Hur ser en tillräckligt bra print ut?

Hur bra måste en print vara för att duga egentligen? Det har jag funderat på ett par kvällar nu när jag har suttit och skrivit ut mina utställningsbilder. Är de tillräckligt bra för att visa upp? 

Jo, jag tycker tveklöst det. Själv har jag nämligen anammat filosofin att jag nöjer mig med ”tillräckligt bra” printar. En ståndpunkt som jag vet kan reta gallfeber på vissa vilket jag har märkt när jag har nämnt det i några diskussioner på nätet. Så får man helt enkelt inte tänka. 

Vad menar jag då med ”tillräckligt bra”? Till att börja med menar jag inte att man ska nöja sig med något som är dåligt eller mediokert. Nej, det handlar istället om att ha en realistisk syn på saken och sedan göra det allra bästa utifrån sina egna förutsättningar. 

Om jag tar mitt nuvarande projekt som exempel så borde jag ha gjort riktiga mörkrumskopior för att få bästa kvalitet. Men eftersom jag av flera skäl inte har den möjligheten blev alternativet att skanna in negativen och sedan skriva ut bilderna. Det blir inte lika bra, men det blir som sagt tillräckligt bra. 

Visst, det är såklart en kompromiss. Men antingen nöjer jag mig med det jag får fram med mina ändå hyggligt bra prylar - eller också kan jag lika gärna kasta in handduken och lägga ner hela skiten. För mig är valet enkelt, jag gör det jag kan och har möjligheter till. 

Något annat som jag också tänker på är vilka det är som främst kommer att titta på mina bilder. I det här fallet ska de hänga på ett kafé där de flesta är helt vanliga fikagäster. Jag är övertygad om att en majoritet av dessa aldrig skulle kunna se skillnad på en mörkrumskopia och en utskrift. 

Så varför spränga sig för något som bara en ytterst liten minoritet tänker på? Det känns totalt onödigt i min värld. Återigen handlar det om att vara realist. Fast den dagen jag ska ställa ut på Fotografiska i Stockholm, då kommer jag såklart att sikta högre. 

Annars gick det förvånansvärt bra att skriva ut den här gången. Jag hade ju lite onda aningar i förväg eftersom det kan strula till sig något helt kopiöst. Det blev visserligen några sumpade printar inledningsvis, men sedan flöt det på. 

Att rama in är också lite meckigt och när man kör med Ikeas ramar får man både dammsuga, rengöra och putsa innan ramarna går att använda. De är sjukt skitiga. Men precis som när det gäller mina printar så är de tillräckligt bra. 

Att skriva ut och rama in 12 bilder tog mig två helkvällar, det var helt okej.

Jag signerade också varje bild på baksidan. Man vet ju aldrig, kanske blir någon såld eller bortskänkt. Då kan det vara trevligt med en kråka som talar om vem fotografen är. 

Gatubarnen i Karlskrona - känsliga fotoobjekt

Ja, jag vet! Jag drog till med en kvällstidningsliknande rubrik här ovanför. Vad jag vet finns det nämligen inga barn som lever på gatorna i Karlskrona. Däremot finns det en väldig massa barn ute på gatorna, vilket jag har märkt under det här dryga året som jag regelbundet har fotat på stan. 

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg insåg jag häromdagen att jag har en hel del bilder som hänger ihop tematiskt utan att jag har tänkt på det tidigare. Den här gången visar jag några barnbilder. Jag har många fler, men dessa gillar jag själv allra mest.

Det där med att fotografera barn är förresten ganska knepigt. Väldigt ofta avstår jag från att ta bilder av rädsla för hur omgivningen ska uppfatta det jag håller på med. Man vill helt enkelt inte bli tagen för att vara någon slags snuskgubbe eller liknande.

Extra känsligt tycker jag det som man är att vända kameran mot småflickor och tonårstjejer, men även mot vuxna kvinnor faktiskt. När jag kollar på mina gatufotobilder ser jag att det bara därför är ett klart underskott på tjejer och kvinnor.

Kanske sitter den där känslan mest i mitt eget huvud, vad vet jag? Men det känns lite synd ibland att man hindrar sig själv på det här sättet i en slags rädsla för omgivningens reaktioner. Dessutom vill jag ju verkligen få med även tjejer och kvinnor i mina bilder. Det känns viktigt för helheten.

Var det ett misstag att köra analogt?

Ta det här med gatufoto och hur viktigt det är med närvaro. På något sätt känns det som nyckeln till att verkligen lyckas. Och med närvaro menar jag den skärpa och medvetenhet fotografen måste ha för att det ska uppstå riktig närhet i bilderna.

Personligen är det något som jag ofta tycker saknas i många gatufotobilder. Både i andras och i mina egna. Det märks direkt när fotografen har varit lat, inte orkat anstränga sig, inte gett hantverket den tid som behövs. Bilderna blir ytliga och utan närvaro.

En annan sak är hur kameran påverkar bilderna. Jag fotograferar till exempel på ett helt annat sätt med mina digitalkameror än med mina analoga grunkor vilket i allra högsta grad märks på slutresultatet.

Framförallt är det bökigare med mina analoga kameror och jag pajar bilder oftare. Jag vet inte hur många gånger jag har misslyckats på olika sätt. Vanligast i mitt fall är att jag missar skärpan eller inte hinner ställa in rätt exponering när ljusförhållandena ändras. 

