Hur ska jag gestalta mitt gatufotoprojekt?

Ni som kollar in min blogg ibland vet att jag håller på med ett fotoprojekt just nu. Arbetsnamnet är ”På gatan i Karlskrona” och tanken är att det ska bli en utställning i första hand men också en bok i förlängningen. Ja, det är i alla fall vad jag siktar på.

Just nu funderar jag en del på hur jag ska gestalta det hela. Alltså vilka bilder som ska vara med i utställningen och boken. Själva grunden bygger som ni vet på gatufoto, men som det ser ut nu tar jag även uppställda porträtt och inte minst detaljer och miljöbilder helt utan människor.  

Min ursprungliga tanke har varit att blanda dessa till en berättelse om Karlskrona. Genom bilderna ska man få en känsla av det vardagliga livet på gatan, människorna som befolkar eller besöker staden och de urbana miljöerna som karaktäriserar just Karlskrona.

Men frågan är om det håller ihop ur ett narrativt perspektiv? Funkar mitt tänk, helt enkelt. I så fall behöver jag nog utveckla vissa bitar i berättelsen som handlar om miljöskildringarna och porträtten.  Och funkar det inte blir jag tvungen att skala bort en hel del motiv och fokusera på kärnan i projektet.

I det här blogginlägget har jag gjort ett litet försök att visa ungefär hur jag menar med några nya och några gamla bilder som exempel. Det är ett ganska snabbt och inte särskillt genomarbetat försök att gestalta mina tankar kring detta. Så betrakta det framförallt som en skiss – en ofärdig idé. 

En annan sak som jag klurar på är hur många av mina bilder jag ska visa i förväg till exempel här på fotosidan och andra ställen. Det finns ju en risk att de som kan tänkas vara intresserade känner att de redan har sett allt när jag väl är färdig.

Dessutom - om det finns för många bilder ute på nätet när projektet blir verklighet finns kanske risken att man tar död på nyfikenheten hos sin potentiella publik. Tja, det är mycket att tänka på när man gör en sådan här sak för första gången. 

Den missade bilden leder alltid till grubbel

När jag gick en runda på stan idag fick jag syn på det som ni kan se på bilden här ovanför. Det vill säga en tjej som lekte med en jättestor basketboll mitt på gatan. Något som knappast kan anses tillhöra vanligheterna i stadsbilden.   

Självklart försökte jag därför sätta en bra bild. Men tyvärr lyckades jag inte prestera något vidare. Jag hann helt enkelt inte ställa skärpan och exponeringen ordentligt och ännu mindre hitta en bra vinkel. Uppe på det blev jag avslöjad nästan direkt och därefter var såklart mina chanser borta. 

I sådana situationer brukar jag alltid grubbla efteråt över vad jag gjorde rätt och vad jag gjorde fel. Jag går igenom händelsen i huvudet och försöker komma på metoder för lyckas bättre nästa gång. 

Detta får väl ses som en del av utvecklingsprocessen och ett sätt att lära sig av sina misstag. Och faktum är ju att gatufoto ofta handlar mer om att misslyckas än om att lyckas. 

Nåväl, här kommer en bonusbild också. Båda bilderna är för övrigt tagna med T-MAX 400 framkallad i XTOL. Min absoluta favoritkombination just nu. 

Hur går det då med mina planer att skaffa en ny mätsökare, kanske någon undrar. Jodå, jag har faktiskt beställt en kamera och två gluggar idag. Men jag tänker inte avslöja ännu vad det blev. Det kommer ett blogginlägg sedan när grejerna har anlänt.

Vad jag kan säga är att det handlar om en kamera från början av sextiotalet och två objektiv. Ett på trettiofem och ett på femtio. Båda gluggarna är av ryskt ursprung. :-)  

Gåtan är löst - därför är analogt roligare!

Idag när jag var ute och gatufotade kom jag på det. Jag knäckte den stora gåtan. Nu vet jag varför det är så mycket roligare att plåta analogt. Svaret är mycket enkelt. Det handlar om tid. Jomen, så är det.

Insikten kom när jag skulle fota en grej med min analoga Canonet. Det som slog mig var nämligen hur mycket snabbare det hade gått att ta samma bilder med min Fujifilm X100 som har full automatik och AF. Och där har vi som sagt svaret igen. Det handlar alltså om tid, som jag sa.

