SE BILDEN: Zoomen gör mig till en lat gatufotograf

När jag gatufotograferar med standardzoomen på kameran tenderar jag att bli lite lat av mig. Det är smått besynnerligt, faktiskt. För det är ett alldeles utmärkt objektiv på alla sätt och vis och det motsvarar ungefär 28-80 mm i fullformat. Alltså ett sådant där objektiv som är klockrent att ha och som öppnar upp för mängder med intressanta bildmöjligheter. 

Men, när zoomen sitter på kamerahuset är det som att jag slappnar av och går in i ett annat mentalt läge. Jag anstränger mig inte lika mycket som jag brukar och väljer till viss del även andra typer av motiv. Detta har jag i och för sig märkt av ganska länge. Ändå blev det så tydligt för mig i lördags när jag gav mig av in till centrala Stockholm för att plåta under kungens kortege genom stan. 

En del skulle säga att detta är ren posthumanism. Det vill säga hur föremål påverkar oss människor. Att de rent av har en inneboende agens som förändrar hur vi tänker, känner och beter oss - vilka är spännande tankegångar. 

Trots detta var det ändå roligt att knata runt och fotografera denna speciella dag. Fast nästa gång det är dags för gatufoto får nog zoomen stanna hemma. Den gamla sanningen är nämligen fortfarande sann: Begräsningar gynnar kreativiteten och de gör också att du anstränger dig mer. 

P.S. Men var är bilderna på kungen och drottningen, undrar kanske någon? Jo, jag gjorde som Henri Cartier-Bresson under George VI:s kröning i London 1937. Han tog nämligen inte en enda bild på kungligheterna, utan enbart på åskådarna och på det som hände runtomkring. 

SE BILDEN: Gatufoto i Lissabon med barnvagn

Att köra barnvagn och samtidigt försöka sig på att gatufotografera är inte det lättaste. Det kan jag intyga efter att nyligen ha spenderat några dagar med familjen i Lissabon. Det blev inte många skott tagna medan jag manövrerade barnvagnen över de gatstensbeklädda trottoarerna i denna kuperade stad. Det kan jag villigt erkänna utan att skämmas. 

Men tack och lov förstår min sambo mycket väl vad gatufoto betyder för mig. Så hon tog över barnvagnen när det var jämnare terräng och inte allt för branta uppförsbackar, vika det finns ganska gott om i Lissabon. Och då fick jag chansen att knäppa på för fullt, vilket jag också gjorde. 

När man reser med familjen ligger fokus av självklara skäl på helt andra saker än gatufoto. Man får helt enkelt tugga i sig att de typiska turistmålen ska besökas, att det ska kikas in i diverse butiker, souvenirer och presenter ska inhandlas, det ska ätas, drickas och så vidare. Tempot är också ett helt annat än när man ensam maler på med gatufoto som enda mål. 

Detta avspeglar sig därför i bilderna som ni kan se i den här bloggposten. De är nämligen nästan alla fotograferade vid torget Praça do Comércio som tillhör de stora turistattraktionerna i Lissabon. Där och i de omkringliggande kvarteren spenderade vi en hel del tid. 

Hur är då Lissabon som gatufotostad? Jag ska kanske inte uttala mig allt för tvärsäkert om den saken eftersom omständigheterna var som de var. Men, vi promenerade trots allt runt stora delar av centrala Lissabon och inte bara i turistkvarteren. Och jag föll inte riktigt för Lissabon ur ett rent gatufotoperspektiv.  

Det är helt enkelt en typisk sydeuropeisk stad som påminner om många andra likvärdiga städer i regionen. Den är vacker, har många imponerande historiska byggnader, bedårande utsikter, slingriga gator, charmiga matställen, liv och rörelse. Det gör den till en trevlig semesterstad att besöka med familjen, men inte jätteintressant för gatufoto enligt min mening. 

Den planerade familjebilden blev fotobombad av några lokala ungdomar som spelade fotboll på strandpromenaden. 

SE BILDEN: Charmen med det absurda gatufotot

Det här är inte ett perfekt gatufoto, det kan jag erkänna. Men, bilden illustrerar ändå hyggligt bra något som jag verkligen gillar. Nämligen när man fångar en situation som känns bisarr, surrealistisk - eller åtminstone ett ögonblick som inte omedelbart går att förstå. Alltså när följande fråga spontant uppstår i huvudet: vad är det egentligen som pågår i bilden? 

En del är väldigt skickliga på att se sådana situationer. Ja, rent av mästerliga. En av mina favoriter i sammanhanget är Magnumfotografen Richard Kalvar. Även om det såklart finns många andra som är duktiga i den här speciella grenen, så är han tveklöst en av de bästa (finns väl goda skäl till varför han är medlem i Magnum). 

