Behov av proportioner när det gäller immigrationsdebatten

Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson blev för en tid sedan intervjuad i DN. Ur den artikeln hämtar jag två i och för sig lösryckta citat, men som stämmer väl med artikelns innehåll i stort och i övrigt: 

"(Om begreppet ”mass¬invandring")

– Om vi håller oss till fakta: Förra året gav Sverige skydd till cirka 30 000 människor. Samtidigt finns det 6,5 miljoner internflyktingar i Syrien. Libanon har tagit emot 1,5 miljoner människor. Turkiet har tagit emot lika många människor på en månad som EU gjort sedan kriget började. Och så sitter vi i Sverige och pratar om ”massinvandring”. Ett väldigt rikt land med lång tradition av att hjälpa människor. Jag har väldigt svårt att förstå detta.

(Om att minska invandringen)
– Är Sverige en del i EU? Ja. Har vi skrivit under Genèvekonventionen? Ja. Är det krig i Syrien? Ja. Är Sverige ett bra land att komma till? Ja. Frågan är vad man vill att vi ska ändra på. Att gå ur EU eller ändra på flyktingkonventionen är inte så lätt. Men visst, vi kan göra det miserabelt att komma hit. Då kommer så klart ingen."

Artikeln i sin helhet finns här: http://www.dn.se/…/vi-har-en-lang-tradition-av-att-hjalpa-…/

Personligen tycker jag att debatten har gått överstyr. Den har hamnat i något slags skyttegravskrig, där dels hemska saker målas ut om massinvandringen, dels fakta som sopas under mattan och förtigs, förutom att det börjar gå vandringssägner och mytbildning runt invandringen och vad som gäller människor från krigshärjade länder. Det är i mycket en "Not on my backyard" - debatt. 

Sverige är ett rikt land. Vi har en tradition av att hjälpa. Det handlar inte bara om ekonomisk vinning eller förluster, det handlar också om solidaritet och medmänsklighet. Och kostnaderna är inte direkt utväxlingsbara mot exempelvis äldrevård, sjukvård eller liknande. Om vi verkligen vill finns det andra överskott att ta av som inte belastar statsbudgeten. 

På återhörande, och återseende//Göran 

Fotoåret 2014 - en kort tillbakablick

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att fotoåret 2014 blev ett bra år. Planeringsmässigt höll det inte ända fram, eller snarare blev det inte riktigt som jag tänkt, men å andra sidan blev det fotograferat en hel del ändå. Och bloggandet b lev tämligen regelbundet, utan några alltför långa pauser.

Fylld av föresatser inför det nya året tänkte jag, liksom många andra, att försöka göra en ”en-bild-om-dagen-i-ett-år” – svit, och gick därför med i Fotoutmaningen 2014 - 365 bilder. Det lät enkelt och bra, man hade 365 teman som man fick välja bland, och man fick ladda upp bilder i eget tempo. Till en början gick det jättebra, men sedan tröt orken, och tiden, och det blev en börda att försöka illustrera de olika teman, så efter lite drygt 100 bilder rann det projektet ut i sanden.

Så här i efterhand kan jag ju emellertid se, att jag inte saknade motiv, och jag hamnade aldrig riktigt i dilemmat att jag inte visste vad jag skulle fotografera.

Min målsättning, och bloggens motto när det gäller min fotografering är ju att dokumentera vad jag är med om, vad som händer runt omkring mig, till vardags och till fest. Och uppenbarligen hände det en hel del; resor och andra tilldragelser, där mitt musikintresse och körsång hjälpt en del. Jag menar, Las Vegas räcker ju ett tag, särskilt när jag kunde komplettera med Grand Canyon.

På utrustningsfronten är jag också tillfreds. Jag har mina m43-kameror, Olympus OMD EM-1 respektive EM-5 med en del bra objektiv, så fastän jag i grunden är en prylnörd behövde jag egentligen aldrig sukta efter nya grejor (möjligen skaffade jag delar av utrustningen under året…). Och jag är väldigt nöjd med mina kameror och tillhörande utrustning.

Sen att jag ändå inte riktigt kan släppa tanken på fullformat, dvs 24x36mm, är en helt annan sak. Jag ger mig ändå lite för storlek och vikt, och Sonys variant, hur lockande den ter sig, är inte riktigt framme ännu i mina ögon.

Så nu en liten bit in på det nya året avslutar jag med den sista bilden för 2014, från Berwaldhallen och Strausskonserten – fast egentligen blev det den första på det nya året, det var ju nyårsdagen!!! Men, det känns som det var en värdig avslutning av förra året, så jag räknar den till 2014.

 Nu frågar sig kanske vän av ordning hur planeringen gäller för det nya året, 2015. Svaret blir enkelt, och grundar sig på tidigare år: Jag fortsätter att fotografera vad som händer mig, vad jag är med om utan att göra någon annan planering. Jag räknar med att det kan bli en del fototorka, men då får jag väl göra nånting åt situationen då.

På återseende//Göran

Nyårsdagen och sedvanlig nyårskonsert - Strauss i verkligheten

Traditionellt gäller två saker på nyårsdagen; backhoppning och Wienervals.

Backhoppningen i TV från Garmisch-Partenkirchen är perfekt förmiddagsunderhållning, för en dag efter kvällen och festen före.

