Är vi som gatufotar idioter?

Jag går ner för gatan med min Canonet QL17 skjutklar i handen. Filmen är framdragen, skärpan är på hyperfokalavstånd och kameran är inställd på 1/250-dels sekund och bländare 11. Solen skiner, det är människor på gatorna - jag känner mig redo och taggad.

Det kommer några unga officerare från marinen emot mig. Det är en fin och varm vårdag och de har köpt glasstrutar som de äter på. Jag ser en bild framför mig. Därför höjer jag snabbt kameran och klämmer av en exponering, och så en till.

– Vad gjorde du? Vad är detta? Frågar plötsligt en av officerarna förvånat men inte otrevligt. Jag ler glatt men säger inget utan går oberört vidare som man bör göra enligt gatufotokonstens oskrivna regler.

– Nähä! Hör jag honom säga medan jag lunkar iväg. Jag fortsätter gatan fram utan att svara.

Efteråt börjar jag fundera. Det finns människor som går in för grejer så hårt att de förlorar omvärldsperspektivet. Har jag blivit en sådan? Har allt surfande på diverse fotosajter där vi fotografer snöar in oss på vår skit gjort mig till en nörd? Ja, helt ärligt! Vad fan håller jag på med egentligen?

Jag inser att jag inte har något riktigt bra svar på min egen fråga. Visserligen kan jag dra till med påståendet att jag dokumenterar min samtid och att bilderna som jag tar förmodligen kan bli väldigt intressanta redan om några årtionden.

Men förutom det agerar jag av ren egoism. Är det rätt av mig? Jag hoppas det, men helt säker är jag inte. För det är ett slags utnyttjande av andra människor och jag förstår om det jag sysslar med kan verka både obegripligt, idiotiskt och rent av provocerande för de människor som är utanför den lilla, lilla bubbla som vi fotografer befinner oss i.

Hursomhelst, här kommer ett gäng bilder från den senaste rullen. Det är en Ilford Delta 100, framkallad elva minuter i D 76 1+1.  

Förresten. Jag vet det så väl, ändå gör jag misstaget. Det vill säga att jag kör med för långsamma slutartider ibland. För även om man bara fotograferar människor på stan så bör slutartiden vara minst 1/500-dels sekund. Annars riskerar det att bli suddigt.

Därför bjuder jag på två bilder som kunde varit lite småkul. Om skärpan hade suttit, vill säga.

Slutligen, två konstiga bonusbilder! ;-)

Gatufoto i en småstad – några reflektioner

Solen sken, vinden ven, och jag gick och gick tills jag fick myror i mina ben. Så kan man summera dagens gatufotoövningar här i Karlskrona. Fast idag hände något. Det kändes som jag passerade en tröskel.  Jag gav mig f*n på att jag med självklar pondus skulle härska på gatorna. Och det funkade!  

Det tog två och en halv timme att riva av en rulle Fomapan. Under tiden gjorde jag några reflektioner som jag tänker dela med mig av här. Några tankar kring hur det är att gatufotografera i en småstad. Framförallt vad det är som begränsar och vilka hinder man helt enkelt måste besegra.

- En småstad är en småstad är en småstad . Riktigt folkliv kan du därför bara uppleva på ett par gator i stans allra innersta centrum. Och när du nött samma trottoarer fram och tillbaka i ett par timmar blir det tillslut svårt att variera sig.

- Att dyka upp i folkhavet, ta en bild och sedan försvinna igen, kan du glömma. Avståndet mellan människorna och de öppna ytorna innebär istället att många förstår exakt vad du har i görningen långt i förväg. Du tvingas därför se många potentiella bilder försvinna framför näsan. 

- Människor som du plåtade och sedan bara gick förbi (klassisk gatufotostrategi) kan du mycket väl stå näsa mot näsa med bara några minuter senare. Då gäller det att fortsätta se helt oberörd ut.

- Efter några timmar i centrum inser du att du börjar bli igenkänd. Folk har sett vad du håller på med och det blir svårare att obemärkt knäppa bilder.

- Fem minuter över tre på en lördag är du plötsligt mer eller mindre helt ensam i centrum. Dörrar stängs, gardiner dras för, ökenbuskar rullar över torget och Morricones musik hörs mellan husen. Nej, nu ljuger jag. Lite.

Hursomhelst. Bilderna som jag tog idag kommer förvisso inte att gå till gatufotografins historia. De är inte på HCB:s nivå - jag erkänner. Men jag lyckades hitta ett flow som kändes bra, och framförallt så tror jag att det var en mental spärr som släppte.

Två unga kvinnor som precis har köpt glass. Men telefonerna är uppenbarligen intressantare. Jag ångrar att jag inte tog ett steg till snett höger/framåt. Jag tror bilden hade blivit bättre då.

De här två satt på en bänk och hånglade loss ordentligt. Jag försökte gå fram så diskret jag kunde, men killen hann se vad jag höll på med.

Jag tyckte den här mannen och pojken såg lite gulliga ut, båda med svarta glasögon.

Den här pojken såg ut att ha det riktigt kul.

Ett gatufotoporträtt på ett ungt par, och en kvinna som sitter försjunken i en bok. 

En halv sekund senare tittade han rakt in i kameran.

The Änd!

