SE BILDEN: Att fånga livets små ögonblick

Att gatufota i en småstad kan vara lite speciellt. Det är inte alltid som det händer särskilt mycket för att uttrycka sig lindrigt. Då får man helt enkelt nöja sig med det lilla – det vill säga att fånga livets små ögonblick som passerar förbi i maklig takt.

Även om det inte är lika spektakulärt och ballt som att ränna runt i en myllrande storstad så kan det på sitt sätt ändå vara ganska kul. För i ärlighetens namn är det ju ingen brist på gatufoton från världens metropoler. Däremot ser du sällan gatufoton från olika småstäder, förutom Karlskrona då ;-)

Personligen gillar jag det här något banala och nedtonade bildberättandet, även när jag tittar på andras bilder. Jag inspireras därför oftast mycket mera av det enkla som har en subtil känsla av ett slags mänskligt tillstånd, än av det övertydliga och ”högljudda” inom fotografin. 

Just nu håller jag för övrigt på att testa Fujifilms nya 50 mm-konverter till X100s. Det har varit en kul bekantskap som jag ska skriva mer om snart. Inte minst för mig som har brottats en hel del med trettiofemman, en brännvidd som kan vara lite knepig på småstadens glesa gator.

Bilderna i den här bloggposten är tagna med 50 mm-konvertern påskruvad.

Så allra sist. Lördagen den 26 juli kommer jag att ställa ut på Planket i Gnesta. Det blir min andra gång och det ska bli väldigt kul att få komma dit. Just nu sitter jag och funderar på vilka bilder jag ska visa upp. Digitalt eller analogt? Det återstår att bestämma.

SE BILDEN: Den arrangerade känslan som förstör

Som gatufotograf sätter man ibland dom där skotten som är lite svåra att förhålla sig till. Bilder som ser uppställda och arrangerade ut, fast dom inte är det. Personligen har jag svårt för dessa alster. Vet inte riktigt vad jag ska ha dom till. Det är bilder som skaver på något sätt.

Ta exempelvis fotot här ovanför som jag knäppte i London för ett tag sedan. Jag klev helt enkelt emellan när snubbarna blev fotograferade framför The Dominion Theatre som just då körde We Will Rock You - en musikal om rockbandet Queen. Därav fejkmustascherna, såklart.

Även om jag tycker att bilden är lite smårolig så känns den ändå inte som ett riktigt gatufoto. Samma sak känner jag för motivet här under. Tre kinesiska ungdomar som uppträdde på gatan hemma i Karlskrona under Pridefestivalen förra helgen. Också det ett foto som känns allt för tillrättalagt, fast det är taget i farten.

Och förmodligen är det exakt vad saken handlar om. Det funkar inte eftersom det ser för ordnat och planerat ut, och då blir det i regel ointressant. Gatufoto behöver helt enkelt en spänning och en genuin känsla av tillfällighet över sig för att fungera fullt ut.

SE BILDEN: Min kamp med gatans färger

Få saker kan väl ställa till det så mycket för en gatufotograf som just färger. Det handlar om färgglada skyltar, ballonger, kläder, skor, peruker, plastkassar och Gud vet allt! En färgklick på fel ställe kan helt enkelt fullständigt och totalt förstöra en i övrigt hygglig bild.

Samtidigt kan det också bli precis hur bra som helst om fotografen har övat upp förmågan att dra nytta av de extra dimensionerna som öppnas upp. Själv håller jag just nu på att försöka lära mig just det. Alltså att använda färgerna bättre i mina gatufoton.

Men det är lite klurigt eftersom jag nästan enbart har plåtat i svartvitt de senaste åren. För nu måste jag se världen i färg. Ja, det låter kanske lite konstigt men det är inte så säkert att man gör det. Fast man såklart gör det, om ni förstår. Det handlar om att ”se”, alltså om att på riktigt se. Inte bara registrera.

I den här bloggposten kan ni beskåda några av mina trevande försök. Personligen tycker jag att bilderna är lite för uppenbara. Jag skulle vilja bli smartare på att använda färgerna. Så jag får öva på. Men tillslut ska det nog sitta det också.

