En slags folkfest

Närmare 25 000 tjejer sprang en mil runt bland annat Djurgården i Stockholm i lördags. Som vanligt var jag där och hejade på en för mig närstående familjemedlem, och som vanligt blev jag överväldigad av alla människor, inte bara tjejer eller kvinnor som sprang utan också andra anhöriga, kompisar, eller bara intresserade som var där för att titta och heja. En folkfest, verkligen.

Förstås hade jag också med mig kameran, men faktum är att jag inte tyckte eller egentligen tycker att det är helt lätt att fotografera i sådana här lägen. Visst finns det motiv, visst finns det intressanta människor och lustiga situationer att plåta, men det blir lätt för mycket, för många, jag får svårt att sortera. Men, det där vet jag, jag har till exempel svårt att urskilja enstaka människor när det är många, och det blev lite komiskt när jag skulle möta upp dottern efteråt; där sms-konversationen löd ungefär som ”Men titta hitåt då, jag vinkar ju, jag står nästan precis framför dig, ja men titta då!” Nå, jag hittade förstås till slut, men ändå.

Vädret var bra, dagen började lovande med sol och växlande molnighet, och även om himlen öppnade sig under loppet sken solen igen senare, och det var ändå ganska varmt. Och när det regnade som värst hamnade jag i skydd av ett korvstånd, vilket löste lunchfrågan.

Vid målgången var det trängsel både utanför och innanför. Vanligt med en sista(?) selfie eller sms precis innan man gick i mål. 

Roligt att se att alla är med, unga som gamla, motionärer av alla sorter. Man sprang, lunkade eller gick, några i rullstol. En massa kändisar var uppenbarligen med, Anna Book, Anna Kinberg Batra och Anna Haag och många fler. Jag såg dem aldrig, de bara flimrade förbi ute på banan och vid målgången. 

En ryggbild - vid målgången; händerna i luften.

Alla sprang inte, men det var många som fick en röd ros efter att ha sprungit runt banan.

Frödinge Ostkaka, en flaska vatten och en banan...

Trött men nöjd efteråt. Väl genomfört lopp och en till välförtjänt medalj. 

På återseende//Göran

En slags ketchupeffekt

Det började en dag när jag behövde använda majonnäs och inte hade någon hemma. När jag fann att det gick att göra själv, och att det blev mycket godare, förutom att jag slapp alla tillsatser, hade någonting kommit i rullning….

Mänskligheten är möjligen uppdelad i minst två läger; vi som tycker om ketchup, och de andra. Själv anser jag ketchup vara en utmärkt krydda och sås i maten och matlagningen, och kan väl betrakta mig som en smula oortodox i det avseendet. Det är alltså inte bara varmkorv och hamburgare det gäller.

Jag har nästan alltid varit road av matlagning. Sedan länge har jag också brytt mig i vad jag äter, och köper, sett inte minst till tillsatser, ursprung etc.

Om nu majonnäs var så enkelt att göra, och man då fick en produkt som man hade full koll på, skulle det inte gå att göra med ketchup? Egentligen vet man ju inte vad som ingår där, det vore kul att veta, och hur svårt kan det vara, egentligen?

En snabb titt på nätet gav, naturligtvis oräkneliga svar och möjligheter. Men, i stort var det inte så svårt, grundingredienserna visade sig föga förvånande vara tomater, ättika eller vinäger, socker och kryddor.

Så nu har jag gjort egen ketchup. Det var inte svårt, men en smula omständligt, och med tanke på att Heinz faktiskt också smakar ganska gott är jag inte helt säker på att det alltid blir hemlagat hädanefter.

Det här är vad som behövs.

Det fick koka ganska länge, för att få ihop smakerna och få rätt konsistens.

Och så här blev det. Magiskt gott! Färgen skiljer sig från köpeketchup, vilket i alla fall får mig att fundera en smula...

Att sen min fru tyckte att det var matmissbruk att koka ner tomaterna till ketchup är en annan sak. Hon gillade produkten ändå. 

På återseende//Göran

Att ta bilder på en höft, sådär

Gatufoto är alltid på tapeten. Jag vet ingen annan fotogenre som är så diskuterad. Inte minst har, med rätta, ifrågasatts vad som egentligen är gatufoto. Även kvaliteten på gatufotobilder har, också med grad av ackuratess ifrågasatts, tänk bara på alla ryggbilder man ser. Men alla vill ju bli gatufotografer.

I diskussionen kommer också det här med höftskott in. Får man skjuta från höften egentligen? Ska man inte vara ärlig och tydlig med vad man gör? Kränker man inte motiven om man tar bilder som de inte märker att man tar? Och vad säger datainspektionen, eller myndigheterna?

Nu visar det sig - från vanligtvis välunderrättat håll -  att man till och med kan ta höftskott med gamla analoga Leicakameror. Frågan är emellertid om inte de moderna kamerorna med vikbar skärm är ännu bättre. Med dem är det lätt att flippa ut skärmen, hålla kamerorna vid sidan, i höfthöjd och diskret titta ner på skärmen för att komponera bilden. Och ingen märker vad man gör, knappt ens man själv.  Och man kan fånga ögonblicket. Det gäller bara att komma ifrån den här känslan som också varit anledning till uppdelning i olika läger; kan man fotografera utan att titta i sökaren, och är det egentligen inte töntigt att fotografera via skärmen (ni känner till hur diskussionen går där). 

