SE BILDEN: Charmen med det absurda gatufotot

Det här är inte ett perfekt gatufoto, det kan jag erkänna. Men, bilden illustrerar ändå hyggligt bra något som jag verkligen gillar. Nämligen när man fångar en situation som känns bisarr, surrealistisk - eller åtminstone ett ögonblick som inte omedelbart går att förstå. Alltså när följande fråga spontant uppstår i huvudet: vad är det egentligen som pågår i bilden? 

En del är väldigt skickliga på att se sådana situationer. Ja, rent av mästerliga. En av mina favoriter i sammanhanget är Magnumfotografen Richard Kalvar. Även om det såklart finns många andra som är duktiga i den här speciella grenen, så är han tveklöst en av de bästa (finns väl goda skäl till varför han är medlem i Magnum). 

För övrigt gatufotar jag oftast med min XPro2 och en glugg som motsvarar 28 mm i fullformat. Här har jag dock plåtat med min Fujifilm X100V. Och som bekant har den kameran ett fast objektiv som motsvarar 35 mm. Just nu brottas jag nämligen en del med vilken brännvidd som jag tycker funkar allra bäst utifrån hur jag fotograferar. 

I grund och botten anser jag att 28:an är helt suverän. Fast det jag har märkt är att jag ganska ofta beskär mina bilder efteråt när jag använder den brännvidden. Det är lite som att jag mentalt är inställd på 35 mm och därför trycker för tidigt på avtryckaren, det vill säga innan jag är tillräckligt nära motivet. 

Visserligen har moderna kameror så pass hög upplösning att det inte är några större problem att beskära i efterhand. Fast personligen vill jag helst att bilden ska göras så färdig som möjligt vid själva exponeringsögonblicket. Det är säkert osmart på många sätt, men jag är väl lite gammeldags ur det perspektivet.  

Samtidigt, när du väl behöver den där extra vidvinkeln så är du mer än glad att det är 28-gluggen som sitter på huset. Det går inte att komma ifrån. Därför lutar det mot 28:an, trots allt. 

SE BILDEN: Raggarna i färg - vikten av att vara konsekvent III

Det här har jag aldrig gjort i min blogg tidigare. Det vill säga att publicera exakt samma bilder i två inlägg efter varandra. Men jag gör det såklart av en anledning och ni som har läst mitt förra inlägg ser givetvis direkt vad som skiljer sig åt. De här bilderna är nämligen inte svartvita, utan i färg. Annars är det samma foton placerade i samma ordning.

Anledningen till att jag publicerar bilderna en gång till beror mina tidigare resonemang om detta med att vara konsekvent som fotograf. Alltså i grova drag om att hålla fast vid ett visst uttryck. Till exempel genom att enbart fota i svartvitt med småbildskamera och 35 mm. Detta för att över tid bemästra och förfina en viss stil. 

Själv har jag som tidigare nämnts brottats med detta genom åren. Jag har nämligen lite svårt för att hålla mig till samma grej hela tiden. Något som kanske kan ha varit en nackdel för mig. Samtidigt har jag trots allt upptäckt att oavsett om jag plåtar med vidvinkel eller normalen, i färg, i svartvitt, med eller utan blixt - så finns det något gemensamt i de flesta av mina bilder. 

Till exempel är jag väldigt människo- och situationsinriktad. Jag håller också ganska hårt fast vid klassiska kompositionsregler. Färger intresserar mig egentligen väldigt lite och därför skulle jag såklart likaväl kunna välja att enbart plåta i svartvitt. Men jag är tveksam till att det blir så. Utan istället lär jag nog fortsätta välja det jag tycker passar bäst utifrån vilka motiv eller vilket projekt det handlar om. 

Vilka bilder av raggarna är då bäst? De i färg eller de i svartvitt? Spelar det över huvud taget någon roll? Tja, vad tycker du som läser det här? Själv vet jag vad jag tycker. 

SE BILDEN: Raggarträffen i Västerås - vikten av att vara konsekvent II

I mitt förra blogginlägg skrev jag om vikten av att vara konsekvent. Det vill säga att jobba fram ett visst uttryck och sedan hålla fast vid det. Något som i stort sett alla framgångsrika fotografer gör, men som jag själv är lite dålig på av olika skäl. Inte minst för att jag tycker att det blir aningen tjatigt i längden att göra samma grej om och om igen.  

Sedan dess har jag och polaren Magnus Fröderberg besök raggarträffen Västerås Summer Meet. Vi åkte dit redan på fredagen, vilket visade sig vara lite av ett misstag. Vädret var nämligen inte det bästa med åskknallar och rejäla störtskurar om vartannat. Det var dessutom väldigt lite folk på flygfältet där själva träffen höll till. Om det berodde på det lynniga vädret, dagen i sig, eller andra orsaker är svårt att veta. 

Efteråt åkte vi till Hällas handelsområde där det arrangerades ett burnoutevent. Och där var det ett betydligt bättre tryck med mycket folk och skön feststämning. Trots det åkte vi därifrån rätt tidig, vilket kanske också det var ett misstag. För efteråt fick vi höra att det hade varit världens röj senare på kvällen. 

Vi pratade i alla fall en del om detta med att vara konsekvent och så vidare. Till skillnad från mig så känner Magnus att han har hittat en tydlig gatufotostil som han har hållit fast vid länge nu. Och jag kan väl bara instämma i det (läs hans blogginlägg här). 

