Från och med nu skiter jag i vad andra tycker…

Om man vill utveckla sig som fotograf är det aldrig fel att vara öppen för andras erfarenheter och kunnande. Det har alltid varit min fasta övertygelse. Men det finns också en punkt i processen där man måste sluta lyssna på tyckarna, lita på sig själv och köra på efter eget huvud. Där är jag nu.

Ni som har följt min blogg vet att jag har jobbat för att bli bättre på gatufoto den senaste tiden. För mig personligen är gatufotografin lite av obruten mark trots att jag har plåtat i många år nu. Därför suger jag gärna upp information från andra fotografer som har erfarenheterna jag saknar. På så sätt går det att ge sig själv en turbostart och man slipper uppfinna hjulet på nytt.

Men nu räcker det som sagt. Jag har kollat upp de stilar som finns när det kommer till gatufoto, läst mängder med bloggar, tittat på dussintals filmer, funderat, övervägt och testat själv ute i verkligheten. Jag har också fått input från olika håll och lyssnat tålmodigt på åsikter om vad som är rätt och fel i sammanhanget.

Återigen – enough is enough! Nu måste jag gå vidare på egen hand. För om man inte vågar lita på sin personliga förmåga blir det bara skit av alltihopa. Då kommer man att vela fram och tillbaka, låta sig bli styrd av andras uppfattningar (som inte alls behöver vara de rätta) och tillslut dör glädjen och drivkraften. I värsta fall blir man inget annat än en blek kopia av någon annan. 

Därför mina vänner kommer jag att köra på nu. Jag är något på spåren som jag tänker jobba med. Självförtroendet är till 100 procent solitt och målbilden är fixerad. Jag vet att jag kan göra det här riktigt bra – på mitt eget sätt! Du kanske inte håller med. Men just nu struntar jag som sagt högaktningsfullt i det!  ;-)

Killarna jobbar som bartenders. De stod på Stumholmen och övade sköna moves med sina flaskor. 

Hon är nitton år, kommer från Karlshamn och blev inte förvånad över att jag ville fotografera just henne. 

Allt som görs nu för tiden måste hamna på tuben. Annars har det aldrig hänt.

För några veckor sedan låg isen. Men nu är det redan andra tider. 

Dialekten var utspädd eftersom han hade bott på så många olika platser. Men han sa att han kom från Malmö, fast egentligen var han uppväxt på Österlen. 

Mannen tog sin låda och gick.

Nyss gällde skejting med de andra coola killarna, men plötsligt fick han bråttom iväg. 

Slutligen. Bilderna är tagna med TMAX400 exponerad efter ISO 3o0 och framkallad 8 minuter och 45 sekunder i D 76 1+1. Måste säga att det blev helt sjukt bra negativ i det stora hela. Därför blir det ingen mer Fomapan för min del.  Men däremot är en del av bilderna randiga på höjden. Vet inte om det är framkallningen som spökar, eller om det är min skanner som ger den här oönskade effekten. 

Närhet, gatufoto och mitt Micke Berg-löfte

För ett tag sedan gav jag dyrt och heligt ett Micke Berg-löfte vilket jag skrev om här i bloggen. I stort handlar det om att på allvar börja använda prylarna man redan har, att ge sig ut och ta bilder istället för att bara snacka, samt att försöka komma närmre i alla fotografiska situationer.

Just det ja, och så var det en sista grej: Leica är bara en jävla plåtbit! ;-)

Nåväl. Nu finns det kanske någon som tror att detta bara är på skoj och att jag försöker driva med Micke Berg. Nej, nej, nej! Eller, jomenvisst! Skoj måste det ju självklart få vara. Annars är det inte kul. Men helt ärligt så finns det en portion allvar i botten.

För prylar har jag tveklöst så att jag klarar mig - både analoga och digitala. Det är inte där bristen infinner sig. Snarare är det min egen förmåga att ge mig ut i verkligheten med den rätta inställningen som är det avgörande. Men nu ska det som sagt bli ändring på det.

Över till gatufotografi.

Närhet, var ordet. Den här bilden är alltså ett monumentalt misslyckande.

Jag försökte mig på att anamma lite närhetstänk när jag skulle gatufota häromdagen. Jesus vilken ångest jag fick. Även om jag betraktar mig själv som en ganska erfaren fotograf som sällan har problem med att plåta bland människor så tog det emot något grymt att köra upp kameran i nyllet på folk utan någon egentlig anledning mer än att ta en bild.

Kanske beror det till vissa delar på att jag bor i en mindre stad. Det går inte att gömma sig i massan, så att säga. När det bara är du och ditt offer på hela gatan blir det rätt uppenbart vad du har i görningen. Hela situationen kan helt enkelt bli ganska skitnödig. Du står där med din kamera och känner dig som en fåne.

Förmodligen handlar det om att uppfinna en massa anledningar och svepskäl åt sig själv. Argument som man kan haspla ur sig om motivet söker kontakt. Jag har förstått att många erfarna gatufotografer kör med den tekniken. Och så är det väl som vanligt bara till att öva, öva och öva.

