En stressad gatufotograf, komplexa bilder och usel film

Mannen på bilden här ovanför hade inte bråttom. Men det har jag just nu. Lite för bråttom faktiskt då jag märker på mig själv att jag hastar igenom mina filmrullar. Jag vill helt enkelt alldeles för mycket vilket resulterar i att jag stressar när jag plåtar. Sedan är det ju så förbaskat kul att hålla på också. Det gör sitt till det med.

Jag är högst medveten om att det inte är bra. Man kan helt enkelt inte tvinga fram bra gatufoto. Det är nämligen en konst som kräver en stor portion tålamod och att man snarare är beredd och mottaglig när ”bilden” uppenbarar sig. Att jaga gata upp och gata ner som en desperado är helt enkelt ingen framgångsmetod. Jag vet.

För tillfället försöker jag också utveckla min gatufotostil. När jag tittar på mina bilder som jag har tagit så här långt känns mycket som upprepningar på samma tema (som första bilden). Det jag vill är att skapa en bättre närvaro, men jag testar mig också fram när det kommer till mer komplexa motiv. 

Bilden här under är ett sådant experiment. Det handlar om att försöka få in flera människor och händelser i en komposition. Men också att jobba med kontraster skuggor och högdagrar. Just den här bilden är visserligen långt ifrån en bild som jag är helt nöjd med. Jag visar mest upp den för att ni ska förstå vad jag menar.

Bilderna i det här blogginlägget är för övrigt tagna med Ilford Delta 400. Jag gillar verkligen inte den filmen. Negativen blir alldeles för grovkorniga och brutala för min smak. Jag har ett par rullar kvar. Så fort de är slut återgår jag till min absoluta favoritkombination. T-MAX 400 och XTOL.  

Slutligen en liten bonusbild. Bli inte rädda nu bara...

Idag gratulerar jag HCB – och mig själv!

Personligen vill jag gärna se det som ett tecken från högre makter. För någon slump kan det såklart inte vara. Det vill säga att lilla jag fyller år samma dag som den kanske störste fotografen genom tiderna. Det bara måste betyda något.

Självklart är det Henri Cartier-Bresson jag talar om. Född den 22 augusti liksom jag själv. Och det känns faktiskt lite häftigt på något sätt. Att vi har firat våra födelsedagar samtidigt. Så när jag har fått presenter har han fått presenter. Jag undrar vad han fick förresten? 

Jag tänker därför höja ett glas med lite franskt aperitifvin ikväll efter jobbet, ta en smutt och i tanken gratulera Henri. Sedan kommer jag att svepa resten av innehållet och gratulera mig själv på min trettionionde födelsedag. Efter det ska jag ge mig ut och gatufota – såklart.

Här kan ni förresten se en fransk dokumentär om HCB från 2001. Den gick på SVT för några år sedan och är något av det bättre i filmväg som man kan hitta på nätet om denna ikon. Dokumentären är cirka 30 minuter lång och textad på engelska. 

Jag tror min Canon 7 är för snygg för gatufoto

Kan en kamera vara för snygg och uppseendeväckande för att funka optimalt på gatan? Jag börjar misstänka det sedan jag köpte min Canon 7. Jag har nämligen märkt att folk stirrar på kameran betydligt mycket mer än när jag använder min Canonet.

Ja, det har till och med kommit fram folk och undrat om kameran, något jag aldrig har råkat ut för tidigare när jag gatufotograferat. Förmodligen har kameran den rätta och numera så trendiga retrolooken. Och det är fan inte bra när målet är att vara hemliga Arne på stan.

Förutom det har jag också märkt att sjuans ramar är otroligt mycket snävare. Det som kommer med på filmen är i praktiken det som syns i ramen. En stor skillnad gentemot min Canonet som tar med 20-30 procent mer. Jag har redan sumpat några bilder på grund av detta. Så nu måste jag vänja mig vid denna annorlunda karaktär. Fast det blir faktiskt enklare när man vill köra med råkant. 

Ett annat förbaskat aber som jag har råkat ut för är att filmen kärvar när jag ska rulla upp den på framkallningsspiralen. Något jag inte har varit med om på många år. Förmodligen beror det på att filmen rullas upp i motsatt riktning på kamerans spole. Den böjs alltså åt andra hållet jämfört när den befinner sig i filmkassetten.

Ja, det var mycket beklagan, gnöl och gnäll i det här blogginlägget. Här är i alla fall några bilder från idag. Jupiteråttan funkar bra. Så håll till godo! 

Som den observanta har märkt har jag för övrigt bytt namn på bloggen. Från och med nu heter den På gatan i Karlskrona och är en renodlad gatufotoblogg. Lika bra det så ingen blir besviken. 

Så ett sista klagomål. Damm. Förebannade damm!

Första testskotten med min Canon 7

När man precis har köpt sig en ny kamera vill man ju gärna testa den så fort som möjligt. Därför har undertecknad sedan igår eftermiddag i ljusets hastighet jagat en rulle film genom sin Canon 7. Allt för att kolla upp att kameran funkar som den ska. 