Själv valde jag att köra med blixt och motsvarande 28 mm på min Fujifilm X-Pro2. Redan från början planerade jag också att bilderna skulle vara i svartvitt. Det är för övrigt ganska enkelt att använda blixt i sådan här sammanhang. I stort sett ingen bryr sig. Snarare börjar många skratta när man smäcker av en blixt utan förvarning. De tycker att det är lite kul. 

Också detta var något som jag och Magnus diskuterade efteråt. Det vill säga att många etablerade gatufotografer ser till att plåta under ganska gynnsamma förhållanden. De besöker evenemang, eller åker till platser, där chanserna att lyckas är så goda som möjligt. Och det är såklart rätt strategi. För varför ska man göra det onödigt svårt för sig?

SE BILDEN: Photoshops nya AI - skrämmande bra bildmanipulering

Ända sedan jag tog ovanstående bild i Siena 2013, har jag retat mig på det tajta utsnittet. Att jag inte fick med mera luft runt motivet har stört mig. Om jag bara hade hunnit backa en halvmeter, har jag tänkt för mig själv när jag betraktat bilden. Då hade den varit betydligt bättre. 

Nu har Photoshop ändrat på allt detta. Med sin nya betaversion av programmet finns bland annat en funktion som heter "Generativ fyllning" och som ger dig möjligheten att i efterhand rätta till dina fotografiska misstag på bara några sekunder. 

Genom att utöka arbetsytan och därefter markera det tomma området, plus en liten del av bilden, kan du med funktionen "Generativ fyllning" fylla i det som saknas. Ovan kan ni se att jag redan har fixat till den vänstra sidan av bilden, för att sedan fortsätta med den högra. 

Det är såklart AI som är inblandad i den här nya funktionen som för övrigt är skrämmande bra. Även om den givetvis också har sina svagheter. Och precis som med andra funktioner och program så måste du trots allt lära dig att behärska de olika verktygen för att det ska bli riktigt bra. Men, då bör vi också ha med oss faktumet att detta bara är början.

Den här utvecklingen ställer såklart en mängd nya frågor till oss fotografer. Ska jag till exempel börja använda bilden som jag har fixat till i efterhand? Kan den fortfarande räknas som ett äkta gatufoto? Var går gränsen för manipulation och så vidare?

Jag har inte svaren, men det lär med stor säkerhet bli en intensiv debatt om detta. Precis som det blev en gång i tiden när Photoshop var nytt och gav oss fotografer en mängd möjligheter när det kom till att ändra våra bilder, som vi inte hade haft tidigare.  

Här ovan kan ni i alla fall se hur bilden blev med mera luft runt motivet. Om ni tittar noga kan ni säkert se några små konstigheter. Men överlag är resultatet mycket imponerande. AI:n tar till exempel hänsyn till från vilket håll ljuset kommer. Den har också fixat ovandelen av handen på kvinnan till vänster, förlängt pojkens ben och till och med lagt till något som ger antydan till en sko på hans högra fot. 

Frågan som jag nu kan ställa till mig själv blir också intressant: Är bilden bättre, eller funkade den som den var? Vad tycker du?

Slutligen så är detta bara en av flera imponerande funktioner som finns i den nya betaversionen. Bland annat kan du nu mycket enklare markera objekt och människor, snabbt ändra bakgrunden, radera sådant som stör och även lägga till helt nya objekt som inte finns med i bilden från början. Här under är två exempel på det. 

SE BILDEN: Gatufoto med blixt gör mig ambivalent

Att gatufotografera med blixt är svårt, men samtidigt galet kul. Det svåraste är enligt min mening att uppbringa modet som krävs för att smälla av blixten i ansiktet på folk. Det tar gatufotograferandet till ytterligare en nivå av intrång i människors personliga sfär. Risken att bli upptäckt ökar också till mer eller mindre 100 procent. Och personligen vill jag helst inte blir upptäckt när jag gatufotograferar.

Samtidigt är det som sagt galet kul. För gatufoto med blixt kan ge ett uttryck som jag verkligen gillar. Blixten får huvudmotivet att separeras från bakgrunden. Färger poppar fram. Det skapas ett intressant visuellt fokus - nästan en övertydlighet. Något som jag nyligen återigen konstaterade för mig själv, när jag under KTH:s studentkarneval i Stockholm knäppte bilderna som ni kan se i den här bloggposten.  

Men, blixtrandet är också en metod för att göra ganska banala motiv intressanta. Därför är det på sätt och vis också enklare än vanligt gatufoto. Det räcker mer eller mindre med att smälla av blixten på någon, för att många ska tycka att du har tagit en lyckad bild. Eller åtminstone en häftig bild som krävt lite extra tuffhet från fotografens sida. 

Därför är jag något ambivalent till detta med gatufoto med blixt. Jag både gillar och inte gillar fenomenet. Det är svårt, samtidigt som det lätt kan bli en effekt bland alla andra. Likt ett Instagramfilter fungerar det som en genväg till att skapa uppmärksamhet kring bilder som i grund och botten är rätt ointressanta.

Utmaningen blir väl då att lägga till det där extra lagret av komplexitet som gör det till ett riktigt gatufoto och inte bara till en helt vanlig blixtbild. Så försöker i alla fall jag tänka. Sedan är frågan om man lyckas eller ej.