SE BILDEN: Ett Gott Nytt Svartvitt 2024

Jag är väldigt dålig på att göra något vettigt av mina gatufoton. Förutom sporadiska inlägg här i bloggen så slänger jag ibland upp ett gäng bilder på Instagram och Facebook. Ja, det är i stort sett allt. Det vill säga inte särskilt mycket att skryta om. 

Delvis beror detta på att jag snabbt tappar intresset för bilder som jag har tagit. Det är inte så att jag finner det dödstråkigt att rota i fotoarkivet och att fixa med mina befintliga alster. Men det ger mig inte alls samma kick som att vara ute och ta nya bilder. 

I den här bloggposten kan ni i alla fall se några av mina personliga favoriter från 2023. Och det blev faktiskt ett förvånansvärt bra gatufotoår, trots att jag blev pappa på hösten året innan och därmed har en liten kille att ta hand om här hemma. Ändå hittade jag tid för gatufoto, vilket blev en positiv överraskning. 

Under förra året körde jag mycket gatufoto med blixt. Något som var både utmanande och kul. Inför 2024 tänker jag göra några små förändringar som jag hoppas ska ge ny inspiration. Det ska nämligen bli året då jag främst tänker plåta i svartvitt. Ni som har följt mig länge kommer säkert ihåg mitt fotoprojekt om Karlskrona där jag under drygt tre år enbart fotograferade analogt och med svartvit film. 

Något intressant som hände då var att jag tillslut började se i svartvitt när jag vandrade runt med kameran. Men inte bara det, min förmåga att observera ljus och kontraster förstärktes också och jag skulle gärna vilja hitta tillbaka till det där igen.

Frågan är väl bara om jag kommer att kunna hålla mig till detta? Vi får se! Min plan är i alla fall att göra ett tappert försök. Därför önskar jag er ett riktigt Gott Nytt Svartvitt 2024. 

Översta bilden: Från KTH:s studentkarneval i Stockholm i slutet av maj (läs blogginlägg här). 

En raggare med egen skön stil. Plåtad i Västerås under Summer Meet i början av juli (läs blogginlägg här).

Raggarträff på Sveavägen den 5 augusti. Samma dag som Prideparaden tågade genom Stockholm. Det var två skilda världar som möttes på stan under ett antal timmar (läs blogginlägg här). 

Den här mannen tog en rökpaus när paraden var slut. 

En man spanar ut över hamnen vid Cais das Colunas i Lissabon. Fotograferat under en familjeresa i slutet av augusti (läs blogginlägg här).

När kungen firade 50 år på tronen den 15 september gjorde jag som Henri Cartier-Bresson när han fotograferade George VI:s kröning i London 1937. Det vill säga vände kameran mot åskådarna (läs blogginlägg här).

Jag förföljde fotografen med hatten en stund och fick även till den här bilden.

På tal om hattar. Två Cowboyinspirerade unga killar på väg upp från pendeltågsplattformen vid centralen en lördagseftermiddag i november (läs blogginlägg här).  

Den sista bilden tog jag för övrigt under en runda på stan med min kompis Magnus Fröderberg. Han har också gjort en summering av sitt gatufotoår som du kan läsa här!

SE BILDEN: Raggarna i färg - vikten av att vara konsekvent III

Det här har jag aldrig gjort i min blogg tidigare. Det vill säga att publicera exakt samma bilder i två inlägg efter varandra. Men jag gör det såklart av en anledning och ni som har läst mitt förra inlägg ser givetvis direkt vad som skiljer sig åt. De här bilderna är nämligen inte svartvita, utan i färg. Annars är det samma foton placerade i samma ordning.

Anledningen till att jag publicerar bilderna en gång till beror mina tidigare resonemang om detta med att vara konsekvent som fotograf. Alltså i grova drag om att hålla fast vid ett visst uttryck. Till exempel genom att enbart fota i svartvitt med småbildskamera och 35 mm. Detta för att över tid bemästra och förfina en viss stil. 

