Man ska ha julgran

Man ska ha julgran - för då är julen nästan här
Man ska ha julgran - en prydnad alla grenar bär
Man ska ha julgran - och dansa runt familjen med
Man ska ha julgran - för vår julefred

(Hemskt dåligt, jag vet, men fritt efter After Shave & Galenskaparna)

Fortsatt God Jul i alla fall

På återseende//Göran

Jultraditioner och julstök

Jag inte varit så noga med traditioner när det gäller jul. Uppvuxen i en revolutionär tid, ett barn av 68-rörelsen, brytande av tidigare ”borgerliga” ramar och under en tid omgiven av litteratur som ”Skit i Traditionerna (Leif Panduro)”, ”Död Åt Familjen (D Cooper, R D Laing”) etc. så var det viktigt att inte underordna sig, inte fastna i förljugenhet, inte låtsas.

Naturligtvis var det en chimär, självklart nonsensdrömmar som aldrig höll. Det blev ju förstås med tiden viktigt med både gran, vört, skinka och klappar för familjen, och varför inte? Det är gott med skinka och sill, det är kul med julklappar, eller hur?

Men jag kan ändå försvara mig med att det alltid varit måttligt, vi har inte ryckts med i den allmänna julhetsen, vi har hållit nere på klappar och så, vilket kanske också underlättades av livsomständigheterna i övrigt. Under flera år firades någon slags vartannatårsjul, vilket i sin tur förde med sig att det vi gjorde på jularna, dvs vartannat år, blev väldigt fast. Sålunda har den i min familj heliga treenigheten skinkan, vörtbrödet och granen varit fasta och grundläggande inslag. Varje år. Annat har kommit och gått, som egen glögg, hemgjord sill etc, men i övrigt samma.

Mer och mer har också julstöket blivit mindre laddat; det handlar ju om något så enkelt som att ha tid (vilket jag har mer och mer, i kraft av att tiden gått)! Har man tid är det roligt med förberedelserna, man hamnar i flow, man gör de välbekanta handgreppen, ser brödet höja sig i jäsningen, märker hur bröd- och skinklukten sprider sig i köket, och i högtalarna det gamla julbandet, inspelat från radion på 70-talet (Eldorado med Kjell Alinge – någon som minns?). Men man får inte vara stressad. Och koncentrerar man sig på de här viktiga detaljerna, så funkar det. 

Och ju mer tid man har desto mer kan man göra. Det är första gången nånsin som jag gör köttbullar. 

Men roligt var det. Och gott blev det.

Och så kan man till slut avnjuta julens bästa måltid. Det blir inte bättre än så här!

God Jul och Gott nytt År på er alla. På återseende//Göran

Piff? Eller Puff?

Eller egentligen ingen av dem. Piff och Puff (Chip and Dale) är ju inga vanliga ekorrar utan mer som små murmeldjur - groundhogs, eller woodchucks. 

Det här är en "riktig" ekorre, och det var rätt så gott om dem i Boston Commons, Bostons stadspark. Och de var, om inte direkt tama, så väldigt orädda. Tyvärr innebar det inte att just den här lille gynnaren också var stilla och poserade. Nej, han sprang runt hela tiden, och satt han stilla så stack han iväg ett litet stycke, just när man skulle fokusera. Det är hårt att vara naturfotograf.

När jag var liten såg jag många ekorrar, även om de var betydligt mindre än sina nordamerikanska släktingar. Sen försvann de nästan, och om man såg någon, var de magra och skabbiga. Undrar om de drabbades av någon kollektiv sjukdom. Nu har jag börjat se dem igen, men egentligen bara enstaka.

Alla verkade må bra, stora och tjocka och välfödda, med glans i pälsen och otroligt borstig svans

Han sprang omkring oss som om han ville ha mat. Och det kanske han är van vid, vad vet jag?

Och sedan funderade han lite, innan han stack iväg till ett annat träd. Möjligen tröttnade han.

Men väldigt söta. Gulliga kanske till och med. 

På återseende//Göran

Boston MA, USA

Som framgick av  tidigare blogginlägg så regnade det i Boston när vi var där förra veckan. Men inte nog med det - det var dimma också. Allt som allt tråkigt väder, ungefär som här hemma, men vi hade ju annat att göra också, så det gick ingen nöd på oss. Vi bevistade dotterns examenskonsert, åkte sightseeingbussarna (alltid väldig trevligt, var man än åker - rekommenderas!), besökte Chinatown och hittade en av de mest populära och bästa kinarestaurangerna - vi hade det bra, trots vädret. 

