Hundpromenad i septembersolen

Ibland blir det sådana här fina dagar i slutet av september och början av oktober; blå himmel, sol som på dagen åtminstone tar upp temperaturen till en 16-17 grader, träden börjar ändra färg på löven och det är hyfsat torrt ute i markerna. 

Att det sedan är svinkallt på kvällar och nätter spelar ingen större roll. 

Och det är synnerligen trevligt att gå ut i naturen med sällskap av hunden. Det heter ju att man går ut med hunden, men hon  går också ut med mig, vi går liksom ut med varandra. Jag tror vi båda tycker att det är skönt att vara ute i naturen. Det luktar gott, så där höstmättat, höstfärgerna gör ju sitt till och det är så där tyst och rofyllt.

M går lös för det mesta, hon saknar av allt att döma jaktinstinkt och  håller sig inom räckhåll, syn- och hörsel- och inkallningsmässigt. Och bland allt nosande - det finns ju miljoner läckra dofter att läsa av - blir det en del spring och kastande med pinnar medan jag mer strosar. 

Asså, de här är kanske lite stora ändå...

En poseringsbild kan jag väl ställa upp med. Å jag KAN sitta kvar. Om jag vill...

Det händer att vi träffar andra hundar, förstås. M är inte alltid intresserad, men jag kan tycka det är viktigt att hundarna ändå får möjligheten att hälsa, om de vill. Sen är det inte alltid läge att leka, det lirar ju inte med andra alltid. Precis som med vi människor.  Men det händer också att det blir lekläge, när man träffats några gånger och liksom lärt känna varandra. Så är det med D, en Kromforhländer. Han är dessutom fortfarande v alp, 7 månader, och ganska typisk för sin ras; inte alltid helt socialt kompetent när det gäller andra hundar, och kanske, åtminstone från M's håll, inte helt lätt att leka med en 5-årig hundtant. Eller att hundtanten inte alltid uppskattar en lite bufflig tonårshund.  Men nu har de alltså setts flera gånger, nu känner de varandra, och då blir det leka av. 

Det är roligt att se utvecklingen. Och kommer det då in andra hundar i bilden kan det bli riktig kalabalik där man ser hur hundarna stormtrivs med att bara springa och springa och jaga varandra...

Hörru, du lovade ju en godis åtminstone. 

Så det är gott med det här sällskapet. Man träffar många trevliga både hundar och deras hussar respektive mattar måste väl heta så i plural, eller?), och man har alltid nåt att prata om.

På återseende//Göran

Septemberprunk i trädgården

Hösten är här. Visserligen har vi enstaka dagar med sol och värme, men även varma dagar ger kalla kvällar och kalla nätter. Och mörkret är omisskännligt (minns en deckartitel, tror att det var Maria Lang – Mörkögda augustinatt). Och nu är det september.

Men i kvällsmörkret lyser det i rabatten än mer, det är som om blommornas färger blir än tydligare.

Som igår kväll när jag satt på altanen efter bastun och bara tittade ut över ägorna (nåja, åtminstone 650  m² trädgårdstomt); kvällsskymningen började så sakta lägga sig och jag märkte att blommorna i perennrabatten började liksom nästan glöda. Och det är flera blommor som uppenbarligen har sin storhetstid nu när sommaren är över.

Rudbeckiorna till exempel, med sina starka färger och karakteristiskt nedåtriktade blomblad  

 Och anemonerna, skira blommor, som med sina lite bleka färger till trots lyser starkt.

Astilben har blommat länge, ända sedan i somras, med sina lite oansenliga blommor som ändå blir tydliga med sina klasar…, och där helhetsintrycket ger effekt när de står många bredvid varandra.  

 Jag har egentligen ingen riktig koll på det här med blommor, har till exempel inte avsiktligt planterat blommorna så att de ska matcha varandra i rabatten, med storlek, färg eller tid för blomning, men jag tycker ändå att det blivit bra. Det räcker i mina ögon med blommorna som blommar så här rikligt, det blir ett helhetsintryck som räcker. Och höstsilveraxen anas här, också på gång med sina blommor som luktar så starkt och gott. 

Och björnbären är på gång nu när hallonsäsongen är över, men det är en annan historia.   

På återseende//Göran                               

Ett renhorn på väggen

Att ha ett renhorn, eller nåt annat horn på väggen för den delen, är väl en smula kitschigt. Hör väl snarare ihop med sportstuga; furupanel på väggarna och ytterligare troféer – den tolvtaggade älgen till exempel (huvudet med hornen alltså). Men ett renhorn? Och dessutom arrangerat som en slags hängare?