Själv har jag som tidigare nämnts brottats med detta genom åren. Jag har nämligen lite svårt för att hålla mig till samma grej hela tiden. Något som kanske kan ha varit en nackdel för mig. Samtidigt har jag trots allt upptäckt att oavsett om jag plåtar med vidvinkel eller normalen, i färg, i svartvitt, med eller utan blixt - så finns det något gemensamt i de flesta av mina bilder. 

Till exempel är jag väldigt människo- och situationsinriktad. Jag håller också ganska hårt fast vid klassiska kompositionsregler. Färger intresserar mig egentligen väldigt lite och därför skulle jag såklart likaväl kunna välja att enbart plåta i svartvitt. Men jag är tveksam till att det blir så. Utan istället lär jag nog fortsätta välja det jag tycker passar bäst utifrån vilka motiv eller vilket projekt det handlar om. 

Vilka bilder av raggarna är då bäst? De i färg eller de i svartvitt? Spelar det över huvud taget någon roll? Tja, vad tycker du som läser det här? Själv vet jag vad jag tycker. 

SE BILDEN: Gör det så enkelt som möjligt, men inte enklare...

Ofta vinner det enkla över det komplicerade. Tanken slår mig medan jag bläddrar i några nyinköpta fotoböcker om gatufoto. Bilderna som jag främst faller för är de oförställda som är tagna rakt på, utan krusiduller och onödiga åthävor. Av erfarenhet vet jag också att det i regel är dessa bilder som stannar kvar i minnet och som jag sedan regelbundet återkommer till för inspiration.

Det är därför en fotograf som Elliott Erwitt alltid har imponerat på mig. Hans bilder består av svartvita snapshots med människor (och hundar) i centrum. Väldigt lite känns tillgjort eller långsökt. Det är situationsbaserade fotografier som bygger på grundläggande kompositionsregler utan krångel. 

Det intressanta med Elliott Erwitt är också att han i intervjuer säger sig vara helt ointresserad av allt som handlar om att analysera och definiera bilder och deras tillkomst. Han plåtar det han tycker är kul och intressant, det vill säga går på magkänslan. Intellektualiserandet och grubblandet överlåter han till andra. Ibland undrar jag om inte det är en väsentlig anledning till varför han är så bra.

Samtidigt tänker jag på hur det ser ut med gatufotot på ett ställe som Instagram. Visserligen plåtar en hel del fotografer i samma anda som Elliot Erwitt. Men, det finns också en tydlig trend där bilder antingen ska vara smarta, eller också fullständigt banala.

Till de smarta räknar jag konceptuella bilder och liknande. Till de banala räknar jag alla dessa grafiska och geometriska bilder där människor främst förekommer som enstaka anonyma siluetter i en övrigt öde och dominant stadsmiljö. 

För att återgå till Elliott Erwitt, så kanske jag behöver förtydliga mig själv något. Hans bilder är visserligen enkla, men inte så pass enkla att de blir ointressanta. Och det är det som är den knepiga balansgången. Eller, som Albert Einstein en gång i tiden lär ha sagt: Gör det så enkelt som möjligt, men inte enklare.

För övrigt håller Magnus Fröderberg och jag på med ett spännande och kul projekt om gatufoto som vi tror kommer att uppskattas av gatufotointresserade. Vi berättar mer längre fram. Just nu får ni nöja er med det här blogginlägget ;-)

SE BILDEN: Skulle plåta boxarna - fick hjärnsläpp

Trots att foto är ett av mina stora intressen så upptar det bara en väldigt liten del av mitt liv. I alla fall när det kommer till hur mycket tid jag lägger ner på att just fotografera. Jag räknar alltså inte med den tid som jag ägnar åt att förkovra mig i foto på olika sätt. Utan bara stunderna när jag verkligen går omkring och knäpper med min kamera, eller arbetar med mina bilder. 

