SE BILDEN: Jag är en lat och oduglig gatufotograf

För ett par helger sedan tillbringade jag en hel lördag på stan med målet att gatufotografera. Ja, det var i alla fall den grandiosa planen. Istället spenderades säker 75 procent av tiden på ett antal av stadens mat- och dryckesställen där mat, desserter och förfriskningar inmundigades i volymer som förmodligen hade gjort självaste Edward Blom avundsjuk. Det blev inte många bilder tagna den dagen, som ni säkert kan ana.

Däremot var jag både däst och lagom glad i hatten när jag bestämde mig för att retirera hemåt vid tiotiden på kvällen. Det var för övrigt då snubbarna på bilden här ovanför kom raglandes. Förmodligen tre till fyra gånger gladare i hatten än mig. Minst. Och de var definitivt inte på väg hemåt. 

När de dök upp i närheten av Kungsträdgårdens tunnelbanestation insåg jag direkt att det kunde bli ett kul gatufoto. Så jag smäckte av ett par-tre bilder i snabb följd. Sedan pallade jag inte mer utan ramlade istället kvickt ner i tunnelbanan med siktet inställt på sängen där hemma. 

På tåget till Akalla satt jag och kollade igenom minneskortet. Insåg då att det faktiskt hade varit en väldigt god idé att hänga efter de här killarna en stund. Förmodligen borde betydligt bättre bildmöjligheter ha uppstått efterhand. I en annan miljö och bland andra människor hade det också blivit tydligare att de gick omkring halvnakna mitt i vintern.  

Konstaterandet fick mig att känna mig omåttligt lat och passé. Som en riktigt oengagerad och bekväm gatufotograf. Faktiskt som inget annat än en blasé gammal gubbe. Men jag sov i alla fall som ett barn den natten. Alltid något. 

SE BILDEN: Är Garry Winogrand överskattad?

Häromkvällen spanade jag in dokumentären "Garry Winogrand: All Things Are Photographable". Det är en och en halv timme om en fotograf som på många sätt anses vara en ikon och förebild. Inte minst bland oss gatufotografer. 

Personligen har jag alltid gillat Winogrand och jag uppskattar verkligen flera av hans fotografier. Men, efter att ha sett den här dokumentären var det som om allt ställdes i en annan dager. Kanske beror det på dokumentären i sig och hur de presenterade hans gärning, eller också på att jag hade kunskapsluckor som nu fylldes i. 

Det blev i alla fall tydligt för mig att även de bilder som jag gillar av Winogrand inte sällan står sig ganska slätt gentemot många andra och samtida fotografers verk. Liksom hur otroligt många intetsägande och rena skitbilder han tog under sin karriär. Alster som faktiskt framstår som fullständigt meningslösa. 

Detta försöktes såklart skylas över i dokumentären. Inte minst genom att ett antal personer satt och snackade upp Winogrands fotografiska gärning. De benämnde hans bilder som konst, talade om postmodernism, att han var världens första digitalfotograf (eftersom han tog så ofattbart många exponeringar jämfört med många andra fotografer), och så vidare.

Men, det jag främst såg var slarvigt sammansatta bilder utan ett uns av medveten komposition. Många gånger oskarpa, felexponerade och i avsaknad av egentligt innehåll. Liksom personer på alldeles för långt avstånd eller röriga folksamlingar. Men också skott tagna genom bilfönster med en A-stolpe mitt i bilden. Foton som främst verkar ha varit hafsiga slumpskott.

När Winogrand dog 1984 lämnade han efter sig ungefär 2 500 oframkallade rullar och cirka 6 500 negativ som han inte hade gått igenom. Tydligen var han inte ens själv intresserad av att se sina egna bilder. Det säger på sätt och vis en hel del.

Bilderna i den här bloggposten är för övrigt från min resa till New York för några år sedan. En plats där Winogrand tog huvuddelen av sina mest kända fotografier. 

SE BILDEN: Att vara intresserad av foto räcker inte

Ibland kommer man till insikter som kan vara lite småjobbiga. Själv råkade jag ut för detta i tjugoårsåldern när jag fullständigt och totalt hade kört fast i mitt fotograferande. All min lust var som bortblåst och det gick till och med så långt att jag sålde hela min fotoutrustning. Jag kunde inte se några som helst skäl till att behålla grunkorna när planen ändå var att sluta fota för gott. 

Först efteråt insåg jag på riktigt vad som hade hänt. Nämligen att jag hade nått en platå, vilket är ganska vanligt och helt normalt. Jag hade vid det laget testat alla möjliga saker utan och innan. Plåtat i studio, legat i spenaten med teleobjektiv, tagit vackra bilder av stad och miljö, knäppt gatufoton, med mera. Jag kände min kamera innan och utan, liksom alla prylarna runtikring. Jag hade testat och lärt mig allt, kändes det som. Men, det fanns ingen riktning i det jag gjorde.

