SE BILDEN: Vilka j*kla foton ska jag ta?

Jag tillhör de arma satar som aldrig kan bestämma sig. "Velig" är mitt mellannamn. Det pågår helt enkelt en ständig kamp i min förvirrade skalle. Ett tillstånd som påminner om ett debattprogram på teve där ingen får tala till punkt. Och ämnet är vad för slags bilder jag ska ta. Både när det gäller motivområde, men också rent stilmässigt.

Visserligen har mitt huvudsakliga fokus i flera år varit gatufoto vilket jag nog alltid kommer att ägna mig åt i varierad grad. Men även när det gäller det så pågår grubblerierna ständigt kring vad för slags stil och uttryck jag ska välja. Ska det vara innehållsbaserat? Känslobaserat? Eller båda delar? Ska det vara ruffigt? Snyggt? Poetiskt? Realistisk? Färg? Svartvitt? Ska jag använda vidvinkel? Normaloptik? Blixt? Och så vidare...

Sedan har vi detta med genre och motivområde. Förutom gatufoto gillar jag även andra typer av dokumentärfotografi, men också porträtt. Och hur det ska gå att få ihop något vettigt av detta är en fråga som kan få mig att vakna kallsvettig mitt i natten. Ibland önskar jag därför att det gick att gå i någon slags fototerapi. Att få lägga sig på en schäslong och tala ut med en ask pappersnäsdukar i beredskap. 

Men, din flängda dumskalle! Plåta det du tycker är kul, tänker säkert någon. Ja, det är sant. Problemet är väl bara det att om du någon gång ska lyckas få ihop en sammanhållen helhet med bilder så kan du inte vara som en åsna mellan tusen hötappar. Jag tycker nämligen att många olika saker är kul och kan därför inte riktigt bestämma mig. Alltså blir det varken hackat eller malet, kan jag känna.

Hursomhelst, i det här blogginlägget kan ni se några motiv som jag regelbundet återkommer till. Vanliga vardagsbilder på människorna i mitt liv. Och i slutändan är det väl dessa som på riktigt betyder något. Och då menar jag såklart både bilderna och människorna. 

Ovan busar mina två syskonbarn omkring i Ängelholms hembygdspark.  

Innan min farsa skulle gå i pension från sitt arbete som busschaufför i Karlskrona så följde jag med honom och knäppte några bilder under en av hans sista turer. 

I stort sett varje sommar är vi ett gäng gamla vänner som träffas på en ö i Blekinge skärgård för traditionsenlig grillkväll. Att få ordentligt med fjutt på briketterna brukar vara ett återkommande dilemma. 

Jobbkollegor som pysslar under en inspirationsdag. 

Fotokompisar som fikar och snackar bild. 

När tålamodet till sist tar slut med dumma farbröder som aldrig slutar att fotografera. 

Ung kärlek.

SE BILDEN PODD: Jens Olof Lasthein - Panoramor från öst

Det var ett tag sedan sist, närmare bestämt nio månader sedan. Men här kommer ett nytt poddavsnitt från mig. Och som den uppmärksamme redan har noterat är namnet ändrat från Gatufotopodden till Se Bilden Podd.

Det blev helt enkelt lite för smalt med ett podd som bara handlade om gatufoto. Så nu är planen att jag ska ge mig i kast med det mesta som rör foto och som jag tycker är tillräckligt spännande. Jag har redan några nya intervjupersoner och ämnen på gång som jag hoppas kan intressera er som lyssnar. 

I det här avsnittet

När Jens Olof Lasthein var i övre tonåren begav han sig in bakom järnridån för att han inte trodde på den bild som i väst målades upp av livet i dåvarande Sovjetunionen. Under sin resa insåg han hur väl han trivdes och kände sig hemma bland människorna som han mötte.

Det hela blev starten på en livslång fascination och kärlek till folket och trakterna i framförallt Kaukasus. Han återvänder numera regelbundet med sina panoramakameror och han har gjort flera böcker och utställningar med närgångna fotografier av vardagslivet i Europas östligaste utkanter.

Jens bilder som vi pratar om i podden är:

Se Bilden Podd finns på iTunes.

RSS: http://feeds.soundcloud.com/users/soundcloud:users:199054050/sounds.rss

Musiken i podden är hämtad från:
http://www.jamendo.com

Inlednings- och avslutningsmusik:
April Showers, Proleter

Låt 1:
To the edge of binary, French Collective

Låt 2:
The Cold War, Meconeproductions

Låt 3:
Im Still Alive, Igor Pumphonia

SE BILDEN: Gatufotopodden är tillbaka med nytt namn

Nu på torsdag är det dags för ett nytt poddavsnitt från min sida. Men den här gången blir det under nytt namn. Gatufotopodden har helt enkelt ersatts av "Se Bilden Podd". Jag insåg att det blev för smalt med bara gatufoto som tema. Det var inte helt lätt att komma på ämnen och hitta intervjupersoner så att det blev dynamiskt och varierat. 

Med det nya namnet är målet att bredda mig så att podden helt enkelt kommer att handla om foto i det stora hela. Jag tänker helt enkelt ge mig i kast med det mesta som jag tycker är intressant i fotosvängen. Det kan med andra ord bli både högt och lågt. 

