SE BILDEN: Workshop om gatufoto - utmanande och kul

Magnus Fröderberg har redan publicerat ett inlägg om vår workshop som vi höll nu i helgen på Fotografiska. Det var premiär för oss båda och visst var det lite pirrigt inledningsvis. Men samtidigt kändes det fantastiskt att få den här möjligheten. Det är ju både roligt och lärorikt att få dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter på det här sättet. Och så hade vi turen att det var ett skönt gäng som hade bokat upp sig på workshopen också. 

Under kursen fick deltagarna ge sig ut på stan och fotografera i några timmar, både på lördagen och på söndagen. Magnus och jag hade tänkt ut ett antal utmaningar som de fick välja mellan. Vi gav oss också ut i sommarvärmen för att plåta. Tanken var att vi skulle delta på ungefär samma villkor som de andra och därmed vara tvungna att visa upp ett antal nytagna bilder under helgen. 

Själv passade jag på att spänna bågen extra hårt genom att plåta à la Bruce Gilden style. Det blev därför en serie närgångna bilder fotograferade med blixt. Ni som känner mig vet att jag i vanliga fall är en ganska återhållsam och diskret fotograf som glider omkring och knäpper med målet att helst inte bli sedd. Så det här var något helt annat. Men det var faktiskt riktigt kul att göra tvärsemot det vanliga. Och jag tycker resultatet blev ganska bra.

Nu får vi se om det blir ytterligare en workshop här i sommar. Helt omöjligt är det inte. Stort tack i alla fall till den här omgångens deltagare som kämpade på gatorna i nästa 30-gradig värme. Bra jobbat!

SE BILDEN: Mitt stora fotoprojekt som inte blev klart...

Till sommaren är det redan fem år sedan jag slutade harva omkring på gatorna hemma i Karlskrona. Ni som har följt min blogg vet förmodligen vad jag snackar om. Nämligen det där gatufotoprojektet som jag höll på med innan jag flyttade till Stockholm. Den grandiosa planen var då att det i slutändan skulle bli en bok och en utställning. Pinsamt nog har inget av detta blivit av. Men visst, det är inte försent ännu. 

När jag fotograferade som intensivast klagade en del på att bilderna kändes alldeles för gammalmodiga. Det kan nog delvis ha berott på att jag körde analogt, svartvitt och med äldre objektiv som gav bilderna lite av en retrokaraktär. Men förmodligen också på att jag rent metodiskt plåtade väldigt traditionellt med 50-glugg på kameran, zonfokus och ett skott i taget. Något som resulterade i ett ganska klassiskt uttryck.

En annan tänkbar anledning är att livet i en småstad faktiskt skiljer sig från det i en storstad. Även om mina vänner och släktingar hemma i Karlskrona kan ta illa upp nu så är staden aningen sömnig och något efter i utvecklingen. Så när jag nu snart fem år senare plöjer igenom det jag presterade då kan jag på sätt och vis hålla med. Bilderna kan upplevas som äldre än vad de är. Fast man kan också lika gärna säga att de är tidlösa, vilket har en mer positiv klang. Så jag föredrar att se det så. 

Oavsett vad andra tycker så gillar jag själv många av bilderna väldigt mycket. Till och med ännu mer nu än när de var nytagna. De har växt på något sätt. Inbakat i detta ligger såklart även att jag hade riktigt roligt under tiden som jag höll på med projektet. Liksom att ämnet låg mig väldigt varmt om hjärtat. Och sådant ska inte underskattas. 

I den här bloggposten kan ni se några bilder som främst visar barn och ungdomar. Det är framförallt bland dessa motiv som jag hittar mina egna favoriter.

SE BILDEN: Gatufoto - inget för den stressade

För några år sedan läste jag en gammal intervju med Henri Cartier-Bresson där han nämnde en självklar sak som ofta glöms bort.  Nämligen att om du vill lyckas med ditt gatufotograferande kan du inte ha bråttom. I intervjun menade han specifikt att du bör gå långsamt, stanna upp med jämna mellanrum, observera en plats och låta saker och ting få ta sin tid. Det är helt enkelt svårt att få till bra gatufoton om du stormar fram längsmed trottoarerna som ett jehu.    

Det känns som att detta råd borde vara ännu mera aktuellt i vår stressade samtid. För nu har vi inte bara bråttom med att ta våra bilder, utan helst ska de visas upp så snabbt som möjligt också. Vissa skickar till och med sina foton direkt från kameran och rätt ut i cyberspace så fort de klämt av ett skott som de känner sig lite nöjda med. Något som jag själv har hållit på med, men ganska snabbt slutade med. Det blev inte bra, helt enkelt. 

Men det där med att hinna ta det långsamt är en knepig grej. För precis som många andra känner jag att tiden ofta saknas. Ibland blir det därför en gatufotorunda på stan direkt efter jobbet för att åtminstone komma ut med kameran någon gång mitt i veckan och inte bara på helgerna. Fast det är verkligen inte optimalt. Efter en hel dag på kontoret  är man ju ofta mosig i skallen samtidigt som kaggen skriker efter käk. I det läget vill jag helst fara raka vägen hem. Och då kan det ärligt talat gå för snabbt med gatufotograferandet. 

Men, i pingsthelgen är det några lediga dagar och då håller Magnus Fröderberg och jag passande nog en workshop om gatufoto på Fotografiska i Stockholm. Det finns ett par platser kvar för den som är intresserad.   

