Berättandet – grunden till god fotografi

För ett tag sedan satt jag och funderade på vad det är som gör att vissa fotografer återkommande presterar riktigt bra bilder. Bilder som stannar kvar i minnet som exempel på god fotografi.

Hur jag än vände och vred på saken kom jag fram till samma svar. Nämligen att dessa fotografer har något att berätta. De har helt enkelt tänkt igenom vad de vill förmedla till mig som betraktare.

Egentligen är det helt logiskt. För fotografi är ju en slags kommunikation - ett visuellt språk. Och såhär funkar all kommunikation. Men tyvärr är det väl så att vi fotografer allt för ofta ger oss ut med våra kameror utan att ha något att säga.

Det är då vi hamnar i träsket med upprepningar och klichéer som inte leder oss framåt i vår fotografiska utveckling. Frustrationen ökar och till slut står vi mest och fotograferar våra gamla kameror eller oss själva i spegeln. Och hur kul är det?

Men det är lätt hänt när suget efter att fotografera driver på. Det är ju som ett behov som måste tillfredställas. I dessa situationer tror vi också ibland att nya prylar ska hjälpa oss att få till de där bilderna som vi jagar. Eller införskaffandet av ännu en analog kamera.

Visst kan det hjälpa temporärt och skapa en kick. Det har jag själv erfarenhet av. Men i sanningens namn borde vi snarare fundera på vad det är vi vill berätta för vår omvärld. Det är nog först då vi kommer någonstans på riktigt. Så enkelt, men ändå så förbaskat svårt.

Fotostil, fotografiskt signum och Göran Segeholm

I flera år har jag funderat kring det där med att jobba fram en personlig fotografisk stil, något som verkligen är en utmaning. Jag mejlade till och med Göran Segeholm för ett tag sedan eftersom han undervisar i ämnet. Han lovade att återkomma, men gjorde sedan aldrig det.

Nu är detta på inget sätt en attack på den förträfflige och mycket trevlige Göran Segeholm. Jag skrev till och med i mejlet som jag skickade till honom att det inte gjorde något om han inte svarade. För det var inga lätta frågor som jag ställde. Och man kan inte kräva hur mycket engagemang som helst av sina medmänniskor. Men om han läser detta får han ju såklart gärna höra av sig! ;-)

Nåväl. Hur definierar man då en fotografs bildmässiga stil? Om vi börjar med det rent tekniska så brukar fotografer som har en tydlig stil ofta ha gjort vissa tekniska val. Det kan exempelvis vara att fotografen främst tar svartvita bilder, kör med analog småbild, fasta gluggar och använder naturligt ljus hellre än blixtljus.

Därefter kommer valet av motivområde in  i bilden - eller genren som det också skulle kunna kallas. Alltså vad fotografen väljer att avbilda. Tydliga exempel på detta är Anton Corbijn som nästan bara tar porträtt på kändisar och  Sally Mann som valt sina barn och sin familj som huvudsakligt motiv.

Men mer då? Ja, det är nu det börjar bli lite krångligt tycker jag. För när man som fotograf har hittat tekniken och motivområdet man gillar så gäller det också att hitta sitt alldeles egna och personliga uttryck. Det vill säga sådant som handlar om bildkomposition, användandet av färger, ljus och så vidare.

Och det är väl då det som kallas för fotografiskt signum blir viktigt, antar jag. Om man ska göra en jämförelse så är det som att en sångare måste hitta sin egen unika röst. Den som klingar igenom oavsett vad sångaren sjunger för något. Och det är detta jag personligen finner allra svårast.

För hur kretar en fotograf fram sitt personliga signum? Och för att göra det ännu svårare. Tänk om man som fotograf älskar att variera sig? Hur fasiken blir man tydlig i sin fotostil då? Eller är det som fotografen Micke Berg uttryckte det i sin blogg:

"Hoppa ner i din egen balja tusen ggr, pröva allt i din egen balja och skit i andra, skit i alla nya filmer, nya böcker, nya bilder och se tiden ann. En annan dag, då du har hoppat ner i din egen balja två tusen ggr och utvecklat något där, kan du kolla på lite annat och se vad du tycker…”

Jag skulle signera en bild - och blev jättenervös!

