Livets salt – och den rosa saltsjön (La Laguna Rosa) i Torrevieja

Salt har i alla tider haft en avgörande roll för vår överlevnad. Det har funnits tider som man betalade lön i form av salt, vilket lever kvar i orden salary (eng), salario (spanska) etc, bildat från latinets Salis som betyder salt. 

De olika geologiska situationerna för miljoner år sedan skapade i samband med bland annat istiderna stora koncentrationer av salt just utanför Torrevieja, dels i jorden men också i bergen en bit in i landet. Vattnet steg och sjönk mellan istiderna och bildade sjöar, laguner. Under vissa perioder fanns flera laguner i området från Torrevieja och upp mot Alicante. Vad som är kvar nu är två saltsjöar i området, Laguna Azul (den blåa sjön) och Laguna Rosa (den rosa sjön). Den sistnämnda har en salthalt på mellan 15 och 18 procent, och används framförallt för saltutvinning. Den rosa färgen beror på en encellig alg som heter Dunaliella som har pigment från mikrobakterien Halophiles, som är rosa. När solen skiner över vattnet bryts solstrålarna i vattnet och den rosa färgen framträder. Denna alg trivs bara i vatten med hög salthalt som i Laguna Rosa. 

Alternativt utnyttjande av den höga salthalten i Laguna Rosa är av hälsoskäl. Sjön tillskrivs läkande egenskaper för de flesta kända sjukdomar, om man badar i sjön, gnuggar in sig med leran etc. Sant är att det finns många positiva saker med detta; vitaminer, en luft mättad med mineraler, jod och salt – det skapas ett mikroklimat i området som inte minst personer med lungproblem brukar må väldigt bra av.

Man ser tydligt den rosa färgen, särskilt när solen skiner och på lite avstånd. Kommer man nära ser det mest brunt ut, faktiskt.

Och här är saltbergen, dvs från sjön utvunnet salt som lagras i högar innan de skeppas ut. Det är mest vägsalt som är den stora produkten härifrån. 

På återseende//Göran

Å så lite kultur - Flamenco!

Söndag kväll, dags för den vanliga kvällspromenaden, det mesta stängt (söndag!) och inte så mycket folk ute på stan, de hade koncentrerat sig till strandpromenaden. Men, när jag gick förbi Palaco de Musica, det lilla konserthuset, så var det lång kö. Och när jag gick närmare såg jag att det handlade om spansk dans och musik. Jag hade gott om tid, jag tycker sånt här är intressant och då det var gratis tog det inte emot nånstans, så jag anslöt mig till kön och gick in. 

Flamenco är egentligen tre saker i en; sång, dans och musik/gitarrspel. Alla tre delarna hör ihop, musiken och dansen är väldigt uttrycksfull och rytmisk - förutom gitarren hör handklapp och trummande klackar till. Själva dansen (som också finns i flera varianter) präglas av den här nästan nonchalanta arrogansen; de raka ryggarna, klackarnas rytm och den stolta nacken, händerna ovanför huvudet med spelande fingrar, som om de höll i kastanjetter.

Jag fick en ur fotograferande synvinkel en dålig plats, på läktaren, vilket förklarar det kanske lite lustiga perspektivet.

Det var varmt och lite kvavt i lokalen, nästan alla damer hade och använde en sådan här.

En väldigt givande kväll, bara så där!

På återseende//Göran

En cykeltur.

Idag gjorde jag en cykeltur längs kusten och in i landet. Elcykel - vilken känsla! För varje pedaltramp får man ytterligare skjuts! Det kändes som om man flög fram. Stannade efter lite drygt tre mil och tog lite kort. Och sedan var batteriet dött!

Att cykla på en elcykel utan batteri är en helt annan känsla. För varje pedaltramp är det bara trögare. Kronans cyklar är lättviktsracercyklar i jämförelse. Och solen sken, mer och mer obarmhärtigt. Alla de ställen jag hade cyklat förbi och tänkt att jag skulle stanna på på hemvägen försvann, min första känsla var att överleva. 

Men jag passade ändå på att fotografera så länge batteriet höll, dvs så länge cyklingen inte höll på att ta död på mig.

Den vita kusten - Costa Blanca - har fått sitt namn från de långa vita sandstränderna som sträcker sig miltals upp längs kusten. Emellertid är de vita sandstränderna på sina ställen avbrutna av klippor, antagligen gammal lava (ser det ut som). Det blir mer dramatiskt.

Men de vita stränderna återkommer snart, och tar över, här La Mata strax norr om Torrevieja.

Byggboomen tog slut för drygt tio år sedan, i samband med recessionen. Sedan dess har de här ruinerna stått, halvfärdiga om ens det. Men nu börjar man bygga igen. Här en sk urbanization (turistboende, lägenheter för alla som vill bo i ett bra klimat, exempelvis inlandsspanjorer, många engelsmän och nu mer och mer skandinaver).