Men det finns en historia bakom. Sommaren 1977 åkte vi på vår femte fiskeresa. Vi hade kollat upp Ransarån i sydvästra Lappland som en nästan exotisk å eller älv, en smula otillgänglig, med likaledes, för oss som läst Hans Lidman, exotiska ställen i närheten som Saxnäs, Kultsjön, Klimpfjäll.

Så vi åkte dit, parkerade bilden och gav oss iväg med en försvarligt packad ryggsäck med allehanda fisketyg på ryggen (vi hade ännu inte blivit exklusivt flugfiskare).

Det var rätt långt att gå så det tog på krafterna, men vi kom fram dit vi hade planerat, slog upp tältet och började fiska. Fisket gick trögt emellertid, det var bara Lasse som fick nån fisk, en liten öring, på mask (om jag minns rätt).  Så dagen efter packade vi ihop tältet och gick tillbaka till bilen. Trötta och svettiga styrde vi kosan söderut, över fjället ner förbi Stekenjokk till Stora Blåsjön. Där hamnade vi på Blåsjöns fjällhotell (det som alltså brann några år senare) som visade sig ha stängt för dagen, men när de såg hur trötta vi var så fixade man ändå fram lite köttbullar och potatis (eller om det var pyttipanna?). Gissa om det satt gott!

Så mätta och belåtna kunde vi fortsätta ner genom de så vackra dalarna, med kristallklart vatten i sjöarna som man åkte längs med, och med fjällen som fond. Till slut hamnade vi i Gäddede, en liten kommun i norra Jämtland, precis där Ströms Vattudal börjar, där vi tillbringade några dagar med att fiska i området. Det var första gången vi var där och bland annat hittade Muruån strax utanför Gäddede och Jormvattnet med sin då nybyggda fiskecamp i Jorm, de små tjärnarna runt om på fjället (Myrskalstjärn, Holmtjärn etc), Blåsjöälven och Jätten Jorm som såt ut precis som i filmen Dunderklumpen av Beppe Wolgers, ett fjäll med en stuga på näsan. Vi har kommit tillbaka flera gånger sedan dess, senast faktiskt i år, vår 47:e fiskeresa tillsammans. Det är en underbar bygd, med ofattbart vackra vyer och där vi alltid har känt oss välkomna och hemma.

Och renhornet då? Jo det hittade jag på väg till vår fiskeplats i Ransarån. Jag bar det med mig och det har följt mig sedan dess. Jag har alltid haft planer på att göra nånting utav det, en hängare till exempel men det projektet har strandat på brist på lämpliga verktyg och prokrastinering. För att kunna göra en hängare behövdes parallella ytor på baksidan (vilket jag nu kunde göra i bordssågen), en lämplig träskiva (viket jag hade, en överbliven bit akacia) och lämpliga skruvar (vilket nu när projektet tagit form inte visade sig vara nåt problem).  

Nu sitter det på väggen och passar alldeles utmärkt att hänga saker på, exempelvis alla mina medaljer från tävlingar i barbershopsång och mina kransar (lei) från Hawaii.

När vi var På Hawaii, 2014, så fick alla anländande en ”lei” hängd om halsen på flygplatsen. Vi fick det också när vi besökte en av de stora, typiska festerna på Hawaii, ”luau”. Så jag har fler.

På återseende. //Göran

Nästan som vanligt – Gnestaplanket återuppstår, igen

Det är alltid roligt att visa sina bilder. De får ett större liv då, än när de ligger gömda på olika hårddiskar i datorn. Visserligen finns det stora möjligheter att visa dem på de sociala medierna, och det är ju det som händer, men att få visa sina bilder i det verkliga livet, spika upp dem på en vägg är något alldeles extra.

Fotoutställningen Gnestaplanket som varit en institution i sammanhanget tog ju egentligen slut för tre år sedan efter en tioårig epok. Men det har varit svårt att se de tomma väggarna på auktionshuset i Gnesta, så redan året efter, dvs för två år sedan spikades det upp bilder igen, i lite mindre skala - några fotoentusiaster från de södra räjongerna, Sötölje och Södertörn som som brukar träffas över en fotofika. Förra året försvann ju mer eller mindre pga pandemin, men nu börjar man kanske se ljuset i tunneln, allt fler har fått sina vaccinationer och FHM är inte längre så militanta när det gäller folksamlingar. Och önskan att visa bilder i Gnesta växte.