För hur är det egentligen? Det som är roligt när man är intresserad av att fotografera är…tadaaaa…just det ja, att fotografera! Precis - och det som är skoj vill man ju inte ska ta slut alldeles för snabbt.

Med andra ord; den där underhållande tiden när man fotografera varar mycket längre med analogt. Själva njutningsögonblicket pågår under en utökad tidsrymd. Det blir liksom mer foto på något sätt. Tänkt att det skulle vara så enkelt! ;-)

Äääääh...jag slänger med ett par husbilder också nu när jag är så glad...

Så var det ju det där med Leica också. Tja, den nöten har jag inte knäckt ännu. Men har du exempelvis en schyst M2 över, hör av dig! ;-) 

Mätsökarjakten pågår - och är det analoga på väg tillbaka?

Min nuvarande gatufotoutrustning. Canon Canonet och T-MAX 400. 

Ibland är man sådär lagom naiv och okunnig om hur verkligheten förhåller sig. Det har jag insett i min jakt efter en bättre mätsökare än min Canonet QL17. Jag trodde nämligen att jag skulle kunna hitta en gammal schyst sextiotalare med utbytbar optik för ett par tusenlappar eller så. 

Det sket sig dock kraftfullt skulle man kunna säga. Ja, nu beror det såklart på var man lägger ribban. Men om vi föreställer oss en förbättring jämfört med min Canonet och inte en försämring. Då sket det sig även om det går att hitta mätsökare för tvåhundra spänn.

Självklart har jag också blivit inspirerad av alla Leicagubbs här på fotosidan. Men Leicakameror är löjligt dyra. En gammal M2 från 60-talet kan kosta uppemot 10 000 kr. Och då talar jag alltså inte om ett samlarobjekt. De billigaste som jag har hittat ligger på runt 5 – 6000 spänn. Det är ganska saftigt för så pass gamla kameror.

Ändå verkar det just nu som det blir en Leica trots allt. För om man vill ha en välbyggd begagnad mätsökare som håller år ut och år in så är dessa tyska järnspisar förmodligen allra bäst. Det är svårt att komma ifrån. Sedan tycker jag ändå att priset är jävligt överdrivet. 

Pentax MX är en kul kamera från 70-talet som man fortfarande kan komma över väldigt billigt.

Det jag har märkt när jag har surfat runt på nätet och spanat är också att många analoga kameror har stigit i pris sedan jag kollade förra året. Om jag skulle våga mig på en liten spådom så tror jag att det analoga är på väg att bli populärt igen. Man får i alla fall den känslan. 

Kanske kommer vi att få se nytillverkade analoga kameror i framtiden. Det skulle faktiskt inte förvåna mig ett dugg. Men då tror jag att det handlar om nya versioner av klassiska modeller från 60- och 70-talet, eller något liknande. Alltså inga analoga 90-talskopior med full automatik och tusenmiljoner funktioner. 

Att skjuta först och tänka sen

Ganska ofta när jag är ute och gatufotar så tycker jag mig se ”något” instinktivt. Jag fylls av en stark känsla av att ”bilden” finns där framför mig. Men i själva ögonblicket vet jag inte riktigt vad det är jag reagerar på. Det är som en hägring.

Ibland tar jag en bild när detta händer, ibland inte. Efteråt när jag tittar på bilderna så kan jag känna mig kluven. Fanns det något där egentligen? Vad var det som fångade mitt intresse? Är det bra? Är det dåligt? Är det värt att visa upp? Ganska ofta vet jag inte svaret på dessa frågor.

Kanske är det hjärnan som reagerar på geometriska mönster, upprepningar, riktningar, rörelser, och så vidare. Jag vet inte säkert, men jag har förstått att det inte är särskilt ovanligt bland fotografer att känna så här.

Många stora fotografer som exempelvis Henri Cartier-Bresson har i flera intervjuer snuddat vid detta speciella fenomen. Han tycks mena att så fort den där känslan dyker upp ska man ta en bild. Omedelbart! Utan att tänka! Klick!

Skjut först och tänk sen!