Gatufoto kräver fokus - fast ibland är det inte läge

I lördags tog min käresta och jag en dagstur med tåget till Köpenhamn för att spendera en mysig vårdag tillsamman. Personligen hade jag två förhoppningar. Att äta och dricka något gott och att ägna mig åt lite tillbakalutad och förströdd gatufotografering med min Canonet.

Den första förhoppningen infriades utan problem. Mitt på dagen satt vi i den värmande vårsolen och njöt av en fiskrätt, ett glas svalt vitt vin och miljön i det pittoreska Nyhavn. Däremot gick det inte lika bra med mina gatufotoplaner. 

Och det är bara att konstatera. Det går inte att spatsera omkring lite halvt ofokuserat och tro att man ska få till några bra gatubilder. Gatufoto kräver engagemang, närvaro och att man medvetet söker händelser och motiv. Men det kräver också tålamod och uthållighet.

Det var naivt av mig att tro att jag skulle kunna ägna mig åt gatufoto utan den inställningen. Fast samtidigt var det lite nyttigt också. Ibland måste man helt enkelt tona ner den maniska fotonörden inom sig och istället njuta av stunden och sällskapet. Och det var precis vad jag gjorde.  

Dessa märkliga skulpturer vid Rådhuspladsen hade man lätt kunnat jobba vidare med.  Om det inte funnits andra planer, vill säga.

Om jag hade haft mer fokus på gatufoto så hade jag stannat kvar längre vid det här motivet för att invänta några intressanta personer som hade kommit mot kameran. Men istället lockade mat och vin i Nyhavn! ;-)

Det här snapshotet fick mig att vilja stanna kvar vid Havefruen för att se vad mer som kunde hända kring denna danska turistattraktion. Men vi valde att flanera vidare i solskenet.

Jag tog i alla fall den här ”fulbilden” för att visa på den inte så fina bakgrunden som man aldrig ser på vykorten! ;-)

För övrigt så körde jag med Fomapan 400 exponerad efter ISO 200 som sedan framkallades nio minuter i D 76 1+1. Tycker tyvärr negativen blev mycket kornigare och sämre än vad de brukar. Förmodligen behöver framkallningstiden justeras ner något.

Det svartvita diset

På våren blir det alltid ett väldigt speciellt dis här i Karlskrona där jag bor. Något som jag förknippar mycket starkt med min hemstad. Diset skapar också en fotogenisk atmosfär som enligt min mening lämpar sig extra bra för svartvitt. 

Förmodligen är det likadant i de flesta skärgårds- och kuststäder. För det är ju närheten till havet som skapar detta - men också ljusets reflektioner och speglingar i vattenytorna tillsammans med den allt mer tilltagande vårsolen.

Själv brukar jag kalla fenomenet för ”det svartvita diset” och igår svepte det in över staden som det brukar så här års. Jag passade på att gå en runda med min digitala systemkamera. Det var hög tid att använda den igen. Mina analoga grunkor fick helt enkelt stanna hemma. 

På huset satt mitt 70-200 eftersom jag ville begränsa mig själv och tvinga mig att använda telet som jag allt för sällan kör med. Och det var kul att använda det som lite omväxling. Resultatet blev ett gäng uddabilder som inte riktigt hänger ihop. Men det gör inget. Det var mest foto som avkoppling...

Mitt första bröllopsjobb – en motvillig historia

Att fotografera bröllop kan vara en rejäl utmaning för den som är ovan. Rädslan för att misslyckas känns i hela kroppen och det sista man vill är att sabba en sådan grej. Därför tog det mig många år innan jag vågade mig på mitt första riktiga bröllopsjobb. 

Men för snart sex år sedan blev jag ändå övertalad av en kvinnlig bekant att fotografera hennes dotter som skulle gifta sig. Motvilligt och lite nervöst gick jag med på saken. Det skulle vara ett enkelt bröllop ute i naturen och jag kände att det passade en färsking som mig ganska bra.

Utöver det hade jag nyligen köpt min första digitala systemkamera då. Det var en Canon 20D med några olika zoomgluggar. På sätt och vis gav det mig en trygghet som jag inte hade känt tidigare. Jag kunde kontrollera bilderna på plats och säkra upp att de blev bra.

Efteråt var både jag och bröllopsparet Lina och Ola nöjda med resultatet vilket var en rejäl lättnad och glädje. En av bilderna (den till höger ovan) la jag sedan ut här på fotosidan. Den fick mycket uppskattning och många kommentarer. En bonus som gjorde det hela ännu roligare. 

Idag gillar jag att fota bröllop och jag gör det mer än gärna. Något som nog faktiskt beror på att det kändes så bra den där gången för snart sex år sedan. Man ska med andra ord inte underskatta en bra start och positiv feedback från fotosidans medlemmar! ;-)

Att jobba som fotograf utomlands - Jonas Peterson

Jag är förmodligen inte ensam om att ibland vilja lämna Sverige för en skönare plats. Speciellt efter en segdragen och bister vargavinter som denna. Ska man verkligen orka med en sådan till? Ja, den frågan ställer jag mig nästan varje år vid den här tiden när kroppen skriker efter sol och värme som aldrig tycks komma.