Jag har faktiskt använt mig av metoden att smygfotografera med den utvikbara skärmen, inte ofta, men i speciella situationer. På kasinolokalerna i Las Vegas är det egentligen förbjudet att fotografera. Men, när jag var där och bodde på MGM Grand, där stor del av lobbyn är ett magnifikt kasino, kunde jag bara inte låta bli. Frågorna som hopar sig här är, förutom det moraliska att bryta mot förbud, om bilder inne i ett hotell, kan betraktas som gatufoto.

En annan synpunkt på de här bilderna relativt om de kan kallas för gatufoto är ju också att de är tagna från eller under en resa, då jag hade semester, så i någon mån är de ju också semesterbilder. Fast det var ju höftskott vi diskuterade nu...

På återseende//Göran

Det finns inga genvägar till en bra bild

Återkommande diskussioner om grejor och prylar, diskussioner om den eller den kameran som förutsättning för att ta bra bilder…

Stötte på en fotograf som verkade vara beredd att sluta fotografera på grund av sin frustration över de olika kamerorna han använde. Av allt at döma hade han flera stycken, kanske till och med många och han var inte riktigt nöjd med någon. Det var alltid något fel, något som fattades, något som skavde; än var den för tung och klumpig, än hade den inte tillräckligt stort dynamiskt omfång, någon hade för liten sensor, eller kändes inte bra i greppet eller att bilderna inte blev tillräckligt bra…

En annan fotograf hade just införskaffat en vanlig prestigekamera, en dyr fullformatskamera och, uppgivande att han inte orkade läsa manualer eller var beredd att ta någon kurs eller så, ställde frågan på nätet hur man gjorde för att kameran skulle ta bra bilder, dvs ville ha direkta råd så han skulle slippa grovjobbet.

Jag tänker: Har vi inte kommit ifrån att det faktiskt inte är kameran det hänger på? Och att det inte finns några genvägar till bra bilder?

Nu är jag så gammal att jag (nästan) utan att blygas kan fundera på om det är en generationsfråga, att man vill göra det så enkelt för sig som möjligt, att man inte orkar inse att man måste jobba hårt för att bli bra på något.  Eller handlar det om något annat?

Den slutgiltiga kameran finns ju inte. Det kommer ut nya och bättre och mer finessrika kameror hela tiden. Kanske blir det till slut så många finesser att vi som fotografer blir mer eller mindre bortkopplade? Och att man inte behöver lära sig fotografera? 

Jag vill gärna slå ett slag för hantverket. Att man ska kunna det man håller på med. Och att det visst är bra och kanske till och med nödvändigt ibland att ha grejor som fungerar, som är bra och så, men att det inte är kameran som tar bilden utan fotografen. Och då känns det som jag börjar bli hopplöst efter och ur tiden. Och jag irriterar mig på alla försök till genvägar, att slippa och försöka komma undan. 

Bilden har förstås inget att göra med texten i övrigt. Det är i själva verket del av middagen i lördags, en enkel tomatsallad med lite fetaost, på en tallrik/ett fat som en god vän gjort. 

På återseende//Göran

När en man lovar att göra något finns det ingen anledning att hans fru påminner honom varje halvår

En trädgård är inte bara gräsklippning, ogräs och vackra blommor i rabatten. Att sköta en trädgård är också tungt arbete med att gräva, släpande av stora stenbumlingar, brottas med stenhård mark, fylld med sten och rötter – väldigt mycket Karl-Oskarkänsla, där han slet med den magra marken i Småland innan han emigrerade – men också den djupa känslan av tillfredsställelse när planering, gravande och krattande är klar, när man öst på två stora lass grus (cirka 1 ½ ton!) och snyggat till och äntligen kan gå runt garaget och ha en plats där man kan ställa ifrån sig saker.

Alltså: Våren 2001 flyttade vi in i vårt då alldeles nybyggda hus. 2005 byggde vi garage. Ganska direkt ordnade jag med gången mellan garage och hus, satte plattor och marksten som jag hade kvar, det var ju den vägen som var nödvändig att få i ordning. Marken/området runt garaget på de andra sidorna fick vänta, preliminärt.

Sen gick åren. Diket runt garaget, fyllt med allehanda bråte och fullständigt livsfarligt att beträda, förutom att det var fult och skräpigt, blev ett ständigt dåligt samvete, något som skavde och irriterade, men ett skav man på något sätt vande sig vid, en ständigt närvarande obehagskänsla som man utvecklade stora skygglappar till. Under årens lopp har jag haft tusen tankar om vad jag skulle göra, hur det skulle se ut, det ena projektet syntes jobbigare  än det andra.

Men så var det fint väder förra veckan och jag fick ett ryck. Jag började gräva, kratta, forma och försöka jämna till, jag såg resultat ganska meddetsamma, och fortsatte med att släpa stora stenar, som jag hade liggande sedan tidigare, och det började ta form. Och då var det enkelt att fortsätta. Och, nu, när det är klart – den djupa känslan av tillfredsställelse, över att det är klart, över att jag erövrat ytterligare en bit av tomten och trädgården, över att jag äntligen kommit mig för att ta itu med hela projektet, som alltså legat och mognat i tio år, det är värt allt slit.

Och så här i efterhand, det är roligt att ha projekt så här, och det är roligt att jobba med något som blir bra till slut, att ta i, att känna sig trött och mör i kroppen – det ligger något djupt i att ta i och svettas. 

Samsung S4

På återseende//Göran