Jag kan därför meddela att utfallet är positivt. Min Canon fungerar kanon. Den gamla ljusmätaren som brukar balla ur på dessa modeller mäter faktiskt utmärkt. Slutartiderna verkar stämma och det hela ser alltså bra ut. Det enda felet som jag har upptäckt är att bildräknaren (eller vad fasiken den heter) inte rör på sig. 

Utöver kameran beställde jag två högkvalitativa ryska gluggar också. En Jupiter 12 och en Jupiter 8. Den förstnämnda har jag inte testat ännu utan det var den berömda åttan som fick sitta fastgängad på kameran hela rullen igenom. 

Turligt nog verkar det som de sovjetiska optiktillverkarna höll sig nyktra just den dagen mitt exemplar byggdes. För bilderna är väldigt skarpa och fina. Ja, jag skulle faktiskt vilja säga att jag blev imponerad till och med. Skål för det! 

Det enda smolket i glädjebägaren den här gången var filmen. En snäll kollega på jobbet gav mig nämligen några rullar Ilford Delta 400 från 2005. Men trots att han har förvarat filmerna i frysen verkar de inte ha klarat sig. För negativen blev onaturligt grådaskiga och grovkorninga trots att jag framkallade enligt konstens alla regler. 

Å så en liten bonusbild föreställande min tomatplanta. Jag vill bara visa hur det ser ut när man fotar med Jupiter 8 på full glugg - alltså bländare 2. Inte så dåligt faktiskt. 

Bokupplägg, japansk mätsökare och "from russia with love"!

När man ska göra något för första gången är det aldrig fel att spana in hur andra har gjort tidigare. Just därför håller jag för tillfället på och kollar hur andra fotografer har lagt upp sina fotoböcker. Det är både lärorikt, inspirerande och kul.

I nuläget tittar jag främst på fyra fotoböcker som jag har här hemma. Ni kan se vilka de är på bilden ovan.  Här under delar jag med mig av några reflektioner kring hur dessa böcker är gjorda. Det jag funderar på är alltså hur jag ska utfoma min egen bok som jag håller på med. 

The Americans är en av fotohistoriens allra mest berömda fotoböcker. Upplägget består av en bild per uppslag. Det är avskalat, rent och väldigt bildmässigt. På bildens motsatta sida finns en kort beskrivning av var bilden är tagen. Förutom inledningen är det den enda texten i boken.

Apartures bok med Henri Cartier-Bressons bilder påminner mycket om The Americans. Men Bresson körde med det man kallar för råkant – alltså en svart kant runt bilderna som visar att de inte är beskurna. Även om flera bilder faktiskt är beskurna och har fejkad råkant så är det trots allt väldigt snyggt. Enda texten i boken är för övrigt den mycket korta inledningen.

Sune Jonssons bok Byn med det blå huset är en svensk klassiker. Här är det bilder på uppslagens båda sidor och de skiljer sig väldigt mycket i storlek och format. Bilderna är beskurna på många olika sätt och placerade i överflöd på vissa sidor. Boken innehåller också mycket text. 

Boken Retro av Micke Berg är som ett mellanting mellan Henri Cartier-Bressons bok och Byn med det blå huset. Precis som Bresson kör Micke Berg här med råkant. Bilderna är också placerade på ett liknande sätt. Däremot är det precis som i Byn med det blå huset bilder på uppslagens båda sidor, även om Micke Berg bara kör med en bild per sida. Boken innehåller också flera sidor text. 

För min egen del lutar det åt en slags kombination mellan Micke Bergs bok och The Americans. Jag kommer nog att köra med bilder på uppslagens båda sidor, men utan råkant och bara en bild per sida. Textmässigt blir det förmodligen bara en inledning och inget mer. Sedan får bilderna tala för sig. 

Men, jag ska såklart kolla upp fler fotoböcker. Inget är på långa vägar spikat ännu. 

Så var det ju det där med mitt planerade inköp av en analog mätsökare också. Ja, det blev en Canon 7 som ni ser på bilden. Jag hittade nämligen ett synnerligen välskött exemplar som är i fånigt fint skick. Kameran kan i ärlighetens namn inte ha använts särskilt mycket under årens lopp. 

Utöver det beställde jag ett Jupiter 8 och ett Jupiter 12. Den sistnämnda gluggen går utan problem att skruva fast i huset även om det inte riktigt ska gå. Men jag ska se om jag hittar ett Canon originalobjektiv också. För hur balla dessa ryska linser än är så kan man knappast påstå att finishen är den ultimata.

Jag tackar förresten för alla råd och tips som jag har fått när det gäller detta. Men någonstans hade jag redan bestämt mig för en Canon 7 från allra första början. Fast Leica är definitivt inte ute ur bilden. Hitttar jag ett prisvärt exemplar så slår jag till utan tvekan.