Försenad vårsalong. Eller sommarsalong?

Coronapandemin har ställt till det i vårt samhälle. Inte minst den offentliga  kulturen har fått ta mycket stryk, med inställda föreställningar, inställda utställningar etc, med direktiv om bara ett fåtal personer i publiken därest nånting i publikt sammanhang ens blivit av...

Den traditionella vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm ställde till exempel in den fysiska utställningen förra året och visade de insända alstren digitalt, vilket förstås var långt ifrån vad en fysisk utställning förmedlade i upplevelseväg - konst ska ses IRL

I år blev det emellertid en riktig utställning, om än försenad. Maj till augusti är ju egentligen en sommarutställning, men ändå. Så vi gick. Som vi brukar göra. 

Själva utställningen var som vanligt, dvs ganska spretig, både avseende motiv som kvalitet. Inte så mycket fotografi, har känslan av att det varit mer tidigare. Självklart var det många alster som hintade åt pandemin, det var exempelvis en hel del munskydd i olika former.

En annan tydlighet var avsaknaden av människor. Det var ett begränsat antal människor som släpptes in åt gången, och det blev aldrig den där typiska vårsalongsträngseln, på gott och ont. Effekten var att den riktiga känslan hade svårt att infinna sig (även om jag tidigare inom mig svurit över alla människor som står och ställer sig i vägen), samtidigt som det alltså blev lättare att kolla in konstverken.

En sak som jag tänkte på, och som jag brukar fundera över när jag går på utställningar är betraktningsavståndet. Ofta ses besökarna gå väldigt nära bilen eller tavlan, som ville man detaljstudera utförandet på riktigt nära håll. Jag förstår inte det.  För mig ska det vara ett ganska ordentligt avstånd när man ska titta på en rätt så stor tavla som hänger på väggen för att rätt kunna se den, få en överblick och  ta in upplevelsen av bilden, känna efter vad den säger mig... Att då  stå bara några centimeter ifrån hindrar ju effektivt det.

Avslutningsvis en fika eller lunch som idag blev Liljevalchs egna fik. Modernt och avskalat, egentligen rätt så torftigt, med ett magert utbud av skink- och ostmackor på papperstallrikar och dricka i plastglas. 

Men det är alltid lika roligt, eller snarare intressant med de årligen återkommande vårsalongerna på Liljevalchs, och det fungerar även sommartid.  En trevlig vana för oss, som nu nästan blivit en institution. 

På återseende//Göran

Sommarnatt i trädgården

Ibland kan det vara svårt att sova under de här sommarnätterna som vi kan få runt midsommartid. Klockan är ungefär 0300, det är fortfarande runt 20 grader ute och det är ljust, det här märkvärdiga lystret, inte ljust som på dagen men ändå ljust. Frågan är om det någonsin varit mörkt i natt...

Det här varierar förstås vart man bor i Sverige, i de nordligaste delarna av landet är det riktigt ljust även nattetid. Här i Stockholmstrakten blir det alltså inte lika ljust, men får å andra sidan det här speciella skimret.

Som vanligt är det svårt att via bilderna helt förmedla känslan, men ändå:

På återseende//Göran

Oäkta eller äkta?

Att rosor är rotäkta är någonting man strävar efter i rosvärlden. Det betyder att de är odlade från början så att säga, med sticklingar, dvs inte är ympade på en annan rosrot, vilket möjligen är vanligast (går snabbare att få fram rosen, snabbare till disk så att säga).

Det finns ändå fördelar hos både okulerade som rotäkta rosor. Fördelen med rotäkta är att skotten som kommer från roten är av samma sort som busken, det blir alltså inte några vildskott.  

Okulerade rosor har fått växa ihop med en härdig grundstam. De har provodlats i större utsträckning och vi vet ofta hur de klarar sig i vårt klimat enligt vår zonindelning. De brukar även komma igång snabbare än de rotäkta.

Det är svårare att få tag i rotäkta rosor, och de är inte sällan dyrare än motsvarande rosor som växer på annan rot. Man brukar också vilja framhäva rotäktheten, som något bättre eller finare.