Det är hela nio månader sedan förra avsnittet kom, men nu hoppas jag att jag ska få upp farten igen. Jag har ett antal spännande intervjupersoner och ämnen på lut. Och om du har tips på kul och intressant innehåll så tar jag tacksamt emot det. 

Eftersom jag gör podden helt själv på min fritid vid sidan av heltidsjobb och annat så har jag också insett att jag måste anpassa nivån efter vad jag hinner och orkar med. Så ni kan räkna med ungefär ett avsnitt i månaden. Hur många det blir i slutändan vet jag inte i nuläget. Men jag siktar på minst ett tiotal nu i höst och vinter. 

I det kommande avsnittet intervjuar jag fotografen Jens Olof Lasthein. Här under har ni en liten försmak från podden där han berättar om ett av sina fotografier. 

SE BILDEN: Svart och vitt är de enda färger jag behöver

"Svart och vitt är fotografins färger". Påståendet kommer från Magnumfotografen Elliott Erwitt som är känd för sina fantastiska svartvita dokumentärbilder. Om svart och vitt nu är några färger, vill säga. Men det är en diskussion för de lärde, så jag hoppar över den. 

Oavsett vad så slår Elliott Erwitts uttalande an en sträng hos mig. Hur mycket jag än gillar färgbilder så finns det något i det svartvita som jag inte riktigt kan värja mig emot. Det är som att estetiken, kompositionen, ljuset och innehållet förstärks. Berättandet blir rakare, på något sätt. 

Vissa menar att det är enklare att plåta i svartvitt än i färg. Det kan mycket väl vara sant. Men enkelheten behöver inte vara något dålig. Det kan också hjälpa till att skala bort det oväsentliga, det som stör och distraherar.  "Gör det så enkelt som möjligt, men inte för enkelt", som Albert Einstein sa. 

Men här finns en hake, enligt min egen mening. Och det är att det måste vara analogt. För hur mycket jag än kämpar med mina digitala filer får jag aldrig till den där goa svartvita känslan som jag tycker att en fin svartvit film levererar. Visst, det kan bero på att jag inte är tillräckligt duktig när det kommer till digital bildbearbetning. Men samtidigt vet jag att många håller med. 

Därför stolpade jag iväg till en fotobutik efter jobbet i fredags. Så nu har jag svartvit film i kylskåpet, plus några liter filmframkallare och fix i en garderob. Det är med andra ord dags för mig att damma av mina analoga apparater. Förhoppningsvis kan resultatet dyka upp här i bloggen om ett tag. 

På tal om Magnum så kan jag tipsa er som har missat saken att deras nya uppdaterade sajt innehåller mängder med fantastisk fotografi. 

SE BILDEN: Gatufoto på Färöarna gick inte bra

Aldrig någonsin har tanken slagit mig att Färöarna skulle vara ett lockande resmål. Visserligen har jag hört att det ska vara väldigt vackert där - men ärligt talat! Vad fasiken ska jag dit å göra? Men så har ju livet en förmåga att överraska. Så det föll sig inte bättre än att jag hamnade där i alla fall.

Tack vare mitt jobb har jag nämligen spenderat nästan en hel vecka på denna lilla ögrupp norr om Storbritannien. En samling med bergiga och karga öar som tillhör Danmark men som har självstyre, precis som Åland. Totalt bor det knappt 50 000 invånare på Färöarna, varav ungefär 17 000 håller till i Torshavn som är den så kallade huvudstaden. 

För att få ut lite mer av vistelsen åkte jag dit ett par dagar i förväg. Min extremt naiva plan var att jag under söndagen skulle försöka mig på gatufoto i Torshavn. Det gick lindrigt sagt åt helskotta. Efter att ha kavat omkring gata upp och gata ner i fem timmar gav jag upp. En söndag i denna lilla stad är är helt enkelt något av det livlösaste jag har varit med om. 

Över huvud taget är Färöingarna nästan omöjliga att få syn på, kändes det som. De verkar mest hålla sig inomhus eller åka omkring i sina bilar. Faktum är att jag såg hundratals gånger fler djur av olika slag än människor. Allra mest såg jag inte helt oväntat får. Men dessa var nästan omöjliga att komma i närheten av.

Däremot kom jag riktigt nära en häst som verkade död. Men det var den inte. Och några kel- och leksjuka hundar. Så det fick bli "gatufoto" på djur den här gången. 

För övrigt kan jag varmt rekommendera Färöarna för den som gillar dramatisk natur och att vandra. Där finns många mäktiga vandringsleder och det är också väldigt enkelt att åka runt med bil. Vägarna är väl utbyggda och i fint skick. Dessutom kan du faktiskt flyga helikopter för ganska lite pengar (cirka 300 kr). Det går nämligen helikoptrar i linjetrafik på Färöarna. 

Ögruppen har under senare år blivit känd för sin moderna och vällagade nordiska mat och där finns bland annat restaurangen Koks som har en stjärna i Michelinguiden. Självklart består maten mycket av fisk, skaldjur och lamm, men också av tång och sjögräs som är betydligt godare än vad det kanske låter. Och på flygplatsen kan du innan hemresan köpa en liter av den inhemska vodkan "Eldvatn" för drygt 100 danska kronor. Det gjorde jag. 

Nedan en intressant film som visar hur Färöarna byggt upp sitt varumärke de senaste åren.