Politik!

Torrevieja hör till regionen Valenciana, ett slags autonomt län med huvudstad Valencia. Valenciana gränsar i sin tur i norr till Katalonien, som i sin tur är en autonom region (med huvudstad Barcelona) som har diskuterats mycket nu på sista tiden, för sina självständighetstankar. Sen är gränserna inte så tydliga, det katalanska inflytandet når utanför regionens gränser, och katalanska dialekter talas lite överallt i det här nordöstra hörnet av Spanien.

Diskussionernas vågor har alltså gått höga, särskilt i samband med det här underliga valet, folkomröstningen,  som skedde alldeles nyligen. Och alla är lika förvirrade som förut. Och eftersom Torrevieja ändå ligger så pass nära berörs området av diskussionen, liksom man gör i angränsande Alicante och Elche (som är tvåspråkiga i så måtto att gatuskyltar  har både katalansk och spansk beteckning (exempelvis Alicante/Alacant och Elche/Elx). Och jag har aldrig sett så många spanska flaggor från husen, hustaken och balkongerna här i Torrevieja förut - och det är likadant i Alicante enligt uppgift. Budskapet är klart - man vill här ha ett enat Spanien.

Rädslan och terrorn breder också ut sig till periferin. Med Barcelona och Stockholm i färskt minne har man blivit medveten om att det inte bara är konventionella vapen som kan användas. Och man vidtar nu tydligen åtgärder lite överallt för att åtminstone försöka förebygga liknande attacker i fortsättningen. Så, mitt i stan, vid infarten till dels strandpromenaden - där det alltid är mycket folk - plus infarterna till basarområdet som  gränsar till strandpromenaden och andra öppna ytor har man alltså placerat ut stora betongklumpar, så ingen ska kunna jaga fram med nån lastbil bland alla människor. (Jag såg det också nyligen i Edinburgh, på turistgatorna där). Beklämmande om än kanske nödvändigt....

Vilken värld vi lever i! Jag har inget bra svar, men det är ju för bedrövligt om rädslan ska få styra våra förehavanden.

På återseende//Göran

Alternativ höst

Vi har inget sommarställe. Här räcker huset och trädgården långt. Däremot har vi ett höst-vinter-och vårställe där vi för några veckor i taget  flyr höstrusket, vintermörkret och vårkylan och laddar batterierna; i Torrevieja på Spaniens östkust, Costa Blanca. 

Framförallt så här på hösten är det underbart att möta en riktig sommar, särskilt med tanke på den sommar som var som lämnade få, om ens några, minnen av sol och bad och varma kvällar på altanen.

Det blir en kortare vistelse för mig nu, det har varit och är fortfarande mycket , men den här veckan som det blir räcker långt. 

Och det är alltså varmt och skönt, men lagom, runt 24 grader i luften och vattnet, de flesta turisterna är borta och stan återtar lite försiktigt sin plats i världen som en liten stad där livet går sin gilla gång i ganska sakta mak. 

Vi tar våra promenader, vi badar och tar det i övrigt lugnt och njuter i en lite annorlunda kultur, inte minst av mat och dryck. Och jag får väldigt mycket läst här nere.

Lite bilder från strandpromenaden.

Det finns mycket att se (och fotografera) på strandpromenaden, dit alla drar sig framemot kvällen.

På återseende//Göran

Flyktig konst

Sånt här ser man mer och mer på stranden. Ett snäpp upp - minst - från sandslott och kanaler som man gjorde när man var liten. 

Och väldigt välgjort, och detaljerat. Men vad krokodilen har att göra med frälsarens korsfästning, liggande i sanden förstår jag inte riktigt...

På återseende//GöranR

För det är väl höst, eller?

Man kan ju undra när man ser sig omkring i trädgården. Perennrabatten företer fortfarande grad av prunkande, och rosorna i den nyanlagda rosenhäcken har uppenbarligen inte förstått det här med årstider, eller vilken årstid det är eller hur man ska skicka sig relativt aktuell säsong. 

Men det gör inget. De lyser upp, är vackra och de doftar gudomligt.

Olympus E-M10 II med mZuiko 17/1,8; 1/25 sek F/2,0 ISO 400

På återseende//Göran

Ta vara på glädjestunderna

Som till exempel att komma till jobbet och upptäcka att schemat innebar en kortare dag, med möjlighet att sluta lite tidigare. Missförstå mig rätt nu - jag tycker om mitt arbete, annars hade jag aldrig fortsatt så här som jag gör några dagar i veckan, men i och med detta gavs alltså möjlighet att gå på kondis (heter det så nuförtiden?), träffa trevliga vänner och diskutera väsentligheter i livet; fotografi, vilken kamera som är bäst,  hur man processar till svartvitt, jpg vs RAW och förstås SOOC etc. 

Det var en Tårtandag idag. Jag brukar annars missa den här begivenheten, men inte idag således. Ovanligt välbesökt, det var nog sammantaget uppemot ett tjugotal personer, där säkert några, jag såg inte så noga, också firade Kanelbullens dag. 

Det fanns också andra gäster på Tårtan.

Det skulle bli en gruppbild, så den här förtjusande damen hjälpte till så alla kunde vara med. 

Som vanligt en härlig arena för snapshot portraits. Idag allt i svartvitt som en hommage till övriga gänget där ju svartvitt dominerar stundtals och ofta. Och härligt med en kamera som har en alldeles tyst slutare! Vem behöver Fuji X100F...

Olympus OM-D E-M 10 II med 17mm/1,8 och 45/mm1,8, bländare mellan 2,0 och 3,5 och ISO 400.

På återseende//Göran