SE BILDEN: Gatufotografins utveckling oroar

Så var det vår i Stockholm. Eller, i alla fall så pass varmt att man inte behöver handskar och halsduk under dagtid.  Något som brukar väcka min lust att ge mig ut på stan med kameran. Gatufotosäsongen har alltså äntligen börjat för min del. Även om det som vanligt går lite trögt så här inledningsvis. Men det kommer att ta sig, det gör det alltid. 

För att kolla av läget i gatufotosvängen har jag den senaste tiden spanat runt på nätet efter duktiga gatufotografer och inspirerande bilder. Jag har bland annat tittat i diverse internationella grupper som ligger i framkant, men också kollat på vad som läggs upp av större fotosajter. Alltså där fotografin i stor utsträckning definieras. En del av det jag ser börjar ärlig talat göra mig riktigt förbryllad. Ja, nästan lite orolig. För oftare och oftare dyker bilder upp som inte ens är i närheten av gatufoto. 

Vi snackar bland annat om arrangerade situationer. Uppställda porträtt. Bildserier. Avsaknad av ett avgörande ögonblick. Konceptuell fotografi och pictoralism. Ändå kallas det för gatufoto. En annan sak är att det berömda gatufotokollektivet In-Public har splittrats på grund av interna meningsskiljaktigheter. En ny konstellation med några av deras fotografer har uppstått istället. De kallar sig för Un-Public och deras bilder visar tydligt på utvecklingen som jag nyss beskrev. 

Mina misstankar är att det delvis är en anpassning till sociala medier i kombination med ren lathet. För gatufoto är slitigt. Det tar tid och du ska vara glad om du lyckas prestera en handfull riktigt bra bilder om året. Men jag får känslan av att fler och fler som kallar sig för gatufotografer inte riktigt orkar lägga ner arbetet som krävs, eller helt enkelt saknar tålamodet. Beroendet av snabba kickar och uppmärksamhet i sociala medier har förmodligen blivit viktigare för vissa. 

Personligen tycker jag att detta är en extremt tråkig utveckling som urholkar kvalitén och gör gatufotot ointressant. Jag hoppas därför att min spaning är felaktig. Att det jag tycker mig se inte stämmer med verkligheten. Annars ser framtiden inte ljus ut för gatufotografin. 

För övrigt så ska Fotosidans chefredaktör, Magnus Fröderberg, och jag hålla i en workshop om gatufoto på Fotografiska i Stockholm. Den sker under pingsthelgen den 7-9 juni. Vi kommer i alla fall att hålla oss till gatufototraditionen. Den saken är säker.  

SE BILDEN: Ett barn av sin tid - på gott och på ont

Paris, 2017.

Inte för att jag känner mig lastgammal redan, men ibland tänker jag på hur det var när jag var ung. Eller rättare sagt, vad som fick mig att börja gilla en viss typ av bilder när jag som fjunig tonåring förstod att detta med foto faktiskt var riktigt kul. Och att den bildsmaken präglar mig ännu idag.  

Vi snackar slutet av 80-talet och början av 90-talet nu. Detta var alltså innan internet och Fotosidan. Nästan på vikingatiden. Som lantis fick jag åka till kiosken på grannön och köpa tidningen Foto eller Aktuell fotografi för att hålla mig uppdaterad och få inspiration. Om jag hade råd. Annars var det stadsbiblioteket inne i Karlskrona som gällde. Där kunde man sitta och läsa de senaste fotoblaskorna om inte någon gammal gubbe satt och tjuvhöll på tidningarna i all evighet.  

Västerås, 2016.

Jag kommer i alla fall ihåg att det var traditionell dokumentärfotografi som imponerade mest på mig. Eller, kanske borde jag snarare säga berättande fotografi och helst då med människor som motiv. Sådant som naturfoto, stilleben och reklambilder tilltalade mig väldigt lite redan från början. Det var helt enkelt inte det som triggade igång min lust att själv ge mig ut och plåta. 

Självklart blev jag inspirerad av de stora fotograferna som Henri Cartier-Bresson, Josef Koudelka, Elliot Erwitt, Mary Ellen Mark och liknande. Liksom Alex Webb, Martin Parr och såklart Lars Tunbjörk. Plus några till. Det gemensamma var att det var fotografer som ofta hade starka kompositioner i sina bilder, och i regel tydliga avgörande ögonblick. 

Siena, 2013.

Ibland försöker jag frigöra mig från denna påverkan som sitter så hårt. Det sker inte sällan när jag känner trötthet inför mina egna bilder. Målet blir då att göra något "nytt" och att ändra min fotostil. Vilket på sitt sätt kan vara kul och utvecklande, men det känns aldrig äkta i det långa loppet. Det är ungefär som att klä ut sig i någon annans kläder. Festligt för en stund, men rätt snabbt blir det obekvämt.  

Så hur mycket jag än kämpar så landar jag förr eller senare alltid i samma sak. Det är de där klassiska dokumentära och berättande bilderna som utan jämförelse får mig att känna den största och mest genuina fotoglädjen. Det är den typen av fotografi som jag främst älskar att titta på, men också att ta själv. Jag får bara tugga i mig att jag präglades av vad som visades i de där fototidningarna på 80- och 90-talet. Som alla andra är även jag ett barn av min tid. På gott och på ont.

Paris, 2017.