Chicago - värt en resa med eller utan kamera

Utsikt från Hancock Tower i Chicago. Canon 40D, ISO 3200 och frihand.

Varje gång jag är ute och reser blir jag förälskad och förförd av platserna och människorna. Det slutar alltid med att jag säger samma sak till mig själv: hit vill jag åka igen! Men så reser jag vidare till en annan plats och blir förälskad på nytt. Så håller det på. Förmodligen är det resandets charm och dilemma.

När jag läste Mats Alfredssons intressanta blogginlägg om Chicago blev jag påmind om min egen resa dit för snart två och ett halvt år sedan. Och jag kan inte annat än erkänna att det är en av mina absoluta favoritstäder. Lätt att överskåda, vacker på sitt speciella amerikanska storstadsvis och med en skön puls och atmosfär.

Om man dessutom gillar Art Deco är Chicago staden man ska besöka. Världens första höghus byggdes i Chicago och idag är det den stad i USA som har flest höghus bevarade från 1920- och 1930-talen. Dessutom är Chicago en gammal svenskstad av stora mått. Ett tag i början av 1900-talet bodde det runt 60 000 svenskar i the Windy City som är stadens smeknamn.

Om du reser dit ska du åka upp i Hancock Tower, ta en tur med högbanan, äta Chicago deep dish pizza och besöka Museum of Sience and Industry som bland annat har en tysk ubåt från andra världskriget. Många stora amerikanska filmer har också haft Chicago som kuliss, bland annat är staden förlaga till Batmans Gotham City, så man känner igen mycket av det man ser.

Utöver det är Chicago en stad som gjord för gatufoto. Något inte minst Vivian Mailers  fantastiska bilder bevisar. Tyvärr var jag inne i en rejäl fotografisk svacka när jag var i Chicago. Därför blev det inte så många bilder.  Och kanske är det därför jag så gärna vill åka dit igen! :-)

När vi kom till Chicago hade efterdyningarna av orkanen Katrina nått upp över inlandet. Det var varmt, fuktigt, regningt och väldigt blåsigt i ett par dagar.

Lokaltidningarna rapporterade om översvämningar i orkanens spår.

Paraply behövdes tyvärr de första dagarna.

Staden har en unik blandning mellan nya skyskrapor och några av världens äldsta höghus.

Uppgång till den berömda högbanan.

En av pendeltågslinjena i Chicago heter Metra Electric. Det namnet är bara helt underbart. Skulle kunna vara namnet på ett punkband.

Självporträtt ombord på ett dubbeldäckat Metra Electric-tåg

Museum of Sience and Industry. Ett ställe som man helst inte ska missa.

En viktig man i Chicago. Vem kommer jag tyvärr inte ihåg.

Pentax MX och krigiska träfigurer från 1700-talet

Häromkvällen åkte min Pentax MX ner från bokhyllan i vardagsrummet. Där har den stått och samlat damm i flera år nu. Det är en skam på en så fin kamera, men nu ska jag faktiskt börja använda den igen hade jag tänkt. 

För ett tag sedan sparkade jag även igång min slitna och välanvända Pentax Z1-P. Jag köpte nytt batteri och brände av en rulle. Men det var inte alls kul. Med all sin automatik var den helt enkelt för lik min Canon 5D när man fotade. Så den får fortsätta vara en hyllvärmare.

Det som har fått mig att återigen gilla det analoga är just det långsamma hantverket. Att behöva tänka till mer innan man trycker på avtryckaren. Fundera över zonsystemet. Jaga fram filmrutorna manuellt. Det är grejen som gör mig glad just nu.

Nåväl. Jag var i alla fall tvungen att kolla ifall min MX fortfarande funkade som den skulle, så jag gick ner i Marinmuseums Galjonshall på lunchen och rev av en rulle. Jag jobbar ju på Marinmuseum som några av er känner till.