Så i lördags var det dags igen. Förutom de tidiga entusiasterna var utställningen förstärkt av flera namnkunniga fotografer, några av dem som varit med från början i den ”riktiga” Gnestaplanketutställningen. Så auktionshuset räckte inte till. Utställningen fick fortsätta ut på stan och låna väggar hos färgaffären bredvid.

Det blev en folkfest. Många människor kom, både fotografer och andra, där var hundar och ungar och allt var som det skulle. Till och med vädret skötte sig. Regnet kom inte förrän nån timme efter att alla hade plockat ihop och farit hem. 

Uppenbarligen finns ett sug efter evenemang , att få komma ut och iväg och göra något. Det var roligt att åter se och träffa och prata med människor man inte sett på länge, att få diskutera fotografi och bilder, att kunna fika med  varandra och umgås som vore omständigheterna normala. Och de flesta höll avstånd, eller försökte i alla fall, det var ibland lite svårt  och trångt om utrymme. Men stämningen var god och allting gick bra. 

En mycket bra dag!

På återseende//Göran

En resa i tiden, eller nostalgi på hög nivå

Året 1959 var jag 11 år och gick i tredje klass på Gamla Skolan i Skövde. Det var på den tiden när det fanns kataloger för allting, alltså inte bara telefonkatalogen, utan kataloger från allehanda företag som annonserade om sina produkter. Sålunda fanns det exempelvis kataloger som presenterade årets nya kameror och fotoattiraljer. Det var Yashicaolika modeller, Nikon och Canon förstås, Rolleiflex och massor av andra kameror. Och så fanns det Voigtländer! Det var den klassiska varianten med flera fönster, för sökaren och så för exponeringsmätaren, det typiska stora fönstret med liksom massor av små prismor.

Tillsammans med Alf Ö, min klasskamrat, son till chefredaktören på Skövde Nyheter och därför kunde ses som någon slags expert i frågan dreglade vi över skönheten. 1 500-dels sekund i slutartid, bara det… Och det var i någon mån anmärkningsvärt, inte många kameror hade den prestandan.

Givetvis var den fullständigt oåtkomlig för oss.

Min första egna riktiga kamera kom mycket senare, en Ricoh Singlex , en enögd spegelreflexkamera som sedan tjänade mig väl i många år tills slutarmekanismen fallerade.

Emellertid, bilden av den här Voigtländerkameran har följt med mig sedan dess, genom åren, och minnet av hur vi skolpojkar drömde och diskuterade den och dess specifikationer vi egentligen inte visste vad de var till för.

Så, idag var det Gnestaplanket igen. Egentligen har ju epoken Gnestaplanket varit över, efter tio framgångsrika år. Men så ställde vi ut igen i Gnesta för två år sedan, ett gäng som brukar fika tillsammans, och dessutom hade en framgångsrik (läs rolig/trevlig) utställning i ABF-huset i Sötälje bakom oss, och nu var det alltså dags igen, efter att alla blivit vaccinerade. Många utställare, ”kärntruppen” nu förstärkt av flera namnkunniga fotografer, några av dem som var med från början, dvs för drygt tio år sedan.

Men nu börjar vi närma oss rubriken. Det var nämligen inte bara en fotoutställning, utan också en slags market place, där man kunde bjuda ut sina gamla kameror, objektiv och annan fotoutrustning på loppisnivå, mesta gamla analoga kameror; några direkta fynd för samlare och intressenter av exempelvis gamla ryska kameror och objektiv.

Och här, bland alla de fynden fanns så ”min” Voigtländer Vito CLR, med det typiska fönstret för exponeringsmätaren och allt! I det närmaste i sk mint condition, allting verkade fungera och den var till och med servad, även om det var längesedan. Originalkartongen var med, liksom bruksanvisningen, även den i original!

Det fanns ju inte en chans att jag skulle kunna motstå en sådan situation, särskilt som priset var sådant att jag nästan skämdes när jag swishade (men bara nästan, och bara för en väldigt kort stund!).

Så nu har jag laddat den med film. Jag hittade flera rullar från min analoga tid, tyvärr bara färgfilm, men å andra sidan drygt tjugo år gammal färgfilm som tillbringar de senaste decennierna i kylskåpet.

Det kan bli riktigt intressant. Men det kommer att ta sin tid, det är 36 exponeringar på filmen, och minns jag rätt var det ett helt annat fototempo på den analoga tiden.

Så vi får väl se. På återseende//Göran

PS Jag tog naturligtvis bilder på utställningen. Men de kommer senare, i följande blogg. Det här  ar viktigare!