Under den här tiden har naturen tagit tillbaka mycket av vad som byggdes och planerades. Kan inte låta bli att tycka att känns lite apokalyptiskt...

Men jag kom hem till slut, genomtrött och genomsvettig, med illröda underarmar (klassisk cykelbränna), och åkte direkt till uthyrningsfirman. Där tittade man bekymrat på först cykeln, sen på mig - det visade det sig att jag av misstag råkat komma åt en knapp längst bak under batteriet - ett nytt tryck väckte cykeln till liv igen. Men det var ju så dags...

På återseende//Göran

Pjål, gnäll och ämmel. Och några vykort från Spanien.

Kommer ni ihåg Skäggmanslaget 1970? Proggens förlovade årtionde, traditionell spelmansmusik med gästartister som Marie Selander och Kjell Westling, och inhopp av Contact för att rocka upp det hela.

Så först lite gnäll: Vad är det med våren egentligen? Eller är det SMHI’s fel? Gör om, gör rätt! Våren ska bestå av lika delar sol och regn, kryddat med begynnande värme. Inte som det varit nu, kallt och ruskigt. Och snö!?!

Och det har nästan inte blivit något fotograferat alls, dvs förutom barbershopaktiviteter, som vanligt som händer på våren. Och således nästan inget bloggat, inte på länge. Det är som jag inte iddats (heter det så när man inte ids?) att ta med kameran ens en gång. Det är som det ingenting har hänt. Vilket inte är riktigt sant, jag har planterat en rosenhäck till exempel. Fast den är så ynklig ännu, så det har inte varit något särskilt att fotografera.

Men nu möter jag den riktiga våren på Spaniens Costa Blanca. Här är det runt 25 grader och för det mesta ganska strålande solsken. Och här växer palmer.

Den lilla staden är fortfarande lite sömnig, men om bara ett par veckor slutar skolorna och stan exploderar när alla inlandsspanjorer åker till kusten för att sola och bada tillsammans med alla turister från övriga Europa och världen. Befolkningen sjudubblas, alla urbanizationes (turistbostäderna) fylls till brädden. Men då är inte vi där. Det blir för stökigt, och för varmt. Vi hoppas som vanligt på den svenska sommaren, som i sig saknar motstycke. Men just nu, i maj, är det skönt med solen och värmen här nere.

Här finns ingenting att göra, dvs förutom att gå långa promenader i stan med omnejd, göra paus på något utomhus/trottoarkafé för en doble espresso, lite vatten och kanske en glass, kanske ta lite tapas som en sen lunch i ett hål i väggen, och i övrigt sitta på terrassen eller ner vid stranden och läsa.

Och det är rätt mycket av det som är finessen, att inte göra något särskilt, att faktiskt unna sig att ha tråkigt. Jag är övertygad om att ha tråkigt är den bästa drivkraften för kreativitet. Om man vill vara kreativ. Jag har i alla fall börjat ha med mig kameran igen.

Så här kommer några bilder från en typisk kvällspromenad.

Inte så mycket folk ute alltså.  Men man samlas gärna framför kyrkan, på Plaza Constitutionale och umgås. Och ungarna leker och spelar fotboll. 

Och ingen riktig fart i basarkvarteren heller. Men snart så. Det kommer att vara knökat med folk och den märkliga blandningen av krimskrams och kvalitetsvaror.

Inte minst de här Carmencitaklänningarna (hittar inget bättre ord) är bara för söta.

Strandpromenaden är också ett ställe att hålla till, sitta och prata eller titta ut över havet eller bara promenera. 

Kvällssolen kastar långa skuggor. Fotografen avslöjad.

Och inte längre någon trängsel på stranden....

På återseende//Göran

Tårtan - mer än fotofika

Det kända kaféet Tårtan, mitt på Hornsgatspuckeln - igår var det fotofika igen. Det var det vanliga gänget som samlades. Som vanligt diskussion på hög nivå; det fotografiska samtalet får här sin stora chans med innehåll av allt från BMI till virtuell raketuppskjutning. Och så våra fotografiska verktyg, förstås. Och studier av medtaget material, för att höja den allmänna nivån av kunskap om några av våra viktigaste kameramärken, inte minst av vintagekaraktär. För, visst var det bättre förr, eller åtminstone annorlunda, eller enklare?

Och så den här i sig enastående möjligheten till snapshot porträtt - man måste ju prova grejorna och visa hur de fungerar. 

En ovärderlig möjlighet att klämma och känna på gamla dyrgripar...

Ett populärt ställe, många sitter där med sina datorer.

Studiematerial (inte minst för att visa hur skarpt objektivet är, i det här fallet mZuiko Digital75mm/1,8)

Och studiecirkel.

På återseende//Göran