I brist på bättre motiv...

Suveränt citat, tål att upprepas: "Svensken och hans kamera är fortfarande fascinerad av naturen och i brist på bättre motiv fortsätter han att fotografera trädstammar, älgar och gråsparvar som om ingenting hade hänt på hundra år. "

Precis så är det. Och gäller fortfarande, och inte bara "svensken" - företeelsen är ju i allra högsta grad internationell. Jag sitter inte sällan uppe sent på nätterna med TV'n som sällskap, och det som bjuds då är just mängder av naturprogram, från Planet Earth, Nat Geo etc. Och vad är inte det om inte fascination av naturen, och trädstammarna, älgarna och gråsparvarna (och rapsfält) är ju desamma, om de än stavas regnskog, gorillor, leoparder eller risfält i Malaysia.

Just nu är jag helt absorberad av naturen, även om min naturupplevelse är väldigt lokal. Jag kan sitta hur länge som helst och titta på fåglarna i min trädgård, alldeles utanför mitt köksfönster, när de samlas runt matbordet, kivas och äter, hur de stora fåglarna tar för sig på bekostnad av de små - dvs alldeles som i verkliga livet. Och jag är jätteglad och stolt över att jag numera känner igen exempelvis nötväcka och pilfink, för att inte tala om större hackspett som var tämligen okända för inte alls så länge sedan (för mig).

Vårt naturintresse är grundläggande. Naturen är ju på nåt sätt förutsättningen för oss. Och att vi då vill dokumentera den blir nästan självklart. Inte minst givet att vi faktiskt fotograferar och dokumenterar vår egen situation, vårt eget liv, det som är runt om oss och den situation vi lever i. 

Sen kan jag inte låta bli att i någon mån fascineras av diskussionen om jpeg vs RAW - "jpeg-fundamentalister"! Finns det "RAW-talibaner" då? Och det märkliga i polariseringarna, detta "antingen-eller"tänkandet som det alltid blir. Det ena är rätt, det andra fel, och vad som är vad beror på ens egen utgångspunkt. Och missionerandet; "jag gör rätt och då tycker jag att du ska göra som jag, eftersom du gör fel". 

Min mening är klar: Låt var och en göra på det sätt som känns bra för vederbörande. För att sanningen är aldrig så enkel, aldrig så svartvit (pun not intended!). Även om jag inte vill bli styrd av japanska ingenjörers sätt att se omgivningen, så finns det inställningar i jpeg som mer än väl motsvarar vad jag åstadkommer i Lr.

Jag fotograferar i RAW. Men jag gillar att pilla med varje bild separat i datorn, och då upplever jag att jag har större utrymme med RAW-filen. Jag tar också jpeg-bilder. Ibland. När jag till exempel vill ladda upp bilderna direkt från kameran, via WiFi. 

Sanningen är alltid relativ. 

På återseende//Göran

Det handlar om ljuset.

Att se ut från mitt  köksfönster har mer och mer blivit som att sitta på första parkett till ett skådespel. Det må förefalla som om manus, regi och framförande, och även aktörerna, är något enahanda - jag tittar alltså på när fåglar äter, men skådespelet är ändå så fängslande att jag har svårt att slita mig. Och alltid händer det något. Nya aktörer kommer upp på scenen, nya intriger blir tydliga, och trots allt så växlar sceneriet av och till. Och på förmiddagen kommer solen in lite snett, och plötsligt ser jag bolltistlarna i rabatten nedanför i ett nytt ljus. Det handlar om det klassiska motljuset, som bildar liksom en gloria runt blommorna, vilket förstås är oemotståndligt för en hobbyfotograf. Och eftersom kameran redan är färdig och ligger på köksbordet (i hopp om att det ska hända något nytt vid fågelbordet),  så blir tanke och handling ett.

Och när jag ändå är ute, så händer det något framme vid scenen också. 

En större hackspett har uppenbarligen tröttnat på att få huvudvärk och ser chansen till en fri lunch. Vilket jag tackar för. Alltid trevligt med nya gäster. 

Om det nu inte händer så förfärligt mycket i min trädgård, så händer det mycket ute i världen. Jag var idag på Fotografiska och såg Paul Hansens bilder från kris- och krigszoner ute i världen. En upplevelse!

Paul Hansen är reporter/fotograf på Dagens Nyheter, en av de få tidningar som fortfarande sätter bildkonst och bildreportage högt och har kvar sina fotografer. Han har vunnit stort anseende och många ärofulla priser runt om i världen, och framstår inte bara i mina ögon som en av de allra främsta i sin genre. 