Fast lika modig som Bruce Gilden vet jag inte om jag blir hur mycket jag än övar.

Pentax MX och krigiska träfigurer från 1700-talet

Häromkvällen åkte min Pentax MX ner från bokhyllan i vardagsrummet. Där har den stått och samlat damm i flera år nu. Det är en skam på en så fin kamera, men nu ska jag faktiskt börja använda den igen hade jag tänkt. 

För ett tag sedan sparkade jag även igång min slitna och välanvända Pentax Z1-P. Jag köpte nytt batteri och brände av en rulle. Men det var inte alls kul. Med all sin automatik var den helt enkelt för lik min Canon 5D när man fotade. Så den får fortsätta vara en hyllvärmare.

Det som har fått mig att återigen gilla det analoga är just det långsamma hantverket. Att behöva tänka till mer innan man trycker på avtryckaren. Fundera över zonsystemet. Jaga fram filmrutorna manuellt. Det är grejen som gör mig glad just nu.

Nåväl. Jag var i alla fall tvungen att kolla ifall min MX fortfarande funkade som den skulle, så jag gick ner i Marinmuseums Galjonshall på lunchen och rev av en rulle. Jag jobbar ju på Marinmuseum som några av er känner till.

De är imponerande de där flera meter höga träfigurerna från 1700-talet. Nästan alla har varit med om våldsamma sjöslag mot ryska armador en gång i tiden. Och när jag stod där och fotade tyckte jag mig nästan höra röster - någon som viskade till mig. Eller också var det bara vattnet utanför museet som lät…

Pentax MX räknades till proffssegmentet när den kom ut på 70-talet. Idag kan man få tag på hus och glugg för en femhundring på blocket. Väl värt att kolla upp för den som vill ha en robust och kul analog kamera för en spottstyver.

Själv har jag ett 28/3,5 och ett 50/2 som jag har använt till bilderna här ovan. Jag funderar på att försöka få tag i en 35mm-glugg och en 100mm-glugg också. Jag har sett sådana för bara ett par hundralappar.

För övrigt så är det Fomapan 400 soppad 11 minuter i D 76 1+1.

Och så slutligen - kameran funkade perfekt. Så nu är det bara att köra på! :-)

Det svartvita diset

På våren blir det alltid ett väldigt speciellt dis här i Karlskrona där jag bor. Något som jag förknippar mycket starkt med min hemstad. Diset skapar också en fotogenisk atmosfär som enligt min mening lämpar sig extra bra för svartvitt. 

Förmodligen är det likadant i de flesta skärgårds- och kuststäder. För det är ju närheten till havet som skapar detta - men också ljusets reflektioner och speglingar i vattenytorna tillsammans med den allt mer tilltagande vårsolen.

Själv brukar jag kalla fenomenet för ”det svartvita diset” och igår svepte det in över staden som det brukar så här års. Jag passade på att gå en runda med min digitala systemkamera. Det var hög tid att använda den igen. Mina analoga grunkor fick helt enkelt stanna hemma. 

På huset satt mitt 70-200 eftersom jag ville begränsa mig själv och tvinga mig att använda telet som jag allt för sällan kör med. Och det var kul att använda det som lite omväxling. Resultatet blev ett gäng uddabilder som inte riktigt hänger ihop. Men det gör inget. Det var mest foto som avkoppling...

Soppad Fomapan, Arty Farty och Canonet

Igår soppade jag en rulle Fomapan 400 i badrummet igen. 10 minuter i D 76 1+1. Jag har börjat exponerar filmen enligt ISO 300 vilket jag tycker ger bättre negativ. En del menar att filmens ”riktiga” ISO till och med är så lågt som 200 och det verkar inte omöjligt faktiskt.

Tyvärr har min framkallningsdosa som jag köpte på Expert i början av 90-talet börjat läcka. Jodå, en gång i tiden kunde man köpa framkallningsprylar på Expert. De hade både fotopapper, kemikalier och utrustning. Men nu när jag måste köpa en ny blir det till att beställa från Photax i Nybro.

Som vanligt har jag plåtat med min Canonet QL17 som jag köpte innan jul förra året. Jag är fortfarande lika förälskad i denna lilla mätsökare, men såklart har tankarna börjat snurra som säger att jag borde köpa en bättre mätsökare. Canoneten är trots allt lite begränsad.

Men vad ska man investera i då? Jag vill fortfarande inte lägga tiotusentals kronor på en analog mätsökare. Så mycket kommer jag helt enkelt inte att använda den. Ändå vill jag ha en kamera som har utbytbar optik och som är lite träffsäkrare när det kommer till skärpan.

Nåväl, här kommer några av de senaste bilderna. Jag har vågat mig på lite arty farty igen.

No. 1

No. 2

No. 3

No. 4

No. 5

P.S. Jag har jämfört negativen mellan Kodaks svartvita film som framkallas i färgkemi och de rullar som jag har soppat själv. Och det är slående hur finkornig den förstnämnda är i jämförelse. Vad är det som gör att skillnaden blir så stor? Man skulle ju gärna vilja få samma resultat själv.