Detta skapar ibland problem. För precis som med allting annat som du inte håller på med frekvent så är det alldeles för lätt att glömma bort saker mellan gångerna. Något som jag tycker är extra lätt med dagens digitalkameror som har tusenmiljoner olika inställningar, vilket innebär lika många möjligheter att glömma bort och göra fel.  

Exakt detta inträffade när jag skulle ta de här bilderna som ingår i mitt projekt om Akalla. Jag såg de båda männen stå och motionsboxa på utegymmet när jag gick förbi och kunde inte motstå att fråga om jag fick klämma av några exponeringar, vilket jag vänligt nog fick. Men, direkt uppstod strul. Jag kunde fan inte minnas en viss inställning för den elektroniska sökaren i kombination med blixt och kamera i helmanuellt läge, vilket innebar att det inte gick att se något i sökaren.  

Jag kände mig såklart som den klant som jag var, men framförallt så fylldes jag av den frustrerande känslan att jag kunde ha gjort bättre ifrån mig. Att mitt schabblande med kameran innebar att jag missade de där bilderna som verkligen kunde ha höjt sig över mängden. Den där nivån som du bara når när du har full kontroll. Och det är en känsla som jag verkligen inte gillar. 

Hursomhelst, här kommer ett filmtips. För den som gillar genomgångar och analyser av fotoböcker kan jag rekommendera YouTube-kanalen CAMERA.

SE BILDEN: Jag njuter av coronatillståndet

Akalla.

Många människor lider i dessa coronatider. Inte nödvändigtvis för att de har blivit sjuka, utan för att de inte står ut med den sociala distanseringen och allt annat som har följt i virusets spår. De känner sig rastlösa, längtar iväg och vill att allt ska bli precis som vanligt igen. Helst igår. 

Jag är inte direkt en av dem. Personligen tycker jag till och med att det här lugnet som har infunnit sig är ganska behagligt. På sätt och vis har det haft en helande effekt på mig som kan jobba hemifrån. Att slippa stressa iväg tidigt på morgonen för att åka till kneget och att slippa komma hem sent har fått mig att inse hur mycket arbetsvardagen faktiskt sliter på en. 

För mig är det heller inte alls plågsamt att ha fyra säten för mig själv i tunnelbanan. Eller att det är glest mellan borden på uteserveringen. Eller att folk håller avståndet i butiken. Eller att det är lite tunnsått med människor på stan. Inte ens ur ett gatufotoperspektiv stör det mig särskilt mycket. Jag fotade i många år i en småstad där det i normalläget är mindre folk i omlopp än i Stockholm under covid19. Det gick det också. 

Barkarby.

Så, det är inte synd om mig. Däremot tycker jag synd om alla som har blivit sjuka och alla som har förlorat någon närstående. Eller människor som befinner sig i riskgrupperna och som därför har fog för att vara rädda och som på riktigt blir isolerade. Liksom alla som förlorat jobb och inkomst. Och man behöver knappas vara något geni för att räkna ut att de långsiktiga konsekvenserna av detta kan bli riktigt obehagliga. 

Men, just nu, ur mitt högst egoistiska och navelskådande perspektiv så tycker jag mest att det är skönt. Kanske kommer jag till och med att nostalgiskt titta tillbaka på den här tiden när allt detta är över. Tänka att det var en ganska härlig och fridfull känsla ändå. Att det gick att leva utan hets och stress, ständiga måsten och ett ekorrhjul som bara tycks snurra snabbare och snabbare.  

Samtidig vet jag att så fort detta är över kommer i stort sett alla att tjurrusa iväg och trampa igång hjulen så snabbt som de bara hinner. Plötsligt sitter man i en fullpackad tunnelbanevagn på väg till jobbet igen och allt är precis som vanligt. Så funkar vi människor. 

Akalla.

Nåväl, bilderna i den här bloggposten har jag tagit här hemma i Akalla och i krokarna runtomkring. Jag utnyttjar den extra tid som jag nu har fått till mitt förfogande för att gå runt och fota enligt principen en kamera, ett objektiv, en film. Jag lär helt säkert återkomma till den saken. Förmodligen i en ny video.