SE BILDEN: Street i svartvitt - mitt nya projekt för 2024

Ibland får man ta det lite försiktigt och känna sig fram. Så tänker jag just nu efter att ha bestämt mig för att 2024 ska bli mitt svartvita år. Av den anledningen tog jag det ganska lugnt när jag och Magnus Fröderberg träffades i lördags för en gatufotovända på stan. Det blev bara "säkra kort", skulle man kunna säga. 

Eftersom det var trettondagen var det glest med folk inne i centrala Stockholm. Den bistra kylan bidrog säkert också. Väl påpälsade promenerade vi fram i sävligt takt utan någon brådska medan vi knäppte bilder och snackade om foto. En paus för mat och en för kaffe hanns också med. 

Det är väldigt trevligt att gå omkring så här med en fotokompis och det behöver inte alltid vara ett hetsigt jagande efter nästa fotografiska mästerverk. Den sociala biten, den friska luften och motionen räcker gott och väl. 

Det halvmulna vädret och snön gjorde det ganska tacksamt att fotografera i svartvitt. Att folk i Sverige älskar svarta kläder (vilket förbryllar mig. Dödens färg, liksom) kan nog också ses som en fördel i sammanhanget. Det gör det enklare att få till de där grafiska bilderna som lämpar sig så bra för svartvitt.

Men, om jag ska vara ärlig med er är det inte riktigt detta som jag vill åstadkomma under året. Planen är inte att fotografera mörka siluetter mot ljusa bakgrunder, vackra miljöer som gör sig bra i gråskala och ljus som faller snyggt (även om det säkert kan hända). Snarare vill jag få till intressanta gatufoton och gatuporträtt där det svartvita tillför något i bilderna som inte färg gör. 

Magnus frågade mig förresten varför jag har tagit det här beslutet. Han tyckte inte att det var helt tydligt. Svaret är ganska enkelt: Dels har jag alltid varit väldigt förtjust i svartvita bilder, men också i att fotografera i svartvitt eftersom det kräver en annan approach som jag gillar. Dels tycker jag det är bra att ibland ändra förutsättningarna för mitt fotograferande för att se vad som händer och vad jag kan prestera när jag måste tänka i andra banor. Något som är både utvecklande och kul. 

Det är inte helt ovanligt att Magnus och jag tar nästan identiska bilder när vi är ute på våra gemensamma gatufotorundor, vilket kan vara lite komiskt ibland. Om ni jämför bilden ovan med den i Magnus blogginlägg så förstår ni vad jag menar. Och ibland fotograferar vi samma motiv, fast ur olika vinklar. Det kan ni också se om ni jämför den första bilden (papporna med sina barnvagnar) med Magnus version av samma motiv i hans blogg.

SE BILDEN: Ett Gott Nytt Svartvitt 2024

Jag är väldigt dålig på att göra något vettigt av mina gatufoton. Förutom sporadiska inlägg här i bloggen så slänger jag ibland upp ett gäng bilder på Instagram och Facebook. Ja, det är i stort sett allt. Det vill säga inte särskilt mycket att skryta om. 

Delvis beror detta på att jag snabbt tappar intresset för bilder som jag har tagit. Det är inte så att jag finner det dödstråkigt att rota i fotoarkivet och att fixa med mina befintliga alster. Men det ger mig inte alls samma kick som att vara ute och ta nya bilder. 

I den här bloggposten kan ni i alla fall se några av mina personliga favoriter från 2023. Och det blev faktiskt ett förvånansvärt bra gatufotoår, trots att jag blev pappa på hösten året innan och därmed har en liten kille att ta hand om här hemma. Ändå hittade jag tid för gatufoto, vilket blev en positiv överraskning. 

Under förra året körde jag mycket gatufoto med blixt. Något som var både utmanande och kul. Inför 2024 tänker jag göra några små förändringar som jag hoppas ska ge ny inspiration. Det ska nämligen bli året då jag främst tänker plåta i svartvitt. Ni som har följt mig länge kommer säkert ihåg mitt fotoprojekt om Karlskrona där jag under drygt tre år enbart fotograferade analogt och med svartvit film. 

Något intressant som hände då var att jag tillslut började se i svartvitt när jag vandrade runt med kameran. Men inte bara det, min förmåga att observera ljus och kontraster förstärktes också och jag skulle gärna vilja hitta tillbaka till det där igen.

Frågan är väl bara om jag kommer att kunna hålla mig till detta? Vi får se! Min plan är i alla fall att göra ett tappert försök. Därför önskar jag er ett riktigt Gott Nytt Svartvitt 2024. 

Översta bilden: Från KTH:s studentkarneval i Stockholm i slutet av maj (läs blogginlägg här). 

En raggare med egen skön stil. Plåtad i Västerås under Summer Meet i början av juli (läs blogginlägg här).

Raggarträff på Sveavägen den 5 augusti. Samma dag som Prideparaden tågade genom Stockholm. Det var två skilda världar som möttes på stan under ett antal timmar (läs blogginlägg här). 

Den här mannen tog en rökpaus när paraden var slut. 

En man spanar ut över hamnen vid Cais das Colunas i Lissabon. Fotograferat under en familjeresa i slutet av augusti (läs blogginlägg här).

När kungen firade 50 år på tronen den 15 september gjorde jag som Henri Cartier-Bresson när han fotograferade George VI:s kröning i London 1937. Det vill säga vände kameran mot åskådarna (läs blogginlägg här).

Jag förföljde fotografen med hatten en stund och fick även till den här bilden.

På tal om hattar. Två Cowboyinspirerade unga killar på väg upp från pendeltågsplattformen vid centralen en lördagseftermiddag i november (läs blogginlägg här).  

Den sista bilden tog jag för övrigt under en runda på stan med min kompis Magnus Fröderberg. Han har också gjort en summering av sitt gatufotoår som du kan läsa här!

SE BILDEN: Gatufoto i vardagen - att alltid ha kameran med sig

Det är inte alltid så lätt att hitta tid för gatufoto. Åtminstone inte om man saknar möjligheten att ägna sig åt denna ädla konst på heltid, vilket är få förunnat. Ett sätt att komma runt dilemmat är att ha med sig en schyst kamera så ofta som möjlig för att kunna fotografera i sin vardag. Exempelvis till och från jobbet, under lunchen, eller när man hittar på saker med familjen - eller med vänner. 

Själv är jag lite av en periodare när det gäller detta. Ibland har jag konstant en kamera i näven oavsett vad jag gör (då syftar jag inte på mobilen). Och ibland ligger mina kameror hemma och skrotar mer än vad jag hade önskat. Men, jag har trots allt en till hands betydligt oftare än de allra flesta. Det är jag rätt säker på. 

Den här metoden är förvisso inte helt optimal eftersom gatufoto kräver en hög närvaro.  Något som kan vara knepigt att få till när man har fokus på annat. Samtidigt är det givetvis betydligt bättre än att inte fotografera alls. Inte minst är det ett sätt att hålla igång sitt bildseénde och vanan att fotografera. Sedan får man ju faktiskt till en och annan lyckad exponering ibland. 

I det här blogginläggen kan ni se ett urval av bilder som jag har tagit i sammanhang där jag egentligen har haft helt andra saker än gatufoto som mål. Den översta knäppte jag till exempel under lunchrasten för några år sedan när jag var på väg för att handla mat. Då mötte jag den här killen som verkade vara ute i samma ärende. På sin skateboard och med vovven i släptåg. 

Under en jobbresa till Island fick jag till den här bilden på en kollega som skulle ta en selfie i den bitande motvinden. Det gick inte riktigt som hon hade tänkt sig.  

Den här lilla prinsessan fick jag syn på när jag och en vän var på loppis strax utanför Karlskrona.

Det här är en bild som jag tog när jag besökte Clas Ohlson efter jobbet. 

Den här situationen fångade jag en vinterkväll när jag skulle handla mat på Lidl i Akalla. Årets första snö lockade fram leklusten hos de här killarna.  

Under en familjeresa till Moskva knäppte jag den här bilden utanför det välkända GUM-varuhuset vid Röda torget. 

Sett vid Karlaplans busshållplats på vägen hem efter jobbet. 

Kanske inte ett gatufoto i dess allra striktaste bemärkelse, men en bild som jag kunde ta eftersom jag hade kameran med mig under en cykeltur på Järvafältet.

SE BILDEN: Zoomen gör mig till en lat gatufotograf

När jag gatufotograferar med standardzoomen på kameran tenderar jag att bli lite lat av mig. Det är smått besynnerligt, faktiskt. För det är ett alldeles utmärkt objektiv på alla sätt och vis och det motsvarar ungefär 28-80 mm i fullformat. Alltså ett sådant där objektiv som är klockrent att ha och som öppnar upp för mängder med intressanta bildmöjligheter. 

Men, när zoomen sitter på kamerahuset är det som att jag slappnar av och går in i ett annat mentalt läge. Jag anstränger mig inte lika mycket som jag brukar och väljer till viss del även andra typer av motiv. Detta har jag i och för sig märkt av ganska länge. Ändå blev det så tydligt för mig i lördags när jag gav mig av in till centrala Stockholm för att plåta under kungens kortege genom stan. 

En del skulle säga att detta är ren posthumanism. Det vill säga hur föremål påverkar oss människor. Att de rent av har en inneboende agens som förändrar hur vi tänker, känner och beter oss - vilka är spännande tankegångar. 

Trots detta var det ändå roligt att knata runt och fotografera denna speciella dag. Fast nästa gång det är dags för gatufoto får nog zoomen stanna hemma. Den gamla sanningen är nämligen fortfarande sann: Begräsningar gynnar kreativiteten och de gör också att du anstränger dig mer. 

P.S. Men var är bilderna på kungen och drottningen, undrar kanske någon? Jo, jag gjorde som Henri Cartier-Bresson under George VI:s kröning i London 1937. Han tog nämligen inte en enda bild på kungligheterna, utan enbart på åskådarna och på det som hände runtomkring. 

SE BILDEN: Gatufoto i Lissabon med barnvagn

Att köra barnvagn och samtidigt försöka sig på att gatufotografera är inte det lättaste. Det kan jag intyga efter att nyligen ha spenderat några dagar med familjen i Lissabon. Det blev inte många skott tagna medan jag manövrerade barnvagnen över de gatstensbeklädda trottoarerna i denna kuperade stad. Det kan jag villigt erkänna utan att skämmas. 

Men tack och lov förstår min sambo mycket väl vad gatufoto betyder för mig. Så hon tog över barnvagnen när det var jämnare terräng och inte allt för branta uppförsbackar, vika det finns ganska gott om i Lissabon. Och då fick jag chansen att knäppa på för fullt, vilket jag också gjorde. 

När man reser med familjen ligger fokus av självklara skäl på helt andra saker än gatufoto. Man får helt enkelt tugga i sig att de typiska turistmålen ska besökas, att det ska kikas in i diverse butiker, souvenirer och presenter ska inhandlas, det ska ätas, drickas och så vidare. Tempot är också ett helt annat än när man ensam maler på med gatufoto som enda mål. 

Detta avspeglar sig därför i bilderna som ni kan se i den här bloggposten. De är nämligen nästan alla fotograferade vid torget Praça do Comércio som tillhör de stora turistattraktionerna i Lissabon. Där och i de omkringliggande kvarteren spenderade vi en hel del tid. 

Hur är då Lissabon som gatufotostad? Jag ska kanske inte uttala mig allt för tvärsäkert om den saken eftersom omständigheterna var som de var. Men, vi promenerade trots allt runt stora delar av centrala Lissabon och inte bara i turistkvarteren. Och jag föll inte riktigt för Lissabon ur ett rent gatufotoperspektiv.  

Det är helt enkelt en typisk sydeuropeisk stad som påminner om många andra likvärdiga städer i regionen. Den är vacker, har många imponerande historiska byggnader, bedårande utsikter, slingriga gator, charmiga matställen, liv och rörelse. Det gör den till en trevlig semesterstad att besöka med familjen, men inte jätteintressant för gatufoto enligt min mening. 

Den planerade familjebilden blev fotobombad av några lokala ungdomar som spelade fotboll på strandpromenaden.