Nyårskonserten med Wienfilharmonikerna är en lika perfekt eftermiddagsunderhållning. Den arrangerades första gången den 31. Dec 1939 i Wien och har varit en tradition på nyårsdagen sedan 1941. Från 1959 har den sänts i svensk TV, varje år. Via Eurovisionen sänds den i fyrtio länder över hela världen.

Men vi har en alldeles egen nyårskonsert, med Straussmusik  - varje år i Berwaldhallen sedan flera år, som anordnas av det svenska Straussällskapet med Stockholms Strauss-Orkester.

För makan och mig var det tredje gången vi startade det nya året med att bevista den konserten. Det är alltså mest musik av Strauss; pappa Johan (d.ä) med sönerna Johan (d.y.), Josef och Eduard, som under många år dominerade musikscenen i Österrike och Wien, ofantligt produktiva, men även av andra samtida kompositörer.

Straussmusiken, eller Wienervalsen, är egentligen ganska mångfacetterad, med de smeksamt böljande valstonerna (naturligtvis) men också taktfasta och klämmiga marscher, snabba och glada polskor förutom mer vemodiga och känslosamma nästan ballader. Mycket av musiken är dansant, och varje år har man med dansare som illustrerar musiken. 

Orkestern stämmer som vanligt innan man sätter igång. Munderingen, de röda frackarna, stammar från kejsar Franz Joseph, som när han bildade den wienska varianten på 1800-talet ville ha dem i uniform. Och då blev det så här. 

Harpan med sin harpist är ett viktigt instrument i musiken. 

I pausen, och innan man sätter igång igen.

Orkesterns chef, konsertmästaren.

Avtackningen under publikens jubel, med två av dansarna och dirigenten i förgrunden. 

Och så tack för i år. Det planeras förstås en ny konsert nästa år, samma tid och samma plats. 

Ett underbart sätt att fördriva årets första dag på!

På återseende//Göran

Isaktiviteter

Jag har varit lat den här julhelgen. Jag har knappt kommit utanför dörren, trots det fina vädret med solsken och vitt på marken - lite av en drömsituation för oss fotografer, ju. Å andra sidan har det blivit en del gjort på andra områden, det har sorterats och slängts och plockats i ordning, vilket också behövs. 

Men idag kom jag mig iväg i alla fall, om än lite sent. Jag tog min vanliga promenad i skogen hemmavid, runt den lilla sjön. Det var en del aktiviteter ute på isen, och rätt så mycket folk ute. Det såg ut som om man skottade undan snön och gjorde en bana - för att åka skridskor? Jag vick svar när jag hade gått runt och kom tillbaka. 

Det var alltså en del folk ute på isen, till och med en vinterfiskare som pimplade. Aldrig sett förut här - undrar om han fick nån fisk. 

Men det var en startbana, för modellflygplan. Visade sig vara rätt så mycket pyssel innan planet kom iväg.

Under tiden lite titt i omgivningen. Den typiska vinterutflyktsfrukten, som kontrasterar fint mot det vita. Men den hör ju egentligen hemma i tunnan bredvid.

Klart för start. Förväntansfulla åskådare samlades - spänningen steg.

Flygturen blev emellertid inte så lång. Missade den - för dåligt ljus för att få fokus, men den stannade så här efter några meter både i distans och höjd.  Man försäkrade mig ändå att planet hade flugit flera kilometer, tidigare. 

På återseende//Göran

Lukten av nyuppackad hemelektronik

Julen en fotohelg!

De glada ansiktena runt julbordet, allt det som är på julbordet, granen med alla prydnader, alla förväntansfulla miner inför julklapparna - allt ska fotograferas och dokumenteras in i mappen "Jul 2014". Och som extra service ska man  skriva ut 10x15-kopior för folk att ta med sig som minne - och det är då som skrivaren lägger av. Textutskrifter fungerar hjälpligt, men bilderna blir bleka och randiga, och det hjälper inte hur jag än skruvar på inställningarna i datorn (fastän jag egentligen inte vet vad jag gör...), det blir inte bättre.

Nå, skrivaren, på sin tid i framkant, har några år på nacken, och i den här branschen är den närmast att betrakta som obsolet, och därmed förbrukad, även om det lite grämer mig att jag nyligen skaffade ett gäng extra bläckpatroner.

Emellertid är det alltså jul, och således mellandagsrea. Och alltså är en ny skrivare införskaffad, en ännu finare, med ännu mer finesser, som ska kunna skriva ut ännu finare bilder, och till närmast halva priset, vilket innebär att den är betydligt billigare än den gamla skrivaren.

Intressant med prisutvecklingen förresten. Min första skrivare, i mitten av 90-talet var stor och långsam, klarade bara sv/v (inte utan möda) och kostade närmare 3000 kr. För alltså en tredjedel av det priset får man en monstermaskin som klarar färgbilder i fotolabbskvalitet, förutom sv/v, och text med laserkvalitet, den är betydligt snabbare, och tystare, och har så mycket finesser, att jag sannolikt inte kommer att använda mer än en bråkdel.

Men en egen om än lite senkommen julklapp. Och nu, när den nya skrivaren är uppackad och installerad så är jag nästan glad över att den gamla lade av. Glädjen över den nya prylen , lukten av fräsch hemelektronik när man öppnar kartongen - obetalbart. (Det sägs att det finns en ny parfym med lukt av nyöppnad hemelektronik - på riktigt! - som borde vara helt oemotståndlig för oss prylnördar.)

Blank och fin är den! Nu hoppas vi på fantastiska bilder. 

På återseende//Göran