Kamera: Canon Canonet QL17 G-III
Skor: Björn Borg
Film: Fomapan 400 exponerad efter ISO 200
Framkallare: D 76 1+1
Tid: 8 minuter

Min Canon funkade kanon i bunkerns mörker

På en liten ö utanför Karlskrona ligger en märklig befästning med en spännande historia. Den ser inte mycket ut på håll, men när man kommer innanför murarna vecklar ett överraskande stort system med tunnlar och rum ut sig.

I somras åkte jag dit med ett gäng urban explorers och guiden Olle Melin som själv har jobbat på anläggningen under sin tid som officer i Kustartilleriet. Och det blev ett kallt, mörkt, fuktigt – men intressant äventyr.

Ön heter Västra Hästholmen och har använts ända från 1700-talet och fram till 1990-talet för militär verksamhet. Numera är dock fortet övergivet och i kraftigt förfall. Vad som kommer att hända med anläggningen i framtiden är det ingen som vet.

När jag tog de här bilderna hade jag ganska nyligen köpt min Canon 5D Mk II. Och eftersom den har så bra ISO-egenskaper bestämde jag mig för att inte använda blixt över huvud taget, trots att vi skulle vara mycket inomhus och till och med i helt mörka utrymmen.

Jag tänkte mycket på det klassiska reportageupplägget med hel-, halv- och närbild när jag fotade. Mitt mål var också att ha människorna i fokus och genom dom visa upp miljön. Förhoppningsvis har jag lyckats förmedla lite av upplevelsen och känslan med urban utforskning. 

Närhet, gatufoto och mitt Micke Berg-löfte

För ett tag sedan gav jag dyrt och heligt ett Micke Berg-löfte vilket jag skrev om här i bloggen. I stort handlar det om att på allvar börja använda prylarna man redan har, att ge sig ut och ta bilder istället för att bara snacka, samt att försöka komma närmre i alla fotografiska situationer.

Just det ja, och så var det en sista grej: Leica är bara en jävla plåtbit! ;-)

Nåväl. Nu finns det kanske någon som tror att detta bara är på skoj och att jag försöker driva med Micke Berg. Nej, nej, nej! Eller, jomenvisst! Skoj måste det ju självklart få vara. Annars är det inte kul. Men helt ärligt så finns det en portion allvar i botten.

För prylar har jag tveklöst så att jag klarar mig - både analoga och digitala. Det är inte där bristen infinner sig. Snarare är det min egen förmåga att ge mig ut i verkligheten med den rätta inställningen som är det avgörande. Men nu ska det som sagt bli ändring på det.

Över till gatufotografi.

Närhet, var ordet. Den här bilden är alltså ett monumentalt misslyckande.

Jag försökte mig på att anamma lite närhetstänk när jag skulle gatufota häromdagen. Jesus vilken ångest jag fick. Även om jag betraktar mig själv som en ganska erfaren fotograf som sällan har problem med att plåta bland människor så tog det emot något grymt att köra upp kameran i nyllet på folk utan någon egentlig anledning mer än att ta en bild.

Kanske beror det till vissa delar på att jag bor i en mindre stad. Det går inte att gömma sig i massan, så att säga. När det bara är du och ditt offer på hela gatan blir det rätt uppenbart vad du har i görningen. Hela situationen kan helt enkelt bli ganska skitnödig. Du står där med din kamera och känner dig som en fåne.

Förmodligen handlar det om att uppfinna en massa anledningar och svepskäl åt sig själv. Argument som man kan haspla ur sig om motivet söker kontakt. Jag har förstått att många erfarna gatufotografer kör med den tekniken. Och så är det väl som vanligt bara till att öva, öva och öva.

Fast lika modig som Bruce Gilden vet jag inte om jag blir hur mycket jag än övar.

Är det dags för mig också att bli en Leicagubbe?

Livet består av skeenden och faser som de flesta av oss går igenom förvånansvärt likartat. Om man tillhör det manliga könet, har uppnått en viss ålder och är fotograf så verkar det dessutom finnas en speciell Leicafas. Frågan är om jag nu har kommit in i denna?

Tja, symptomen finns där i alla fall. Jag läser om dessa kameror på nätet, spanar in priser, kollar på bilder och funderar fram och tillbaka kring vilken modell som skulle passa just mig allra bäst. För varje dag dras jag mer och mer in i Leicornas förunderliga värld.

Egentligen är det inte särskilt likt mig. För bara några månader sedan frynte jag på näsan åt dessa föråldrade konstruktioner. Men som några av er känner till köpte jag en Canon Canonet QL17 G-III innan nyåret. Det var den som öppnade dammluckorna.

För det visade sig vara fånigt kul att plåta med en sådan där liten mätsökarhistoria. Det var någonting med smidigheten, det diskreta slutarljudet, att tvingas tänka till mer före och känslan av genuint fotografiskt hantverk. Tillsammans lockade det fram en härlig fotoglädje. 

Fast kanske är jag inte inne i Leicafasen riktigt ännu. Möjligen befinner jag mig bara i mätsökarfasen - ett slags förstadium. Ja, det är lika bra att jag ser så på saken. Annars riskerar det att bli en väldigt dyr fas i livet…

P. S. Bildillustrationerna i detta inlägg är som ni säkert redan listat ut tagna med min Canonet QL17! ;-)