Men, det var lite tungt att vakna upp och se över stan, där man knappt såg handen framför sig.

Turistbussarna - alltid väldigt informativt och trevligt, med kunniga chaufförer.

Quincy Market. Kul att ha julgransprydnader som representerar var man har varit. Och i Amerika finns det att välja på...

Quincy Market är gamla hamnmagasin. Här finns allt, om man är ute efter souvenirer och krimskrams.

Minns ni de gamla Dinky Toysbilarna? Här igen, i modern tappning.

Det här är inte ovanligt i Boston, dvs små kyrkor av olika slag, liksom insprängda bland den övriga bebyggelsen.

Boston Common, den äldsta parken i USA, faktiskt. Fullt med julgransbelysning i träden i den delen av parken som heter Public Garden, mer av botanisk trädgård.  Och det regnar!

Ekorrarna är större än de svenska (förstås), och i stort sett tama. Väldigt söta, och oemotståndliga.

Mat- och interiörbilderbild från China Town, i en av de mest populära och bästa restaurangerna, Gourmet Dumpling House. Alltid kö, alltid mycket folk, men fantastisk mat, särskilt alla olika dumplingsknyten.

Man tar julen på allvar i USA. Överallt hör man julmusik, dvs överallt i hela stan; i taxibilarna, på bussarna, i alla affärer, i galleriorna, på gatorna. Och julgransprydnaderna hittar man också överallt. Kanske lite stora för den egna granen...

Många bilder, men alltid svårt att välja ut när man vill berätta om något, var man varit etc.

På återseende//Göran

Luciafirandet, och andra fester

Det är lustigt det här med alla våra högtider, våra traditionella svenska(??) firanden. Som julen till exempel; från början ett hedniskt midvinterblot, sedan annekterat av  kristendomen och därefter designat av tyskar och nu senast amerikaner. Eller midsommarfirandet, en fruktbarhetsfest. De ligger ju så att de är lätta att förstå; fest mitt i vintermörkret, i hopp om en vändning, respektive en fest inför sådden, förhoppning om skörd etc.

Även Luciafirandet är en kristen vändning på urgamla seder, om troll och oknytt under årets längsta dag, men hur man egentligen fick ihop detta med en ung jungfru från Sicilien på 2-300-talet efter Kristus, som dels stack ut sina ögon, dels blev bränd på bål och till yttermera visso knivstucken för sin kristna tro, det känns inte så lite konstigt.

Men seden med lussetåg börjar bli gammal, den kan räknas tillbaka till 16 - 1700-talet eller till och med tidigare, även om den moderna versionen med lucia och ljuskrona inte är äldre än sedan slutet av 1800-talet.

I alla fall är just Luciafirandet en stor sak här i Norden. Och följaktligen många luciakonserter, förutom alla privata luciatåg, på daghem och skolor och för våra gästande Nobelpristagare.

Och naturligtvis bevistade också jag en luciakonsert. Stockholm City Voices, en kvinnlig acapellakör av världsklass, med rötter såväl i barbershop som i annan lite äldre och ny/modern acappellamusik, gjorde två framträdanden just luciadagen i Eric Ericssonhallen, gamla Skeppsholmskyrkan, som nu är något av ett centrum för just körmusik.

Det blev en väldigt finstämd och vacker konsert, tillsammans med gästartisterna Joa Helgesson, en stor operabaryton som nu verkar från Berlin, och Love Derwinger, en känd konsertpianist och ackompanjatör. Alla de gamla kända jul- och lussesångerna var med, förutom en mängd moderna sånger, med ett slutintryck av ett rikt varierat och intressant program där sångens och musikens kvalitet var i yppersta klass. En underbar och väldigt stämningsfull eftermiddag. 

Publiken strömmar till i den vackra fd kyrkan

Och vad är väl en luciakonsert utan ett luciatåg?

Sångglädjen lyser igenom.

Och som här.

Joa Helgesson, en under bar sångare och musikant - här den lite mer seriösa sidan.

Här tillsammans med kören

Men här en bejublad Balooföreställning

Disney har en stor plats numera i vår sångskatt och sångtradition. Alla var med här, som förutom Baloo här också Benjamin Syrsa.

När man får fota så här fritt, gillar jag att kunna ta de här snapshotproträtten

Och som sig bör avlutas varje sådan här konsert av rang med Adams Julsång, dvs O Helga Natt. Synnerligen mäktigt, med piano- och körackompanjemang till Joas kraftfulla men ändå lyriska stämma i den vackra lokalen. 

På återseende//Göran