Fotografen Jonas Peterson är en person som har gjort det många av oss funderar på. Han drog till Brisbane i Australien och stannade där. Men inte bara det - sedan ett par år tillbaka har han etablerat sig som mycket framgångsrik bröllopsfotograf och numera reser han världen runt och plåtar par som gifter sig.

Innan Jonas flyttade till Australien jobbade han som copywriter inom reklambranschen. Han var alltså inte fotograf hemma i Sverige. Att han så snabbt lyckades slå igenom på andra sidan jordklotet är därför extra imponerande, tycker jag.

Så, tänk om man skulle göra något liknande? Ta steget, prova sina vingar och sikta på att jobba som fotograf i ett annat land. Jag mejlade Jonas och ställde några frågor. Han var schyst och svarade.

Jonas Petersons hemsida och fotoblogg.

Skulle du rekommendera svenska fotografer att våga söka lyckan utomlands?
Att jobba som svensk fotograf och ta internationella uppdrag, absolut. Att flytta utomlands är en annan typ av äventyr och har lite med fotografi att göra, men jag rekommenderar varmt en flytt. Det är lättare än folk tror.

Hur ser man på svenska fotografer utanför vårt lands gränser?
Man vet nog i princip ingenting om svenska fotografer här i Australien, speciellt inte inom bröllopsfoto som jag jobbar med.

Anser du att det finns en typisk ”svensk” bildstil?
Njae, egentligen inte. Det är klart att det stilrena och minimalistiska påverkar oss som skandinaver, men ett svenskt bildspråk vet jag inte.

Går det att använda det faktum att man kommer från Sverige till sin fördel?
Som bröllopsfotograf. Nej. Att ha ett bildspråk som skiljer sig från normen är viktigare än att VARA annorlunda.

Du jobbar i Australien. Vad har fotografer för status just där?
Jag kan enbart svara för min bransch som är bröllopsfotografi. Statusen är relativt hög här. Gemene man spenderar mycket, mycket mer pengar på bröllopsfoto här än jämfört med i Sverige.

Hur ser du på konkurrensen bland fotografer som jobbar internationellt?
Det handlar om att erbjuda något som sticker ut såpass att internationella kunder är villiga att betala för det. Konkurrensen är då inte så hög. I alla fall inte om det jag gör skiljer sig från mina konkurrenters.

Slutligen. Vilka är dina bästa framgångsknep?
Om du inte vill konkurrera med enbart pris måste du skilja dig från mängden kreativt. Det du erbjuder måste inte bara vara annorlunda, det måste attrahera potentiella kunder också.

Jag tackar Jonas för svaren. Nu tänkte jag se om jag kan hitta andra svenska fotografer som jobbar utomlands för att få svar på lite fler frågor. Känner du till någon? Tipsa gärna!

Soppad Fomapan, Arty Farty och Canonet

Igår soppade jag en rulle Fomapan 400 i badrummet igen. 10 minuter i D 76 1+1. Jag har börjat exponerar filmen enligt ISO 300 vilket jag tycker ger bättre negativ. En del menar att filmens ”riktiga” ISO till och med är så lågt som 200 och det verkar inte omöjligt faktiskt.

Tyvärr har min framkallningsdosa som jag köpte på Expert i början av 90-talet börjat läcka. Jodå, en gång i tiden kunde man köpa framkallningsprylar på Expert. De hade både fotopapper, kemikalier och utrustning. Men nu när jag måste köpa en ny blir det till att beställa från Photax i Nybro.

Som vanligt har jag plåtat med min Canonet QL17 som jag köpte innan jul förra året. Jag är fortfarande lika förälskad i denna lilla mätsökare, men såklart har tankarna börjat snurra som säger att jag borde köpa en bättre mätsökare. Canoneten är trots allt lite begränsad.

Men vad ska man investera i då? Jag vill fortfarande inte lägga tiotusentals kronor på en analog mätsökare. Så mycket kommer jag helt enkelt inte att använda den. Ändå vill jag ha en kamera som har utbytbar optik och som är lite träffsäkrare när det kommer till skärpan.

Nåväl, här kommer några av de senaste bilderna. Jag har vågat mig på lite arty farty igen.

No. 1

No. 2

No. 3

No. 4

No. 5

P.S. Jag har jämfört negativen mellan Kodaks svartvita film som framkallas i färgkemi och de rullar som jag har soppat själv. Och det är slående hur finkornig den förstnämnda är i jämförelse. Vad är det som gör att skillnaden blir så stor? Man skulle ju gärna vilja få samma resultat själv.