Vi hade i alla fall tur med vädret...

Eller vadå "i alla fall"? Vi hade tur med vädret! 

För några dagar sedan fick jag ett sms-meddelande från min hustrus brors dotter, för enkelhetens skull min niece, som bad mig, givet mitt fotointresse och mina fina kameror, fotografera henne för bilder hon behöver för mer officiella sammanhang, och där selfies med mobilen inte duger eller räcker till. 

Dvs, som att fråga ett barn om det vill ha godis.

Så idag gjorde vi, min niece och jag, en fotopromenad, ett (en?) fotoshoot här ute i Tyresö. Vi började i Nyfors som är porten till Tyrestareservatet, med vattenfall och höstfärger och avslutade med att gå runt i Tyresö slottsträdgård, också höstfärger, och vatten. Igår var det strålande solsken när jag var ute och rekognoserade för bra fotoställen. Idag vaknade jag till min besvikelse upp till en gråmulen himmel, som emellertid undan för undan sprack upp och släppte igenom åtminstone några solglimtar, vilket egentligen visade sig vara ett bättre fotoväder.

Båda ställena är helt underbara lokaliteter för foto, med vatten, natur, färger och alltså enstaka solglimtar mellan träden. Tyresö slottspark visade upp sina bästa sidor med sina gamla ekar och andra träd, sina stora gräsmattor med gulnande höstlöv, vajande vassruggar och glittrande vatten, så bara det var värt att vara ute för. 

Och det blev många bilder och många bilder som vi båda blev nöjda med. Både officiella bilder, sådana hon kommer att kunna använda för sitt ändamål, och andra bilder med lite mer av hopp och lek över sig, alltså inte fullt så officiella. Det var både roligt och lärorikt, jag har inte så stor erfarenhet av officiella porträttbilder och min niece är inte så erfaren när det gäller posering. Tillsammans löste det sig ändå, och vi känner ju varandra vilket underlättade. 

Kameraväskan var knökfull förstås, här lämnades inget åt slumpen, men det kokade ner till två objektiv som jag använde uteslutande, dels 45mm/1,8 på min Olympus E-M 10 mkII och dels 40-150mm/2,8 Pro som satt på min E-M1. Bägge objektiven är suveräna för ett sådant här ändamål och särskilt 45:an är jag väldigt nöjd med som porträttobjektiv (även om jag sneglar på den nya generationen mZuiko 45mm/1,2 Pro...).

Lite exempel på bägge typerna av bilder enligt ovan:

Som om det inte räckte med att jag fotograferade...

Och med en sådan modell, bra väder och fantastiska omgivningar så kan det inte gå så fel. En härlig dag, ur alla synpunkter. 

På återseende//Göran

Fotomode eller modefoto

Tittar man mycket på bilder, och särskilt om man går tillbaka några år tycks det som man kan urskilja perioder och kategorier hur bilderna ter sig. Ibland är alla bilder svartvita med hög kontrast och mycket korn, exempelvis i gatufoto, under en period var det mycket sneda och lutande linjer, över tid kan man se att särskilt alla (många?) bröllopsbilder är överexponerade och skira – exemplen går att göra fler.

I och för sig lätt att förstå. Vi är flockdjur, och ser man en bild man tycker är bra eller sticker ut är det lätt att försöka sig på att göra likadant. Och visst är ljusa och skira bröllopsbilder fina och stämningsfulla, visst kan hård kontrast och svartvitt skapa stämning, och visst blir det mer action i bilder som annars kunde tett sig tråkiga, om man hjälper till med att luta bilden.

Det jag sett mycket av på sistone är rinnande vatten med långa slutartider. I stort sett i varje naturbild med en bäck eller vattenfall ser det ut som det är mjölk som rinner. Och det verkar som slutartiderna bara blir längre och längre, man sätter på gråfilter och använder stativ och vattnet blir bara slätare och mjölkigare.

Idag träffade jag på min fotopromenad just en fotograf som var frustrerad för att hon hade glömt sitt nya gråfilter hemma och därför inte fick till det som hon ville, dvs släta ut det rinnande vattnet. Jag är själv inte särskilt förtjust i det släta och mjölkiga när det gäller rinnande vatten, jag vill hellre se att vattnet lever och liksom hoppar och leker (som det står i visan). Men, jag tänkte att jag skulle testa.

Bilderna är handhållna, jag hade inget stativ, och jag hade inte heller något filter. Så det är kamerans gränser som gäller, och det blev därför inte så mjölkigt som jag sett att det kan bli. 

0,5 sek vid bländare 22. 18 mm, ISO 200.

1/13 sek vid bländare 9,0. I övrigt enligt ovan. 

1/3 sek vid bländare 18. 28 mm, ISO 200

1/60 sek, bländare 4,5. 28 mm, ISO 200

Skillnaden är alltså inte jättestor, men tendensen ändå ganska tydlig. Och jag vet vilka bilder jag föredrar. 

På återseende//Göran

Fotofrustration - prylar och fotopolitik

Aldrig får man vara riktigt nöjd. Utvecklingen går så snabbt att det inte finns minsta möjlighet att hinna med. Frågan är emellertid, också, om man måste hinna med? Måste man ha det senaste? Är den nya kameran eller objektivet nödvändigt för att man ska bli en bättre fotograf? Är utveckling alltid av godo? Så jag förstår diskussionerna som varit (och är) om tvekan och vankelmod; duger mina gamla grejor eller ska jag uppdatera...

