Gatans teater - praktisk psykologi och dokumentation av föreställningar

Det har efterlysts mer dokumentära bilder här i bloggdiskussionerna, mer dokumentation. Men, samtidigt tänker jag; är det inte det vi gör i hög grad nästan allihop? Dvs dokumenterar och visar, fast på olika sätt, våra egna sätt? Jag tänker alltid (eller hoppas) att mina bilder, om än tråkiga för alla andra en dag ska återfinnas och man ska då betrakta dem som tidsdokument från en svunnen tid, precis som vi gör nu med bilder som vi hittar och visar hur det såg ut förr. 

Plaza Mayor i Madrid är en sån där stadsdel med charm, nerv och där det händer saker. Där finns massa streetart, läckra små restauranger i skumma källare där inkvisitionen har hållit till, där finns stretmarkets och en massa människor av alla slag och sorter.

Gatuteater. Den här mannen var suverän i sitt samspel med publiken. Egentligen gjorde han ingenting särskilt, men sättet han gjorde det på, sättet han engagerade publiken att ställa upp på en massa hyss var fullständigt obetalbart. Och han fick bra betalt när han gick omkring med sin strut han samlade pengar i.  Och det var han värd. Ett bättre exempel på praktisk psykologi, hur hantera människor och publik har jag sällan sett.

Dokumentation av dokumentation av dokumentation (mannen till vänster tar just eller har just tagit) en bild på konstnären som ritar av grabben (och gör en karikatyr).

Snacka om såpbubblor, ytterligare en slags föreställning alltså.

Och räknande av kassan efter en lång arbetsdag med en i allra högsta grad teatral föreställning.

Till sist en annan typ av föreställning, men dokumenterandet av en akt i alla fall. Det ser ju rätt så märkligt ut, men jag tror jag har genomskådat det. 

Så, även om detta kan sägas vara semesterbilder, så vill jag hävda att det i någon mån också är gatubilder, och dessutom av dokumentär karaktär. Eller?

På återseende//Göran

Lite bloggtankar. Och fotofika.

Funderade över bloggarna här på Fs, och hur vi använder uttryck som möjligen kan missförstås och vad vi använder för ton.

Att "kasta pärlor för svin" betyder att man ödslar tid, energi, pengar eller andra resurser på att förse någon med något som vederbörande inte har förstånd att uppskatta - att man ger något som är förnämligt och värdefullt åt någon som inte förstår att inse dess värde - lika lite som svin har förstånd att uppskatta pärlor. (Wikipedia)

Uttrycket är hämtat från Matteus 7, det som brukar kallas för "bergspredikan; det exakta citatet lyder så här:

"Ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er" (Matt 7:6)

Uttrycket innebär att det finns en sändare – den som har något att visa, eller något att förse – och en mottagare – någon som kan eller ska ta emot det som ges, som förmedlas. Och det är mottagarna i det här fallet som är ”svinen”, dvs de som inte förstår värdet, de som inte förmår uppskatta. I och för sig lika givet är det att den som ger i så fall har något värdefullt att ge, något som är just förnämligt och speciellt. Och det är då det kan bli svårt. För tänk om mottagaren inte tycker att det är särskilt bra? Eller märkvärdigt? Är man lika dum då? Och vem har rätt? Vem har tolkningsföreträde? Så frågan om vem som är svinen i detta är alltså fullt relevant.

Dekorativt tjafs är också i sammanhanget ett knepigt uttryck. I någon mån implicerar det att det som presenteras här på Fs – där nu bloggarna står i centrum – är lättviktigt, av föga egentligt värde, att det inte håller någon särskilt hög klass; uttrycket kan alltså direkt tolkas som pejorativt, dvs förklenande, förnedrande, förolämpande, förringande, ringaktande, förödmjukande, kränkande eller skymfligt. Och det får stå för den som sade det, frågan är bara vad det syftar till och vad nytta ett sådant uttryck gör. Jag kan inte se det positiva i det.

Bloggarna här på Fs har en stor spännvidd. Här finns allt från direkt poetiska betraktelser till vardagsdokumentation. Bilerna varierar också, från enklare och mer privata bilder, till försök att göra nåt mer konstnärligt. S.k. gatufoto får ofta stort utrymme, väldigt många vill uppenbarligen vara gatufotografer och dokumentera gatans teaterföreställningar (här är jag personligen mer tveksam till det konstnärliga värdet). Min bedömning, sett ur mina ögon, är att bloggarna här på Fs är oftast är trevliga, många är direkt intressanta, med i och för sig skiftande bildkvalitet men där bilderna ändå speglar vardagsfotografi, ibland med någon höjdare ur konstnärlig synpunkt. Och det är bra för mig.

Sen kan jag fundera över varför man gör sig omaket att agera om man ändå inte tycker att materialet håller måttet. Kritik kan vara konstruktivt, man måste inte hålla med om allt, men det är föga produktivt att bara slänga ur sig förklemande uttryck.

