Leicor, Micke Berg och att börja använda prylarna man köpt

Igår slank jag in på fotografen Micke Bergs fotoblogg och läste lite. Det brukar jag göra nästan varje dag. Den här gången delade han ut några rallarsvingar riktade mot alla som snackar om Leica i olika forum på nätet. Han tyckte uppenbarligen att det var för mycket fokus på fel sak.

Jag gillar Micke Berg. Hans bilder har en skön och avskalad direkthet som tilltalar mig. Dessutom skriver han lite som Charles Bukowski gjorde - en av mina absoluta favoritförfattare. Det är vulgärt, hårt och naket. Pang, pang, pang!

Samtidigt tycker jag att Micke Berg den här gången skjuter på fel mål. Jag menar, de flesta som deltar i den här sortens diskussioner på nätet är ju amatörfotografer. Eller också är dom som jag. Folk som frilansar och fotar lite för att det är skoj och för att tjäna en extra slant ibland vid sidan av sitt vanliga kneg.

Man måste ta hänsyn till folks möjligheter och ambitionsnivåer. Alla fotar inte för att förändra världen eller för att göra avtryck i historien. Många håller också på för att dom gillar prylarna, att snacka teknik och grotta in sig i tester. Det är visserligen inte min bag, men jag respekterar det.  

Men på en punkt kan jag hålla med Micke Berg. Var är bilderna från alla dessa nyinhandlade kameror? När ska vi börja använda alla prylar vi har köpt? Ja, frågan är riktad till mig själv också. För nog har även jag grejer så det räcker om jag ska vara ärlig.

Så därför blir uppdraget till mig själv att börja använda det jag har och producera fler bilder istället. Det är mitt Micke Berg-löfte. Jag ska bara köpa en Leica först! ;-)

P.S. Bilderna har inget med texten att göra. De är från ett konstnärligt performance som heter ”Nio Män”. Samtliga är plåtade med min Canon 5D Mk II ;-)

Är det dags för mig också att bli en Leicagubbe?

Livet består av skeenden och faser som de flesta av oss går igenom förvånansvärt likartat. Om man tillhör det manliga könet, har uppnått en viss ålder och är fotograf så verkar det dessutom finnas en speciell Leicafas. Frågan är om jag nu har kommit in i denna?

Tja, symptomen finns där i alla fall. Jag läser om dessa kameror på nätet, spanar in priser, kollar på bilder och funderar fram och tillbaka kring vilken modell som skulle passa just mig allra bäst. För varje dag dras jag mer och mer in i Leicornas förunderliga värld.

Egentligen är det inte särskilt likt mig. För bara några månader sedan frynte jag på näsan åt dessa föråldrade konstruktioner. Men som några av er känner till köpte jag en Canon Canonet QL17 G-III innan nyåret. Det var den som öppnade dammluckorna.

För det visade sig vara fånigt kul att plåta med en sådan där liten mätsökarhistoria. Det var någonting med smidigheten, det diskreta slutarljudet, att tvingas tänka till mer före och känslan av genuint fotografiskt hantverk. Tillsammans lockade det fram en härlig fotoglädje. 

Fast kanske är jag inte inne i Leicafasen riktigt ännu. Möjligen befinner jag mig bara i mätsökarfasen - ett slags förstadium. Ja, det är lika bra att jag ser så på saken. Annars riskerar det att bli en väldigt dyr fas i livet…

P. S. Bildillustrationerna i detta inlägg är som ni säkert redan listat ut tagna med min Canonet QL17! ;-)