Jag har precis slagit mig till någon slags ro när det gäller min utrustning, jag har kunnat hävda att jag just nu sitter nöjd. Men det är ett bräckligt tillstånd helt klart. 

Min resekollektion objektiv (och kamera), den som jag också använder för dokumentär/gatu/allmänfotografering innehåller framförallt två objektiv; mzuiko 45mm/1,8 och 17mm/1,8. Bägge dessa objektiv är (har varit) optimala ur många avseenden; storlek, snabbhet, skärpa etc. De får plats i fickan (nästan) tillsammans med min Olympus E-M 10 mkII, de kostar inte skjortan (egentligen ganska billiga) och de är så skarpa man behöver, egentligen riktigt skarpa. Och maxbländare 1,8 är riktigt stort, även i m43-sammanhang. Kort sagt, en näst intill perfekt kombo. 17mm-objektivet är ett suveränt objektiv för att bara gå omkring och fotografera, behändigt och ger fördelen av att man får zooma med fötterna. 45:an är ett våldsamt bra porträttobjektiv, och dubblar som kort tele (motsvarar 90mm i FF). 

Och så kommer nu alltså Olympus med en ny kollektion objektiv, en ny variant på 45mm och 17mm, med beteckningen "Pro". Visserligen större, men med största bländare 1,2, vilket är väldigt stort och medger fotografering i ännu svårare/mörkare omständigheter plus en ännu bättre bokeh, ett ännu tunnare skärpedjup (vilket är en liten akilleshäl för formatet annars). 

Men de nya objektiven är alltså stora, åtminstone jämfört de jag har, plus att de är dyra! Mina objektiv som jag har är väldigt bra, behändiga, men kanske de nya objektiven är ännu bättre( !?!). Och så stora är de inte ändå. Så det är som att stå framför ett vattendrag man vill över; det är lite för långt för att hoppa, och kanske jag inte behöver komma över, fast jag vill (möjligen) över till andra sidan, och om jag tar ordentlig sats? Fast, hur många objektiv kan man ha? 

Så det är för många faktorer med i bilden för att välja; storlek, pris, bländare, potentiellt användningsområde, reellt behov, uppgraderingsbehov/önskemål, reell förbättringspotential etc etc.

Det här är vad jag har. Och det får duga (räcka till!) ett tag till. Men det gnager ändå. Lite.

Och idag kan man i DN läsa om Eva Dahlman, etnolog och fotohistoriker, före detta chef för det nationella fotosekretariatet på Nordiska. Som nu emellertid är nedlagt. Enligt E D finns nu ingen nationell samordning eller statlig kulturpolitik när det gäller vårt kulturarv i fotografiska sammanhang: "Vad kommer att hända med med vår tids bilder? Vilken bild kan vi ge av Sverige om 50 år? Det är väldigt oroväckande."

Det är också frustrerande.

På återseende//GöranR

Höstrusk, men inte överallt

På Englands sydkust verkar det inte som om man vet vad höstrusk är. Eller det kanske kommer senare. I alla fall är det klart varmare där än annars, både i Storbritannien och i Europa i övrigt. Åtminstone nu.

Bournemouth slutet av oktober:

Och, förutom palmerna som växer där har de solnedgångar också. Mobiltelefonerna skänker trygghet i det tilltagande mörkret. 

På återseende//Göran

Födelsedagstårta. Och vad pratar man egentligen om på en fotofika?

Det blir väl bara kamerasnack, prylar och teknik förstås, när ett gäng fotografiskt intresserade mogna män samlas, frestas den klentrogne att tycka. Och visst kan det ligga något i det, liksom att Fujifaktorn är hög och sneglandet åt det nostalgiska hållet och kameror med röda pluppar är tydligt, jodå. 

Men, tillvaron är mer komplicerad än så. Bilden är det viktigaste trots allt. Och vi är dessutom så olika allesamman, givet vårt gemensamma intresse, att man aldrig vet vart samtalet tar vägen. Utgångspunkten är alltså given, se ovan, men sen kan vad som helst hända. 

Hamlet sa: "Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke aldrig himlen når". Tårtan är ungefär så, fast med den skillnaden att tanken följer med, hela tiden. Och himlen är ingen gräns. Eller som en popcornmaskin; något slängs ner i hettan och värmen, det smäller till och upp kommer något helt annat. Ingenting är oss främmande, men - det måste sägas - att det alltid blir en djup och filosofisk touch oavsett ämnet är uppenbart. Man är alltid lite klokare, eller förvirrad (stryk det som ej är tillämpligt) efteråt och på vägen hem. 

Kort sagt, samtalet på Tårtan kan liknas vid en slags massage av det fotografiska sinnet; man må vara stel och mörbultad och fyrkantig och svartvit till en början, men efteråt är man mjuk och flexibel och benägen att se färger och kontraster och dynamik i ett helt annat ljus. 

Nå, men idag var det också födelsedag, vilket satte fikat i ett lite annorlunda perspektiv. Vi sjöng inte, med det hurrades och delades ut present.

Ett födelsedagsbarn (!?!) bland tre andra. Grattis igen, Ulf. Tavlan i fönstret är en gruppbild på Tårtandeltagare. 

Till sist en serie snapshot porträtt/bilder. Inte minst detta att fritt kunna ta sådana här porträtt (sv/v är default) är en av de stora behållningarna med fotofika. Det är bland det roligaste jag vet.

På återseende//Göran