Det var då insikten kom: Det räcker inte med att bara vara intresserad av foto. Något mer måste till.  Att ha sitt fotograferande som självändamål funkar inte i längden. Intresset för kameror och fotografi är mer att betrakta som fordonet som transporterar dig dit du ska.    

Det måste helt enkelt finnas något annat som du på djupet är intresserad av och som du kan rikta ditt fotointresse emot. Och det är här jag tror att många kör fast, undertecknad inräknad. Att hitta ett ämne och en story är därför det viktiga. Inte kameraonanerande, ständiga hopp mellan genrer och nya prylar.  

SE BILDEN: Din personlighet är viktigare än din kamera

Att prata om kameror är enkelt. En kamera är ett fysiskt objekt som går att mäta, väga och definiera utifrån form och funktion. Samma sak med tekniken. Den är specificerad och jämförbar. Olika värden kan ställas mot varandra. Elva bilder i sekunden är färre än 20 bilder i sekunden. 

Det är också enkelt att lära sig att fotografera. Att skaffa sig kunskap om hur komposition och ljus påverkar bilden är knappast hjärnkirurgi. Inte heller hur slutartid, bländare, ISO och blixt fungerar. Sådant kan du lära dig på några veckor om du är tillräckligt intresserad. 

Enkelt är det däremot inte att bli en skicklig fotograf, för det handlar om något helt annat. Det har framförallt med din personlighet att göra. Och då menar jag nödvändigtvis inte det som vissa kallar för talang. Att ha en medfödd förmåga är visserligen en fördel, men inte nödvändigt för att lyckas.

Hög motivation, skulle jag säga är en avgörande faktor hos duktiga fotografer. Det gör att du lägger ner tillräckligt med tid på ditt bildskapande. Även när det tar emot och går trögt. Den som är tillräckligt motiverad känner också skaparlust och engagemang.  

Nyfikenhet, är nästa sak som jag anser är otroligt viktigt i sammanhanget. Det är nyfikenheten som får dig att ge dig ut med din kamera för att upptäcka världen. Nyfikenheten kan handla om att söka nya motiv, men också om att lära sig ny teknik, testa nya bildlösningar och så vidare. 

Skickliga fotografer är i regel också kommunikativa och sociala. De har en förmåga att förmedla vad de gör och är duktiga på att interagera med andra människor. Lyhördhet är även det ett typiskt drag. Kritik är något som de drar nytta av för att utvecklas och bli bättre. 

Här är ett exempel på en fotograf som jag tycker uppfyller allt detta. Och även om det är en reklamfilm för Fujifilms senaste kamera så är den klart sevärd. 

Bilderna i inlägget har inget med texten att göra, utan är bara några gatufoton från året som har gått. 

SE BILDEN: På uppdrag i Rosenbad

Jag är inte bara gatufotograf, jag är även kommunikationsrådgivare på en institution under Nordiska ministerrådet. Det betyder att jag med jämna mellanrum reser runt i Norden och deltar i diverse möten och konferenser. I den här veckan har jag till exempel deltagit i Nordiska rådets session som hålls en gång om året. Då träffas höga ministrar och politiker från hela Norden för att diskutera gemensamma nordiska frågor. Evenemanget roterar mellan de olika ländernas parlament och i år hölls sessionen i Rosenbad. 

Mitt uppdrag var inte att fotografera, utan att informera om vår institution och vad vi gör. Men jag hade ändå med mig kameran ifall några intressanta fotomöjligheter skulle uppstå. Och det gjorde det faktiskt. Bland annat lyckades jag få till ovanstående bild på statsminister Stefan Löfven under en presskonferens. Men det blev en bild från lite avstånd eftersom jag inte hade lust att armbåga mig in bland alla journalister. Det var som sagt inte min roll att fotografera heller. 

Det är främst under den första dagen när sessionen öppnar som statsministrarna är på plats. Det är också då som de flesta journalisterna är där och rapporterar. På kvällen hålls sedan Nordiska rådets prisutdelning där det bland annat delas ut priser för litteratur, musik och miljö. Och ni som har hängt med i nyheterna vet säkert att miljöaktivisten Greta Thunberg fick miljöpriset, men tackade nej till att ta emot det. 

Hursomhelst så var det ändå intressant att höra statsministrarna från samtliga nordiska länder invigningstala under sessionens öppnande. Men plötsligt när jag satt där på åhörarläktaren noterade jag ett ljudligt smattrande nere ifrån plenisalen. FLAPPFLAPPFLAPPFLAPPFLAPPFLAPP! När jag spanade ut över rummet såg jag en välbekant figur huka mellan bänkraderna med två maffiga kameror i famnen. Det var Magnus Fröderberg, Fotosidans chefredaktör, som var på plats som frilansfotograf för att dokumentera sessionen åt Nordiska ministerrådet. Ett par dagar senare smög jag in i plenisalen och tog nedanstående bild på Magnus. 

Magnus har ett väldigt stort objektiv.