. Platsen kallas Kata Gård efter den kvinna som härskade på storgården under vikingatidens slutskede.

Så påsken har i allt väsentligt ägnats åt såväl natur som kultur. Och umgänge med familjen. 

På återseende//Göran

Det blev några tranor, ändå

Det finns få fåglar som flyger så kraftfullt och rytmiskt men ändå graciöst, som tranor. 

På återseende//Göran

Sen vår och tidig påsk är ingen bra kombination...

Att den sena våren kolliderar med den tidiga påsken är tufft ur flera avseenden. Framförallt om vill fotografera tranor i Hornborgasjön. Normalt vid den här tiden kan man räkna antal tranor i flera tiotusental, men nu har (idag) bara lite drygt 7000 stycken vågat sig hit. Jag förstår dem. Det är kallt, isen ligger fortfarande på det som är kvar av sjöns vattenspegel, och det är allmänt ruggigt, även om man lägger ut mat. Och den bleka solen duger inte riktigt för att värma upp. 

Och är man riktigt seriös med fotograferingen duger det inte att bara vara där mitt på dagen, även om det är fint väder. Det blir för skarpt ljus när solen ligger på, och annars blir det bara ett dis. 

Men det är ju inte riktigt därför, eller bara för - vi är där. Normalt ligger påsken närmare min mors födelsedag, och vi åker till Skövde - där jag är uppväxt och min mor bor kvar - varje påsk. Och då hälsar vi på ute hos tranorna och låter oss förundras av fåglarna - trandansen är spektakulär - och Hornborgasjön, och sen åker vi och fikar och gör en kulturresa i Skaraborg.

Skaraborg är en synnerligen rik kulturbygd, med fynd från vikingatiden och framåt, och det finns så mycket att se -  men det kommer i följande blogginlägg.

Det blev i alla fall några fågelbilder. Just nu verkar det som om svanarna och gässen dominerar, men det fanns några tranor där också, fastän de inte börjat dansa.

Satt man bara i lä, i solen, så funkade det med utomhusfika.

På återseende//Göran

Och plötsligt blev den svenska rockmusikvärlden fattigare...

Sven Erik Fernström har nyligen lämnat oss, vid 75 års ålder. Kanske mer känd som Jerry Williams var han en av den svenska rockens riktigt stora, en förgrundsgestalt, som alltid funnits där.

Jerry Williams började sin karriär i början av 60-talet, kraftigt influerad av 50-talsrocken från Amerika, en genre som han aldrig riktigt övergav under sina dryga 50 år som artist. 1960-talet exploderade med Beatles och Stones, den amerikanska västkustpopen och det brittiska Liddypoolsoundet. Sen följde flera musikdecennier med sina stora band och artister, men Jerry Williams var ändå hela tiden där, med sin hårda, lite skitiga asfaltsrock. Visst gjorde han avstickare in på andra musikstilar, men det blev ändå ett omisskänneligt Jerry Williamsstuk på allt han gjorde, han satte sin egna speciella signatur på vad han än sjöng.

Min egen relation till Jerry Williams var lite blandad. Jag var först och främst ett Beatlesfan (och är fortfarande). Men jag hade en skiva, I Can Jive, som kom ut 1979, där just den låten var den jag städade till på lördagsförmiddagarna i mitt radhus i Fisksätra, en tung, taktfast och beatfylld låt, men ändå melodisk.

Jag gick aldrig på någon Jerry Williamskonsert. Men jag hade ändå turen att se honom uppträda live en gång, och han var en gudabenådad scenartist, skolad genom otaliga folkparksgig genom åren. En vanlig vardagskväll i slutet av 1980-talet var vi ett gäng som käkade middag på hans restaurang i centrala Stockholm, Heartbreak Hotel. Hans band spelade, och det var bra stämning. Tills Jerry kom dit, antagligen kanske bara för att hälsa på, eller titta till sin verksamhet. I alla fall klev han helt oannonserad upp på den lilla scenen och ”satt in” i bandet. Och lokalen exploderade! Plötsligt steg stämningen med hundra grader, Jerry gav järnet, bara så där, och vi som var gäster på restaurangen satt trollbundna. Vänster ben lite utsträckt, höger hand bakom örat, som om han ville lyssna in hur han sjöng och sen var det fullt ös och rock'n roll, med micken i vänsternäven. Fullständigt obetalbart, och ett av mina starkaste musikminnen, faktiskt.

Om det nu finns en himmel för gamla rockartister har den orkestern fått ett stort tillskott. Samtidigt har den svenska musikscenen förlorat en av sina största profiler. Vila i frid!

På återseende//Göran

Vinterträdgård i natten

Om man ändå inte kan sova kan man ju plocka fram kameran och testa natt bilder. Intressant hur bra bildstabiliseringssystemet fungerar på Olympus EM-1 mkII - 0,6sek vid f/2,8, ISO 1600 - handhållet. Gatlyktan lyser igenom buskarna som kastar skuggor, och snön reflekterar.

På återseende//Göran