Hur ofta brukar man som fotograf bli ombedd att signera ett av sina fotografier? Förmodligen är det få fotografer som regelbundet får den frågan. Personligen har det aldrig hänt mig - förrän ikväll.

Bilden det handlar om tillhör en serie stadsmotiv från Karlskrona som jag tog fram i affischformat för några år sedan. Och just den här bilden var det en kvinna som uppskattade så mycket att hon ville ha den signerad.

Javisst, sa jag självsäkert i telefon. Lika självsäker var jag dock inte några minuter senare när jag stod där med tuschpennan i handen och skulle kladda ner min signatur på bilden.

För när man väl står där och ska underteckna något som en annan person tänker hänga upp på sin vägg som ett konstverk så känns det plötslig jävligt nervöst. Man vill liksom inte fucka upp hela grejen.

Jag var därför helt enkelt tvungen att spela in ett par små filmklipp för att hantera mina överväldigande känslor. Du kan se dom här under.

Efter signeringen kändes det sådär...

Och så några av mina stadsmotiv...

Slutligen. Det här blogginlägget innehåller en hel del ironi! ;-)

Den fotograferande Dr. Jekyll och Mr. Hyde

Ibland känner jag mig som en fotograferande version av Dr. Jekyll och Mr. Hyde. En person med dubbla personligheter. Jag slits mellan två olika bildstilar som på sätt och vis är varandras motpoler.

Dr. Jekyll representeras av frilansfotografen som tar säljande och glättiga marknadsföringsbilder med en positiv känsla. Det är inbjudande och tillrättalagda motiv på människor och miljöer som Dr. Jekyll säljer till reklambyråer och turistnäringen. 

Mr. Hyde är den fotograferande privatpersonen som på sin fritid tar svartvita porträtt. Inte sällan med konstiga undertoner. Men även ruffiga studier av parkeringshus, buskage och motorvägar. Bilder som aldrig säljs utan som bara visas på nätet - i bästa fall.

Emellanåt funderar jag på vem det är jag gillar mest. Dr. Jekyll är ju den som drar in pengar och som får sina bilder publicerade. Men Mr. Hyde är fotografen som tillfredställer något djupt därinne. Det är alltid hans bilder som känns personligast och intressantast i längden.

Så vem vill jag vara? Det är väl kanske det saken handlar om i grund och botten. Och brotttas även andra fotografer med liknande dilemman? Det hade varit kul att veta.

Nåväl, här kommer några av Dr. Jekylls bilder. Mr.Hydes alster har jag redan visat tidigare här i bloggen.

Nyckeln till fotografisk framgång är...

Hur kommer det sig att vissa människor blir extremt duktiga och framgångsrika fotografer och andra inte? På den frågan skulle nog väldigt många svara att lyckade fotografer har talang. Jag skulle vilja påstå att det inte stämmer. Ja, rent av att talang inte ens är nödvändigt i sammanhanget.

Jag tänker exemplifiera mitt uttalande genom att ställa ännu en fråga.  Hur många gånger har du inte titta på någon omtalad och för tillfället populär fotografs bilder och tänkt; det här kunde jag också ha gjort. Och minst lika bra dessutom. Ja, kanske till och med bättre!

Vad skiljer då den där fotografen från dig själv? Vad är det som utmärker henne eller honom allra mest? Jo, det är förmågan att förverkliga sina idéer. Att vara driftig helt enkelt. En duktigt och framgångsrik fotograf jobbar hårt och medvetet mot sina mål. 

Detta gäller såklart inte bara inom fotografin, utan överallt i livet. Människor som tar sig någonvart är oftast handlingskraftiga personer. Faktum är att det finns forskning som visar att en av de främsta skillnaderna mellan framgångsrika människor och alla vi andra helt vanliga personer är just förmågan att förvalta och göra någonting vettigt av sina idéer. 

Självklart är talang något som också spelar in. En talangfull person kan nå längre än många andra och dessutom göra det betydligt snabbare. Men talang är ingen garanti för framgång. Det är däremot din egen förmåga att ta tag i dina idéer och genomföra dessa . Och det är ju något som vi alla kan påverka hos oss själva. Eller hur?

För att koka ner hela saken till ett enda påstående; det handlar om att få tummen ur…ja ni vet vad ;-)