Ibland känns det jävligt irriterande och jag ångrar periodvis att jag valde att köra mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona med analoga kameror. Det hade många gånger varit otroligt mycket lättare att jobba digitalt. 

Samtidigt så var jag ute på stan med min Canon 5D Mk II häromdagen och skulle testa hur det kändes. Vilken mardröm – jag fick inte till en enda bild värd namnet.  Dessutom är det mer eller mindre helt omöjligt att vara diskret med en stor svart klump framför nyllet och det var nästan (men bara nästan) att jag i ett svagt ögonblick av frustration saknade min X100 .

Något helt annat. När jag skummade igenom mina gatufotobilder upptäckte jag olika små teman som har uppstått helt omedvetet. I det här blogginlägget har jag därför samlat ett gäng bilder som jag har tagit på stadsbiblioteket.

Det är ganska kul hur dessa bilder som håller ihop har växt fram spontant på något sätt. Jag har hittat fler motivområden som funkar tillsammans och tänkte visa upp dom här i bloggen framöver. Nästa gång blir det bilder på barn. 

Har du friheten att fotografera det du vill?

Jag läser i Micke Bergs blogg och hamnar i en diskussion om frihet. Friheten att kunna fotografera vad man vill när man vill. Men att uppnå den där friheten är långt ifrån enkelt. Oavsett vilka val man gör i livet så är det alltid något djävulskap som håller en tillbaka. 

Oräkneliga gånger har jag själv suttit på kneget och stirrat in i datorskärmen, knagglat på något menlöst dokument och längtat ut. Ut till friheten, ut i världen. Men samtidigt är det ju jobbet som gör att jag klarar mig. Utan det hade jag fått sova under en tidning i parken.

Därför är det lätt att bli avundsjuk när man läser om fotografer som har möjligheterna att ägna sig åt sitt fotograferande på sina egna villkor. Fotografer som av olika skäl har lyckats skaffa sig den ekonomiska plattformen som behövs för att vara fria i sitt skapande – fria på riktigt.

För övrigt har jag ju återupptagit mitt gatufotoplåtande mera regelbundet den senaste tiden. Tyvärr är jag inte alls särskilt nöjd med vad jag presterar just nu. Allt blir halvdant och sketet som fan, vilket irriterar mig helt kopiöst.

Det jag har märkt är att jag ibland har en förmåga att komponera sönder mina bilder. De blir helt enkelt för tillrättalagda och därmed ganska trista. Jag måste på något sätt försöka ta mig ur detta för att komma vidare.   

Nåväl, jag har i alla fall fått hem tio rullar film och lite soppa från Photax i Nybro, så jag har alla möjligheter i världen att plåta på.

Bilderna i det här inlägget har jag förresten tagit med en rulle T-MAX 400 exponerad efter ISO 200. Resultatet blev ovanligt kontrastrika negativ, kan jag tycka. Är inte helt säker på att jag gillar hur det blev.   

Ibland är det bäst att inte ta några bilder

Just nu när jag skriver det här blogginlägget så värker det lagom skönt i benen. Fötterna känns lite ömma också. Alltså har gatufotosäsongen kommit igång på allvar nu. Ja, i alla fall för mig här i Karlskrona.

Den senaste veckan har vädret varit oroväckande bra och igår på eftermiddagen visade termometern hela 20 grader i skuggan! Det lockar tveklöst ut en på gatorna och eftersom klockan ställdes fram i helgen kan man äntligen fotografera några timmar efter jobbet också.

När jag nötte gatorna i solskenet grubblade jag på en sak som kan verka som en motsägelse i sammanhanget, nämligen hur viktigt det ibland är att INTE fotografera. Detta för att komma bort från upprepningsträsket som det är så lätt att falla ner i. Alltså att man tar liknande bilder om och om igen.

Men det kan vara en förvånansvärt svår konst i vissa stunder att låta bli avtryckaren och hindra sig själv från att ta ännu en dussinbild. Samtidigt tror jag det är en viktig del i en fotografs utveckling att tvinga sig själv att bryta invanda mönster, anstränga sig lite mer, hitta nya motiv och så vidare. Det handlar i grunden om att ständigt öka svårighetsgraden.

En annan sak som slog mig är hur ringrostig man känner sig så här på vårkanten. Det blir nästan som att börja om från början till vissa delar. Så just nu är jag inne i en slags uppvärmningsfas - men förhoppningsvis ska jag ha hitta tillbaka till den riktiga skärpan snart igen.

Målet med mitt gatufotoplåtande framöver är i alla fall att jobba vidare med närheten och komplexiteten i mina bilder. I september i år ska jag vara klar. Då gäller det att jag har tillräckligt många bra och varierande bilder för en utställning och en bok.

Bilderna i det här inlägget har jag för övrigt tagit med Tri-X 400 och inte med min favoritfilm T-MAX 400. Tri-X har helt klart sin brutala charm, men jag håller mig nog till det jag är van vid i fortsättningen – alltså T-MAX.

En sista grej; snart är det ju som jag tidigare nämnt dags för min första lilla miniutställning på ett kafé här i stan. I maj blir den av. Jag tänkte därför beställa ett bra papper till min skrivare. Har ni några schysta tips så tar jag gärna emot dom.