Kraft, energi och glädje!

Musik är viktigt. Och musik ger oss allt detta. Musiken är essentiell och stämningsskapande, i alla lägen.

Att sjunga i kör (och jag har skrivit om det tidigare) ger oss allt detta, där vi dessutom får vara med om att skapa musiken själva. Att sjunga barbershop, eller snarare a capella enligt barbershopstilen är för oss harmoninördar en stor upplevelse. Även för de som ser och lyssnar är det en stor upplevelse; det är förutom vacker sång också show och glädje, starka känslor och uttryck som presenteras – man går hem glad och lätt i sinnet efter att ha varit och lyssnat, gärna gnolandes på någon av låtarna man hört.

Stockholm City Voices är en kvinnlig a capellakör som sjunger barbershop, bland mycket annat. De hör till världens allra främsta körer i genren, vilket är upp till bevis vid världsmästerskapen i Las Vegas om någon månad. För att pröva sig inför en riktig publik, och för att stärka reskassan, hade de en konsert i Barocksalen på Historiska Muséet i Stockholm. Som gäster hade de en manlig kvartett, Lemon Squeezie, som också är bland världens allra främsta i sin konstart. Det blev en oförglömlig konsert, med fantastiska framträdanden som gav allt; glädje, spänning, dramatik, humor och ett budskap att man ska tro på sig själv, och kosta på sig att vara stolt och glad för den man är. Det är nämligen lite fantastiskt att just Stockholm City Voices är så pass bra som de är i relation alla andra toppkörer; de räknar "bara" cirka 40 sångare mot många andra körer som fyller scenen med drygt hundra körmedlemmar, så det är en smula ojämn kamp, vilket alltså förhöjer prestationen ytterligare.  

Starka uttryck

Inlevelse

Show och glädje

Och ännu mer inlevelse och dramatik

En kvartett med unga pojkar som sjunger fantastiskt - Lemon Squeezie

En bra kväll efter jobbet, en bra AW som det heter. 

På återseende//Göran

Mat(lagning) och fotografi

Är inte mat, eller rättare sagt matlagning, och fotografi egentligen samma sak? Eller i alla fall grenar på samma träd? Det handlar om att använda sina sinnen, i ena fallet synen och känslan som följer med det, och i andra fallet om smaken, men likafullt känslan. Det handlar också om kreativitet, och lekfullhet, att våga sticka ut, att våga göra annorlunda, att lära sig reglerna men sedan kunna bryta mot dem. Och sen kan man ju alltid fotografera mat, vilket har blivit väldigt populärt och inne – våra nya kokböcker är ju lika mycket fotoböcker som receptsamlingar, och matfotobloggar drar ju mängder av läsare och följare.  

Jag köper gärna nya fotoböcker, och jag köper lika gärna nya kokböcker, särskilt om de är vackra, med bra fotografier, dvs nästan som fotoböcker, fast med lite annorlunda text.  Jag tycker också om att laga mat, och att få inspiration av de nya kokböckerna, på samma sätt som jag kan få inspiration av fotoböcker.

Fotografiskas kök har blivit omtalat som nyskapande men också trendigt. Mycket grönt, mycket ordentliga råvaror, ett långt drivet ekologiskt tänkande och det som nu kallas slow food, men som var vardag när jag var liten, nämligen att koket, att laga mat, fick ta sin tid. Nu har också Paul Svensson, köksmästare på Fotografiska och välkänd stjärnkock och kokboksförfattare, följdenligt kommit ut med en ny egen kokbok – Den nya Husmanskosten. Där finns alla idéer som ligger bakom maten på Fotografiska, och det är en mängd läckra fotografier i boken signerade Magnus Skoglöf, där en snabb slagning på nätet bland annat ger: ” Magnus Skoglöf är en av Sveriges främsta matfotografer och en obotlig mat- och köksromantiker. Han använder sin konstnärliga begåvning och sitt stora matintresse på bästa sätt … ”.

Idag signerade Paul Svensson sin bok, och jag hörde till de lyckliga som i och med att jag köpte boken också fick den personligt signerad, förutom en stunds trevligt samtal om just mat och fotografi. 