De är imponerande de där flera meter höga träfigurerna från 1700-talet. Nästan alla har varit med om våldsamma sjöslag mot ryska armador en gång i tiden. Och när jag stod där och fotade tyckte jag mig nästan höra röster - någon som viskade till mig. Eller också var det bara vattnet utanför museet som lät…

Pentax MX räknades till proffssegmentet när den kom ut på 70-talet. Idag kan man få tag på hus och glugg för en femhundring på blocket. Väl värt att kolla upp för den som vill ha en robust och kul analog kamera för en spottstyver.

Själv har jag ett 28/3,5 och ett 50/2 som jag har använt till bilderna här ovan. Jag funderar på att försöka få tag i en 35mm-glugg och en 100mm-glugg också. Jag har sett sådana för bara ett par hundralappar.

För övrigt så är det Fomapan 400 soppad 11 minuter i D 76 1+1.

Och så slutligen - kameran funkade perfekt. Så nu är det bara att köra på! :-)

Leicor, Micke Berg och att börja använda prylarna man köpt

Igår slank jag in på fotografen Micke Bergs fotoblogg och läste lite. Det brukar jag göra nästan varje dag. Den här gången delade han ut några rallarsvingar riktade mot alla som snackar om Leica i olika forum på nätet. Han tyckte uppenbarligen att det var för mycket fokus på fel sak.

Jag gillar Micke Berg. Hans bilder har en skön och avskalad direkthet som tilltalar mig. Dessutom skriver han lite som Charles Bukowski gjorde - en av mina absoluta favoritförfattare. Det är vulgärt, hårt och naket. Pang, pang, pang!

Samtidigt tycker jag att Micke Berg den här gången skjuter på fel mål. Jag menar, de flesta som deltar i den här sortens diskussioner på nätet är ju amatörfotografer. Eller också är dom som jag. Folk som frilansar och fotar lite för att det är skoj och för att tjäna en extra slant ibland vid sidan av sitt vanliga kneg.

Man måste ta hänsyn till folks möjligheter och ambitionsnivåer. Alla fotar inte för att förändra världen eller för att göra avtryck i historien. Många håller också på för att dom gillar prylarna, att snacka teknik och grotta in sig i tester. Det är visserligen inte min bag, men jag respekterar det.  

Men på en punkt kan jag hålla med Micke Berg. Var är bilderna från alla dessa nyinhandlade kameror? När ska vi börja använda alla prylar vi har köpt? Ja, frågan är riktad till mig själv också. För nog har även jag grejer så det räcker om jag ska vara ärlig.

Så därför blir uppdraget till mig själv att börja använda det jag har och producera fler bilder istället. Det är mitt Micke Berg-löfte. Jag ska bara köpa en Leica först! ;-)

P.S. Bilderna har inget med texten att göra. De är från ett konstnärligt performance som heter ”Nio Män”. Samtliga är plåtade med min Canon 5D Mk II ;-)

Är det dags för mig också att bli en Leicagubbe?

Livet består av skeenden och faser som de flesta av oss går igenom förvånansvärt likartat. Om man tillhör det manliga könet, har uppnått en viss ålder och är fotograf så verkar det dessutom finnas en speciell Leicafas. Frågan är om jag nu har kommit in i denna?

Tja, symptomen finns där i alla fall. Jag läser om dessa kameror på nätet, spanar in priser, kollar på bilder och funderar fram och tillbaka kring vilken modell som skulle passa just mig allra bäst. För varje dag dras jag mer och mer in i Leicornas förunderliga värld.

Egentligen är det inte särskilt likt mig. För bara några månader sedan frynte jag på näsan åt dessa föråldrade konstruktioner. Men som några av er känner till köpte jag en Canon Canonet QL17 G-III innan nyåret. Det var den som öppnade dammluckorna.

För det visade sig vara fånigt kul att plåta med en sådan där liten mätsökarhistoria. Det var någonting med smidigheten, det diskreta slutarljudet, att tvingas tänka till mer före och känslan av genuint fotografiskt hantverk. Tillsammans lockade det fram en härlig fotoglädje. 