För övrigt gatufotar jag oftast med min XPro2 och en glugg som motsvarar 28 mm i fullformat. Här har jag dock plåtat med min Fujifilm X100V. Och som bekant har den kameran ett fast objektiv som motsvarar 35 mm. Just nu brottas jag nämligen en del med vilken brännvidd som jag tycker funkar allra bäst utifrån hur jag fotograferar. 

I grund och botten anser jag att 28:an är helt suverän. Fast det jag har märkt är att jag ganska ofta beskär mina bilder efteråt när jag använder den brännvidden. Det är lite som att jag mentalt är inställd på 35 mm och därför trycker för tidigt på avtryckaren, det vill säga innan jag är tillräckligt nära motivet. 

Visserligen har moderna kameror så pass hög upplösning att det inte är några större problem att beskära i efterhand. Fast personligen vill jag helst att bilden ska göras så färdig som möjligt vid själva exponeringsögonblicket. Det är säkert osmart på många sätt, men jag är väl lite gammeldags ur det perspektivet.  

Samtidigt, när du väl behöver den där extra vidvinkeln så är du mer än glad att det är 28-gluggen som sitter på huset. Det går inte att komma ifrån. Därför lutar det mot 28:an, trots allt. 

SE BILDEN: Är detta gatufoto?

I lördags åkte jag in till Stockholm city för att fotografera under Prideparaden. Så var det i alla fall tänkt. Men istället skulle det visa sig vara mycket roligare att plåta raggarna som höll till på Sveavägen. Förmodligen för att man inte behövde armbåga sig igenom ett hav av människor för att komma riktigt nära med kameran. Eller också har jag en dragning till just raggare som jag inte riktigt vill kännas vid.

Oavsett vad så slog mig en tanke efteråt som jag har haft tidigare. Nämligen om detta verkligen är att betrakta som gatufoto? Det jag är ute efter är att det kan kännas lite för enkelt att plåta under sådana här omständigheter. Nästan som att bilderna arrangeras åt en. Det är också lätt att bilderna blir förutsägbara och utan den där speciella "knorren" som ett bra gatufoto gärna får ha. Att det mer blir ren dokumentation av vad som pågår. 

Jag vet, en del tycker frågan är banal och ointressant. Vissa hävdar till och med att det inte går att ringa in vad gatufoto är och inte är, utan att typ allt är gatufoto bara fotografen i fråga tycker det. Något som givetvis är helt fel. 

I just det här fallet handlar det dock ganska mycket om känslor, tror jag. Det är min känsla av att det är för lätt som ställer till det. Så kanske borde jag göra det svårare för mig själv och inte falla för de där allt för simpla och förutsägbara motiven. Möjligen är det lösningen på dilemmat. 

SE BILDEN: Raggarträffen i Västerås - vikten av att vara konsekvent II

I mitt förra blogginlägg skrev jag om vikten av att vara konsekvent. Det vill säga att jobba fram ett visst uttryck och sedan hålla fast vid det. Något som i stort sett alla framgångsrika fotografer gör, men som jag själv är lite dålig på av olika skäl. Inte minst för att jag tycker att det blir aningen tjatigt i längden att göra samma grej om och om igen.  

Sedan dess har jag och polaren Magnus Fröderberg besök raggarträffen Västerås Summer Meet. Vi åkte dit redan på fredagen, vilket visade sig vara lite av ett misstag. Vädret var nämligen inte det bästa med åskknallar och rejäla störtskurar om vartannat. Det var dessutom väldigt lite folk på flygfältet där själva träffen höll till. Om det berodde på det lynniga vädret, dagen i sig, eller andra orsaker är svårt att veta. 

Efteråt åkte vi till Hällas handelsområde där det arrangerades ett burnoutevent. Och där var det ett betydligt bättre tryck med mycket folk och skön feststämning. Trots det åkte vi därifrån rätt tidig, vilket kanske också det var ett misstag. För efteråt fick vi höra att det hade varit världens röj senare på kvällen. 

Vi pratade i alla fall en del om detta med att vara konsekvent och så vidare. Till skillnad från mig så känner Magnus att han har hittat en tydlig gatufotostil som han har hållit fast vid länge nu. Och jag kan väl bara instämma i det (läs hans blogginlägg här). 

Själv valde jag att köra med blixt och motsvarande 28 mm på min Fujifilm X-Pro2. Redan från början planerade jag också att bilderna skulle vara i svartvitt. Det är för övrigt ganska enkelt att använda blixt i sådan här sammanhang. I stort sett ingen bryr sig. Snarare börjar många skratta när man smäcker av en blixt utan förvarning. De tycker att det är lite kul. 

Också detta var något som jag och Magnus diskuterade efteråt. Det vill säga att många etablerade gatufotografer ser till att plåta under ganska gynnsamma förhållanden. De besöker evenemang, eller åker till platser, där chanserna att lyckas är så goda som möjligt. Och det är såklart rätt strategi. För varför ska man göra det onödigt svårt för sig?