Och jag hör till dem som gärna drar en lans för det förment banala. Men framförallt för en god ton.

Och sedan var det fotofika på knivsöder idag å alla gamla polare var där - eller ja kanske inte alla, men en del i alla fall.

Affe hade med sig gamla fototidningar

Men man kunde också diskutera hjulaxlar på Krokodilen

Eller bara intresserat delta i diskussionen.

En som vanligt synnerligen trevlig sammankomst och samvaro. 

På återseende//Göran

En ny gäst i trädgården

Den här lille gynnaren har varit och hälsat på några gånger, men nu verkar det som om han har blivit mer stadig i sina besök. Det är väldigt roligt, men inte utan lite blandade känslor - har hört att ekorrarna kan gå hårt åt småfåglarna och deras bon, vilket emellertid inte borde vara så aktuellt nu. 

Men han ser fin och välmående ut, vilket är roligt också. När jag var liten var den närbelägna parken, Vasakullen i Skövde, alldeles full med ekorrar, man såg dem jämt och överallt. Men sedan försvann de, och under många år var de enstaka man kunde få syn på eländiga, magra och med den förut så borstiga svansen som ett skalligt skämt. Men, det var väl någon allmän sjukdom typ rävskabben (?).

Alltnog, han är välkommen, och han hittar tydligen mat, inte bara i de stora hasselbuskarna, utan också i marken (?).

På återseende//Göran

Tålamod - en bortglömd dygd?

Lyssnade på P1 nyligen, en diskussion i ett program om tro och vetande om tålamod och behärskning, som har en hög vikt i alla de stora världsreligionerna; de saktmodiga skola besitta jorden…, men som uppenbart blir mer och mer av en bristvara idag.

Det handlar här också om kommunikation, om hur viktigt det är att vi kommunicerar med varandra, och då tänker efter, inte överilar oss. Det handlar också om vårt behov av omedelbar behovstillfredställelse.

Till programmet fick människor ringa in och berätta om sina svårigheter med tålamod. Genomgående handlade brist på tålamod i relation med andra människor, vilket kunde leda till de mest befängda reaktioner; grannar som förstörde trekammarbrunnen genom att spola ner sånt man inte ska spola ner i taletten blev utsatta för hämndaktioner, jobbpartnern som kunde underlåta att svara på sms en hel dag (!?!) fick ironiska, underförstådda meddelanden. Men ingen hade pratat med den eller de som var orsaken till irritation!

Och det leder till en annan reflektion: Det är så lätt att kommunicera nu, med dator, Internet, våra sociala medier etc etc. Men samtidigt har vi uppenbarligen svårare att prata med varandra, på riktigt liksom. Och enkelheten när det gäller kommunikation i exempelvis diskussionstrådar skapar av allt att döma en förbehållslöshet, man uttrycker sig på ett sätt som aldrig skulle ske öga mot öga.

Det har till dels och till och med visat sig här bland bloggarna, där – även om samtalsklimatet här för det allra mesta är synnerligen civiliserat -  vi har kunnat se enstaka kommentarer som stundom varit direkt oförskämda, och där några av våra mest lästa bloggare har lämnat Fotosidan bland annat för att man upplever påhopp och obefogad kritik.

Rätt eller fel ska inte diskuteras här, sanningen ligger ju som bekant också i betraktarens öga, men den här diskussionen kan möjligen och rent allmänt leda oss till eftertanke i livet; att vårda vårt tålamod, att tänka efter när/innan vi uttalar oss och att det är viktigt att visa respekt.

Höstblommor i trädgården.

På återseende//Göran

En kamera är en kamera är en kamera

"Jag hade ingen kamera med mig, så jag fick ta bilder med mobilen."

"Vi är på väg mot det kameralösa samhället. Snart återstår bara mobiltelefonerna att fotografera med."

"Jag har tagit bilder med min mobil som är nästan omöjliga att skilja från riktiga bilder."

""Förvånad över kvaliteten på bilderna som jag tagit med min mobiltelefon"

Etc, etc, etc. 

Naturligtvis nonsens. En kamera är en kamera (en manick med ljusinsläpp med glaslinser som bryter ljuset som sedan fångas upp av något ljuskänsligt medium och omvandlas till fysiska bilder), oavsett om den är monterad i ett traditionellt kamerachassi eller sitter monterad i en mobiltelefon. Och med tanke på utveckling av objektiv/linser, sensor, processor etc borde det inte vara någon överraskning att bilderna blir bra även med en kamera som sitter i mobiltelefonen.

Och med tanke på att det finns hängivna sällskap som fotograferar med leksakskameror som Holga, Diana etc, så har jag svårt att förstå varför man skulle dissa mobilkamerorna.

Att det sedan finns andra väldigt mycket bättre kameror är ju en truism förstås. Men det förändrar inte att kameran i en mobiltelefon är en riktig kamera, trots sin omgivning.

Bilder med Samsung S4, direkt ut ur kameran, dvs ingen behandling alls. 

På återseende//Göran