En ros som är okulerad, alltså där rosen blivit inympad på en annan rot är alltså i någon bemärkelse inte äkta, utan oäkta. Detta är i och för sig emellertid ett något märkligt resonemang kan jag tycka. Det är ju rosen som växer ovan jord som räknas, inte dess ursprung, dvs det är det man ser som betyder något, inte bakgrunden.

Det här är rosen Louise Bugnet. Just de här exemplaren är inte rotäkta. Emellertid upplever jag att rosen ger mig samma upplevelse som en ”äkta” LB skulle gjort. Även fast de är oäkta.

Det är för övrigt en härlig ros. Skuggtålig, härdig, och så blommar den med underbara vita blommor som luktar gott. Knopparna är lustigt nog helt röda, nästan polkagrisfärgade ju mer de utvecklas, men blomman blir alltså vit, möjligen med någon rosa anstrykning.

 Det här är min trädgårdsassistent. En kastad pinne lite då och då förgyller alltid tillvaron. Hon räknas inte heller som ”äkta”; trots många års avelsarbete har hon inte de "rätta" rötterna. Men det bryr jag mig inte om.

På återseende//Göran

Svensk sommar

Kriterier och kännetecken för den svenska sommaren:

☒    Sol och värme

☒    Plötsliga regnskurar (som går över och ersätts med sol och värme, igen)

☒    Fågelsång

☒    Prunkande och fräsch nylummighet och grönska

☒    Badande barn (och förstås, enstaka vuxna) i den närbelägna badsjön

☒    Ljudet av enligt punkten ovan

Sen finns det säkert fler kriterier och kännetecken, vi har ju alla våra egna idéer om saker och ting. Mycket av det här är ju också minnen, dvs som jag minns att jag upplevde somrarna när jag var liten; att solen alltid sken och sommarlovet var oändligt och aldrig tog slut…

Men, detta var också så som vi nu, hunden och jag, upplevde sommaren på vår kvällspromenad runt den närbelägna lilla sjön; alla rutorna ikryssade.

På återseende//Göran

Svartvitt eller färg (igen…!). Och Mors dag, nästan.

Svartvitt eller färgfotografi är ju den urgamla och aldrig sinande diskussionen. Från början fanns ju inte möjligheter att fotografera i färg. När den möjligheten kom blev det i början ganska grälla färger utan de möjligheter att nyansera eller påverka färgskalan som man har idag. Och många fotografier handlade om de här semesterbilderna, tagna mitt på dagen, med stark sol och skarpa skuggor med hög kontrast, bilder tagna i ”vackert väder”, med banalitetsstämpeln nära.

Svartvitt innebär ofta med spänning i bilden, mer av känslor och dramatik, lite mer konstnärligt hur man tolkar motivet snarare är avbildar det, som gärna blir mer med färgfotografering. Samtidigt har vi mer och bättre möjligheter att hantera de olika nyanserna i färg idag, jobba med kontraster och mättnad etc.

Sen ska man väl inte glömma bort att många fotografer började med svartvitt och fick liksom sin fotografiska värld i gråskalor (som det ju egentligen är) från början.  

Men man ser ju (oftast) i färg?!?

PÅ vår road trip till Öland tog vi vägen om Skövde för en hastig visit hos min mor, som dels nyss fyllt 90, dels hade blivit vaccinerad x2 och således börjat slippa ut ur sin tillvaro i personlig lock down och personlig isolering. Och Mors dag var i antågande. Vi hann med en lunch där vi kunde sitta ute, vilket var tvunget dessutom på grund av hunden.  Förutsättningarna i övrigt var mitt på dagen, med en ganska stark en ganska stark majsol.

 Jag brukar anse mig som färgfotograf, även om vissa bilder liksom blir svartvita närmast per automatik. Snapshotporträtt brukar vara svartvita, men här vet jag inte riktigt… Vissa människor vill inte bli fotograferade. Min mor hör till dem. 

På återseende//Göran