Som intresserad hobbyfotograf tittar jag mycket på bilder. Vi översvämmas ju med bilder, och det finns många bilder som är bra, men det är ändå inte så ofta som jag ser bilder som berör på riktigt, som man stannar upp inför och som känns. Paul Hansens bilder gör det. Han har ett eget bildspråk, han ser och förmedlar känslor, stämningar och situationer som ingen annan och det är både prövande och intressant att ta del av hans bilder. Man blir påverkad. Alla bilder är i färg, han har inte fallit för tricket att försöka fördjupa stämningar med svartvitt, men ändå ser de aldrig grälla eller platta eller förskönande ut. Och även om bilderna står för sig själva var och en blir det en massiv upplevelse att se dem tillsammans, i sviter från olika ställen i världen. Varje bild åtföljs av en kort bakgrundskommentar som ytterligare fördjupar upplevelsen. Väldigt intressant också att ta del av hur han tänker och fungerar visavi det här med bilder och händelser i relation till sig själv, som kommer fram i en film om honom som snurrar i ett av utställningsrummen. Rekommenderas!

På återseende//Göran

De är små. Och de är snabba.

Småfåglarna lever ett hektiskt liv verkar det som. Hela tiden på språng, hela tiden mat, fram och tillbaka. Men det är ett skådespel där jag sitter och tittar ut genom köksfönstret, scenen växlar hela tiden. Mest är det talgoxarna förstås, men nötväckan kommer regelbundet, liksom nötskrikan. 

Och man delar på tillgångarna. Maten finns för alla, även om det bråkas och kivas ibland om vem som ska ha den bästa platsen. Inte oväntat går störst först, även här, precis som hos oss. 

Det är inte lätt. Snart blir det stativ och seriebildtagning.

På återseende//Göran

Om fågelfotografi

Med allt större respekt för fågelfotograferna, och likaså större förståelse för fågelskådarnas checklistor sitter jag och tittar ut över trädgården. 

Sedan tidigare bor här i trädgården åtminstone en talgoxefamilj och ett koltrastpar. Duvfamiljen har flyttat sedan vi tog ner granen där de bodde, de hälsar fortfarande på, men nu mera sällan. Sedan kommer det en skata på oregelbundna besök och vi har tidigare sett både större hackspett och gröngöling. Räknas någon enstaka gulsparv och rödhake?

Emellertid har jag nu laddat med ordentliga fågelmatare, fyllda med godsaker inför vintern, och plötsligt exploderar (nästan) fågellivet i trädgården. 

Och jag har laddat kameran, med telezoomen och hoppats på sådana här underbara bilder på småfåglar som vi ibland ser här på Fotosidan. Men det är svårt. Och frustrerande. De här små fåglarna rör sig så snabbt, här handlar det om tusendelar av en sekund. Kolibrierna i USA i somras var ju enkla i jämförelse, de stod ibland åtminstone stilla i luften.... Så stor respekt för alla de fantastiska bilderna av småfåglar här - det är inte lätt. 

Men det är roligt, framförallt att få besök. Bara idag har exempelvis en nötskrika kollat läget, plus vad jag först trodde var en gråsparv och en grå fågel med vit undersida, grå rygg och en svart mask som hälsade på och tog för sig av den dukade maten. 

Mina kunskaper vad gäller fåglar är fortfarande rudimentära, men jag har lyckats lista ut att den förmodade gråsparven egentligen är en pilfink, och den vita och gråa fågeln med den svarta masken är en nötväcka. Och att kunna lägga till arter till det personliga biblioteket så här känns märkligt roligt. 

Är som sagt inte nöjd med bilderna, men nu verkar det som fåglarna finns här och hittar hit, så det får väl förhoppningsvis bli färdighet via övning.

På återseende//Göran

Speglingar

Spegeln är obarmhärtig.

Utan misskund visar den ytan

Ingenting undkommer; varje rynka, varje blemma, alla färger och former

Men spegeln ser bara ytan – är det viktigt att komma ihåg

Och det är det som finns under ytan som är viktigt

Och det är också viktigt att komma ihåg, kanske det viktigaste

Läser i dagens DN  om Skönhetens ABC; Agnes Lidbeck, författare och krönikör i DN:s Boklördag, och Stina Wirsén, illustratör och barnboksförfattare - om ett begrepp som präglar (inte bara) kvinnors liv. 

Inspirerades till dels av den texten tillsammans med illustrationerna när jag funderade över den här spegelbilden; en lite annan bild på grund av den av vinden något krusade ytan - spegeln visar inte alltid som det är, heller. 

På återseende//Göran