Fast kanske är jag inte inne i Leicafasen riktigt ännu. Möjligen befinner jag mig bara i mätsökarfasen - ett slags förstadium. Ja, det är lika bra att jag ser så på saken. Annars riskerar det att bli en väldigt dyr fas i livet…

P. S. Bildillustrationerna i detta inlägg är som ni säkert redan listat ut tagna med min Canonet QL17! ;-)

Att jobba som fotograf utomlands - Pontus Höök

Fotografen Pontus Höök.

Ibland funderar jag på hur det skulle vara att ta steget ut i den stora vida världen för att jobba som fotograf. Funderingar vilka jag har skrivit om i ett tidigare blogginlägg där jag ställde ett gäng frågor till bröllopsfotografen Jonas Peterson som på kort tid har etablerat sig i Australien.

Personligen har jag en längtan bort från det bistra svenska klimatet. Men det behöver ju inte vara den enda drivkraften. Kanske vill man bara komma iväg på ett äventyr, utmana sig själv, utvecklas och få lite omväxling i livet. Därför skickade jag iväg en bunt frågor till fotografen Pontus Höök som jobbar i New York, USA.

Sedan 1997 har Pontus haft "världens huvudstad" som bas och kunderna är främst skandinaviska dagstidningar. Han började sin fotobana 1989 på Ulricehamns Tidning för att sedan gå vidare till den större lokaltidningen Borås Tidning. Numera är det framförallt i Aftonbladet vi här hemma i Sverige kan se hans bilder.

Pontus Hööks fotoblogg.

Vad skulle du säga är det viktigaste att tänka på för en fotograf som funderar på att etablera sig i ett annat land?
För egen del hade jag stor nytta av att vara "blåögd". Jag var ganska ung när jag kom till NYC och det fanns inte i mina tankar att jag kunde misslyckas. Men om så vore, så hade jag vetat att jag åtminstone försökt.

Finns det några typiska ”fällor” som man bör se upp och vilka är de i så fall?
Underskatta inte vilka kostnader det för med sig att göra en sådan satsning.

Hur är det att jobba som fotograf utomlands jämfört med i Sverige?
Vid enstaka tillfällen kan det löna sig att komma ifrån Sverige. Men generellt bryr sig ingen om en svensk tidning USA. Man ligger längst ner på rankinglistan. I Sverige däremot öppnar det ibland dörrar att jobba för en större tidning.

Hur ser man på svenska fotografer utanför vårt lands gränser?
Just i NYC som har en mix av många kulturer så smälter man lätt in, oavsett vart man är ifrån.

Anser du att det finns en typisk ”svensk” bildstil och hur ser den ut i så fall?
Vet inte om den är typiskt svenskt, men det dras definitivt mer i photoshop i Sverige än vad det görs här. Då pratar jag om dagspressbilder.

Går det att använda det faktum att man kommer från Sverige till sin fördel?
Om man fotar något som har en kraftig svensk vinkel så kan man få vissa fördelar. Till exempel när Christer Fuglesang landade efter sin rymdfärd så fick jag en bra fotoplats för att det var en så stor händelse för Sverige.

Uppfattar du det som svårare eller lättare att jobba som fotograf i USA jämfört med i Sverige?
Båda ställena har sina för och nackdelar så det går jämnt ut.

Hur ser du på konkurrensen bland fotografer som jobbar internationellt?
Många av oss skandinaviska fotografer som jobbar här umgås även privat så det är ingen konkurrenssituation på det sättet. Snarare unnar man varandra framgång.

Skulle du rekommendera svenska fotografer att våga söka lyckan utomlands?
Om du är förberedd att ta ett steg rätt ut i luften utan att veta vart du landar så säger jag: "Go for it!"

Slutligen. Vilka är dina bästa framgångsknep i sammanhanget?
Håll huvudet kallt.

Jag tackar Pontus för svaren. Nu letar jag vidare efter fler fotografer som har etablerat sig utomlands. Känner du till någon som verkar intressant? Tipsa gärna!