SE BILDEN: Londons gator satte mig på banan igen

Ibland behövs en rejäl paus från saker och ting. Därför har min blogg legat nere ett tag, liksom mitt gatufotograferande. Men nu är jag tillbaka igen eftersom skrivklådan och de okontrollerbara ryckningarna i avtryckarfingret blev för svåra att stå emot. Och kroppens signaler måste ju såklart tas på allvar.

Under valborgshelgen styrde jag dessutom kosan till London. En viss skillnad gentemot Karlskrona där jag bor, om man säger så. Men det är lika bra att gå ut stenhårt på direkten och det var förbaskat bra. I en storstad som London nöts det där lilla motståndet som kan uppstå mot att fotografera okända människor ner på direkten. Ingen bryr sig heller om ännu en fotograferande turist i mängden. Det blev en bra kick-start, med andra ord.

 
Självklart regnade det de två första dagarna. Men vad vore London utan regn? Inte detsamma.

Men jag ska inte ljuga. Jag kände mig ganska ringrostig och stundtals var det si så där med flytet. Delvis berodde det säkert på att jag körde heldigitalt med min Fujifilm X100s som ju har en glugg motsvarande 35-mm. Då blir det ett visst motstånd när man som jag framförallt är van vid att harva runt med en analog M-Leica och 50-glugg.

När vidvinkel och färg är utgångsläget blir det till att jobba på ett annat sätt. Jag fastnar lätt i mina femtiomillimeterskompositioner och mitt svartvita tänk eftersom jag är inkörd på det. Ibland var jag därför som en åsna mellan två hötappar – ska jag köra min vanliga grej eller försöka mig på något nytt. Jag tror det blev ett mellanting.

Tack och lov bjöd de två återstående dagarna på solsken och behagliga temperaturer. 

Hursomhelst så har ju trots allt Fujifilm kommit ut med en konverter till X100s som ger en brännvidd motsvarande 50-mm i fullformat. Jag tänkte testa den framöver och se om den lösningen kan funka för mig. Men samtidigt ska jag inte klaga på trettiofemman i det här läget, den funkade trots allt väldigt bra i en förtätad jättestad av Londons kaliber.

Annars var det riktigt kul att komma till London igen. Det är exakt tio år sedan jag var där senast. Måste också säga att av de stora städer jag gatufotograferat i under de senaste åren så ligger London i toppen på min lista. London är helt enkelt en fantastiskt kul stad för gatufoto, men också på många andra sätt såklart. De är en plats med massor att se och uppleva. 

Det är inte bara i Sverige som folk står likt förstenade statyer och stirrar ner i sina telefoner.

Det är väl ungefär så här man tänker sig att gamla Londonbor ser ut. 

Att åka till London utan att ta en bild i tunnelbanan är mer eller mindre omöjligt.

Fyra hårda snubbar på rad. Förresten - är inte den där sista filuren otäckt lik Fotosidans chefredaktör Magnus Fröderberg? Hmmmm...konstigt!

SE BILDEN: Min kommande fotobok – en förtitt

De senaste dagarna har jag suttit framför datorn och kämpat mig småsvettig. Allt för att få ihop en slags förlaga till min kommande fotobok med gatufotografier från Karlskrona. Ett jobb som på många sätt är betydligt knepigare än vad man kanske föreställer sig.

Det klurigaste med att göra fotobok är förmodligen att välja ut vilka bilder som ska vara med, och i vilken ordning bilderna ska vara. Det är ett arbete som kan ta precis hur lång tid som helst, känns det som. Men när man väl hittar bilderna som funkar ihop är det en grymt skön känsla.

Anledningen till att jag nu har satt ihop ett utkast till fotobok är för att kunna sälja in idéen och förhoppningsvis hitta tänkbara finansiärer. Det kan säkert bli väldigt svårt, men jag hoppas och tror att det ska vara möjligt. Annars gör jag en bok på Blurb som jag sedan säljer till självkostnadspris.

Den här förlagan till min kommande fotobok innehåller bara drygt 20 fotografier, inga texter och den är mycket enkelt formgiven. Den fullständiga boken ska däremot innehålla 60+ bilder, texter och förhoppningsvis formges av någon duktig förmåga. Mitt mål är att fotoboken ska komma ut i oktober/november 2014.

Här kan ni se förlagan: