SE BILDEN: En kamera, ett objektiv - en film

Idag öppnade nöjesparken Gröna Lund i Stockholm för säsongen. Jag knatade dit för att hänga med ett par fotokompisar och såklart också för att knäppa några bilder. Med mig hade jag som vanligt min Fujifilm X100s som har blivit min främsta gatufotokamera. 

När jag gick omkring där så tänkte jag på Fotosidans senaste podcast och några av de efterföljande blogginläggen om detta med hur många objektiv en fotograf behöver. Ett ganska intressant och lite underskattat ämne, kan jag tycka. Inte minst eftersom vi fotografer har så lätt för att drabbas av prylsjukan.

För mig personligen är det i alla fall mycket enkelt. Ju färre objektiv (och kameror) jag har, desto bättre är det för mig. Något som jag insåg för ganska många år sedan när jag kunde konstatera att jag tog cirka 99 procent av mina bilder med samma objektiv. Visserligen ett zoomobjektiv, men ändå.

Förutom att jag stenhårt tror på ett minimalistiskt förhållningssätt med få ägodelar över huvud taget så är jag också ganska säker på att begränsningar gynnar kreativiteten - liksom skickligheten. Förr i tiden brukade ju fotograferna till och med prata om "en kamera, ett objektiv - en film". Alltså att köra in sig på en specifik uppsättning tills den satt i ryggmärgen. 

Ett stort urval av prylar gör oss dessutom mindre lyckliga enligt forskningen. Det kallas för "the paradox of choice". Ju fler val vi har, desto osäkrare är vi på att vi har valt rätt. Kanske har du själv varit med om detta när du ska ut och fotografera och helt enkelt stått och velat fram och tillbaka över vilka grejer du ska ta med dig och vilka du ska lämna hemma. 

Du blir alltså inte en bättre fotograf ju fler objektiv du har, sannolikheten är faktiskt större att du blir en sämre fotograf. Inte blir du lyckligare heller, utan snarare olyckligare - och fattigare, såklart.

På vägen hem var jag såklart tvungen att gå förbi Kungsträdgården och fotografera de japanska körsbärsträden som nu står i full blom. Nästan ett slags måste ifall man bor i huvudstaden. 

SE BILDEN: Gatufotot begränsar mig

Jag har inställningen att begränsningar kan vara väldigt bra för oss fotografer. Att de kan gynna kreativiteten, liksom hjälpa oss att hitta en riktning och ett tydligt uttryck i vårt bildskapande. Men i det här blogginlägget kommer jag på sätt och vis att säga emot mig själv.

För när det gäller detta med gatufoto så känner jag mig ibland begränsad på ett dåligt sätt. Att jag helt enkelt utesluter delar av mitt personliga uttryckssätt när jag går in i gatufototänket. Men också att jag väljer bort hela motivområden som inte riktigt passar in i genren. 

Ibland går därför tankarna om att istället börja köra mer dokumentärfoto. Eller typ reportagefoto. Möjligen skulle det kunna leda till bilder på en annan nivå. Jag vet såklart inte helt säkert, men det borde rimligen bli så.

Enda oron är väl att det intressanta skulle försvinna då. För det dräller ju av dokumentärfoto där ute. Det utmanande vore därför förmodligen att kombinera gatufotografins ögonblickssökande med dokumentärfotografins berättarskap - då kanske det skulle kunna bli riktigt bra.  

SE BILDEN: Är fotografin död?

Det talas ibland om att fotografin är död. Att alltsammans har blivit urvattnat, ofokuserat och betydelselöst. Känslan är att det som produceras nu för tiden inte är riktig fotografi, utan något annat. Alla är plötsligt "fotografer" – typ.

Jag kan på sätt och vis förstå den uppfattningen. Den status som fotografin har haft historiskt är till vissa delar borta. Inte minst tack vare den digitala tekniken som har resulterat i att mer eller mindre varje människa i den utvecklade världen har tillgång till en kamera och kan publicera bilder på ett ögonblick.

Det påstås till exempel att det idag produceras lika många bilder globalt på två minuter som det gjordes under hela 1800-talet. Fler människor än någonsin tidigare har alltså tillgång till ett visuellt uttrycksmedel som de kan använda regelbundet i sin vardag.

Betyder det att fotografin är död? Nej, givetvis inte. Den lever och frodas mer än någonsin. Däremot har den demokratiserats – och förändrats. Det som tidigare var förunnat ett fåtal har nu erbjudits massan och människor utforskar och tar till sig detta speciella språk som ju fotografin faktiskt är.

Att påstå att detta är något dåligt för fotografin är som att säga att vi får sämre författare ju fler som lär sig läsa och skriva. Så är det självklart inte. Däremot får vi fler berättelser. Fler perspektiv. Fler synsätt på livet. Och ja, det gäller även dåliga sådana.  

Men precis som när de små och snabba kamerorna kom på 1930-talet och fotografin förändrades i sitt väsen lär utvecklingen även denna gång resultera i framsteg. Det är kanske bara så att vi ännu inte riktigt kan bena ut vad det är som händer eftersom vi är mitt uppe i en verklig bildrevolution. 

SE BILDEN: Gatufoto från 1600-talet

Så här års befinner sig min fotoinspiration alltid i ett slags bottenläge. Därav bloggtorkan från min sida. Med tiden har jag lärt mig att det inte är någon större idé att streta emot. Istället väljer jag numera att ägna mig åt andra saker. För jag vet samtidigt att när vårljuset sakta börjar komma tillbaka brukar även suget efter att fotografera återvända.

I förra veckan var jag i alla fall på jobbresa i Rotterdam och Amsterdam med några kollegor. Jag hade tyvärr inte möjligheten att gatufotografera, men några reflektioner kring detta med foto hann jag i alla fall med. Inte minst under ett besök på det fantastiska Rijksmuseum med alla sina otroliga målningar. 

Medan jag vandrade omkring bland dessa ikoniska verk slog mig en sak tydligt. Nämligen hur den moderna bildkonsten har växt fram under hundratals år. Ett faktum som jag tycker att vi fotografer glömmer bort ibland. Vi betraktar gärna fotografin som ett separat spår, något helt annat. Men så är det såklart inte.

Jag tycker att det går att lära sig en hel del om det som vi ser idag inom fotografin genom att betrakta den klassiska bildkonsten. Det gäller allt från komposition och bilduppbyggnad till hur konstnärerna hanterade ljuset. Men också vilka motivval som har varit aktuella genom historien. De är nämligen märkligt oförändrade. 

"Gatufoto" från 1640-talet av Michael Sweerts. Här tycks konstnären ha fångat ett ögonblick som sticker ut från det vanliga, precis som vi nutida gatufotografer ofta gör. Mer info om tavlan. 

Den här gatufototavlan av George Hendrik Breitner är förmodligen från 1897 och föreställer Singelbrug nära Paleisstraat i Amsterdam. George Hendrik Breitner använde fotografier som underlag för sina tavlor. Så detta är alltså ett gatufoto från början. Läs mer om verket här.

Ett "bröllopsfoto" från 1622 av Frans Hals. Det nygifta paret Isaac Abrahamsz Massa och Beatrix van der Laen sitter avspända vid ett träd. Se hur hon håller handen på sin makes axel för att visa ringen på fingret. Och han håller i sin tur högerhanden över hjärtat. Kanske något för nutida bröllopsfotografer att inspireras av. Läs mer om konstverket här. 

"Porträtt av flickan klädd i blått", kallas den här tavlan från 1641 av Johannes Cornelisz. Verspronck. En sak som man ofta kan se på gamla porträttmålningar är att de innehåller detaljer som säger något om den avbildade, men också om tidsandan. Det är klädsel, färger eller att den avporträtterade håller i något symboliskt. Kanske något att prova istället för att bara dra till med kortast möjliga skärpedjup nästa gång du tar ett porträtt. Läs mer här.

"Den glada familjen". Ungefär så kan man översätta titeln på den här festliga tavlan från 1668 av konstnären Jan Havicksz. Steen. Familjebilder har nog varit populära länge.  Mer om tavlan här.

Och så en "selfie" från cirka 1628 av Rembrandt Harmensz. van Rijn som 22 årig ung man. Att vända blicken mot sig själv är alltså knappast en nutida företeelse. Här är mer info om tavlan. 

Slutligen kan jag tillägga att Amsterdam med sina cirka 90 museer anses vara världens museitätaste stad och med andra ord en plats väl värd att besöka för den kulturellt intresserade.  

SE BILDEN: Porträtt är inte lätt - men kul!

En av mina tidigaste fotografiska idoler var den holländske fotografen Anton Corbijn. Jag vill minnas att det var efter en utställning på Kulturhuset i början av 1990-talet som jag verkligen fick upp ögonen för hans bilder. Något som i sin tur gjorde att jag själv på allvar började gå in för detta med porträttfoto.

Sedan dess har jag hittat andra saker inom fotografin som kanske intresserar mig mera (inte minst gatufoto), men att ta porträtt är alltid något som jag regelbundet återkommer till. Dels för att det är så väldigt roligt, men också för att det är utmanande och svårt att ta bra porträtt.

Av den anledningen har jag varit på jakt efter en Olympus OM 1 med ett tillhörande 50/1.8. Jag ville nämligen ha en liten och smidig analog spegelreflexkamera som alltid kan vara med och som funkar bra till porträtt. Och efter mitt förra blogginlägg där jag efterlyste en sådan kamera hörde fotosidanmedlemmen Peter Hennig av sig. Han hade en jättefin OM 1n som jag fick köpa av honom.

Så i förra veckan satte jag igång och tog de första porträtten på två av mina jobbkollegor. Bilderna är tagna under lunchen medan vi var ute på stan. Jag försökte hålla ögonen öppna efter bra miljöer och passande bakgrunder medan vi promenerade omkring.

Det är precis den här sortens porträtt jag gillar att ta. Enkla, svartvita bilder som är tagna ganska rakt på men där miljön också är en viktig ingrediens för känslan. Sedan är det alltid roligt att fotografera människorna som finns runt en till vardags som kollegor, vänner och familjemedlemmar. Inte minst blir ju bilderna fina minnen att ha längre fram.

Men kanske kommer jag att utveckla detta till ett projekt där jag även börjar porträttera okända människor. Jag får se hur det känns när jag har trimmat in mig lite. Men det skulle kunna vara en rolig grej att ta tag i. 

Carolina Blaad.

Anders P Näsberg.