På återseende//Göran

Fotografiska är inte bara fotografier

Jag fascineras alltid av den alltid långa kön utanför Fotografiska. Fast det är klart, det är lördag. Men det är alltid lika intressant att gå dit. 

De aktuella utställningarna håller hög klass, som vanligt; Nick Brandt har vi ju sett förut, men tappar aldrig i grad av intresse och aktualitet, Inez och Vinoodhs bilder kan vara märkliga, men skickligt gjorda och med ett alldeles särskilt konstnärligt språk, Nygårds Karin Bengtssons bilder är som skira drömmar som föder eftertanke och begrundan.

Men det finns mer att uppleva på Fotografiska. Caféet förstås, med den underbara utsikten som jag aldrig tröttnar på, förutom det som serveras förstås; gott kaffe och härliga smörgåsar och innovativa bakverk som smakar lika gott som de ser ut. 

Kön är alltid lika lång här. Och det är bara ena sidan.

Toscabullarna (kakorna?) såg goda ut, men det blev en mazarin med bär. Och espresso.

Den traditionella bilden, går inte att missa.

Men utsikten åt andra hållet har också sina poänger.

Är det nån mer än jag som upplever att uppladdningen här jäklas? 

På återseende//Göran

Pallkragefiasko

I första årets pallkrageodling blev ställningen 1 - 0. Jag har två pallkragar. I den ena hade jag potatis och lök. Skörden där överträffade alla förväntningar. I den andra hade jag satt lite sallad, rädisor och morötter, bland annat. Rädisorna blev alldeles utmärkta, lagom stora och söta och synnerligen välsmakande. Resten däremot blev, milt uttryck inte bra. Salladen, särskilt mangold och vanlig sallad (sallat?) kämpar fortfarande att växa upp över musöronstorlek, och morötterna hade under lång tid sett direkt ynkliga ut. 

Idag kunde jag inte bärga mig längre, odlingen skedde ju i början av maj och tog upp morötterna. Och de blev så här, Knappt över centimeterstora. 

Med lite möda hade den största platsat bland McDonalds alternativ till pommes frites.

Får försöka klura ut vad som hände och göra lite annorlunda till nästa år. Men, den röda moroten smakade bra i alla fall.

På återseende//GöranR

Plats för stillhet och eftertanke

Jag har anledning att besöka Skrubba Strandkyrkogård. Den är tämligen  nyanlagd, och det finns fortfarande stora ytor kvar för nya gravar. Den är också väldigt vacker, med en parkliknande känsla och olika typer av natur i olika områden av kyrkogården. Stora öppna områden med gräsmatta gränsar till mer skogsdungeliknande områden och förutom den traditionella minneslunden som ligger vackert i kvällssolen ner mot Drevviken utanför Stockholm  finns ett stort område alldeles ovanför med glesa träd och marken täckt av blåbärsris  och ormbunke för urngravar. Där får man inte plantera något och stenarna får inte vara för stora. De gravplatserna är alltså inte så traditionella där de ligger liksom lite här och där bland träden och vegetationen, men de smyckas ändå ofta med blommor och växter i krukor, och och det blir mer en känsla av ett vanligt stycke skogsmark och det är dit jag går.  I övrigt finns stora områden för olika religioner, där både islam och de ortodoxa grenarna av kristendomen har sina platser. 

Det är med tungt hjärta jag i mitt ärende besöker kyrkogården, med den lilla trösten att det ändå är vackert där, med träden, blåbärsriset och all annan vegetation. Det blir en stund för eftertanke, en stund av stillhet, med sorgen alltid närvarande, och jag upphör aldrig att fundera över livets förgänglighet, över hur tungt ödet kan slå ibland, och det paradoxala i att livet kan fortgå ändå, att solen fortsätter att skina ner mellan träden, blåbären mogna och tillvaron inte gör ett enda uppehåll. Men det är också en tanke i att vara del av något större, att försöka hitta något slags sammanhang eller mening med livet ändå, även om det är svårt när man är där.

Samsung Galaxy S4

På återseende//GöranR