SE BILDEN: Gatufotopodden är tillbaka med nytt namn

Nu på torsdag är det dags för ett nytt poddavsnitt från min sida. Men den här gången blir det under nytt namn. Gatufotopodden har helt enkelt ersatts av "Se Bilden Podd". Jag insåg att det blev för smalt med bara gatufoto som tema. Det var inte helt lätt att komma på ämnen och hitta intervjupersoner så att det blev dynamiskt och varierat. 

Med det nya namnet är målet att bredda mig så att podden helt enkelt kommer att handla om foto i det stora hela. Jag tänker helt enkelt ge mig i kast med det mesta som jag tycker är intressant i fotosvängen. Det kan med andra ord bli både högt och lågt. 

Det är hela nio månader sedan förra avsnittet kom, men nu hoppas jag att jag ska få upp farten igen. Jag har ett antal spännande intervjupersoner och ämnen på lut. Och om du har tips på kul och intressant innehåll så tar jag tacksamt emot det. 

Eftersom jag gör podden helt själv på min fritid vid sidan av heltidsjobb och annat så har jag också insett att jag måste anpassa nivån efter vad jag hinner och orkar med. Så ni kan räkna med ungefär ett avsnitt i månaden. Hur många det blir i slutändan vet jag inte i nuläget. Men jag siktar på minst ett tiotal nu i höst och vinter. 

I det kommande avsnittet intervjuar jag fotografen Jens Olof Lasthein. Här under har ni en liten försmak från podden där han berättar om ett av sina fotografier. 

SE BILDEN: Svart och vitt är de enda färger jag behöver

"Svart och vitt är fotografins färger". Påståendet kommer från Magnumfotografen Elliott Erwitt som är känd för sina fantastiska svartvita dokumentärbilder. Om svart och vitt nu är några färger, vill säga. Men det är en diskussion för de lärde, så jag hoppar över den. 

Oavsett vad så slår Elliott Erwitts uttalande an en sträng hos mig. Hur mycket jag än gillar färgbilder så finns det något i det svartvita som jag inte riktigt kan värja mig emot. Det är som att estetiken, kompositionen, ljuset och innehållet förstärks. Berättandet blir rakare, på något sätt. 

Vissa menar att det är enklare att plåta i svartvitt än i färg. Det kan mycket väl vara sant. Men enkelheten behöver inte vara något dålig. Det kan också hjälpa till att skala bort det oväsentliga, det som stör och distraherar.  "Gör det så enkelt som möjligt, men inte för enkelt", som Albert Einstein sa. 

Men här finns en hake, enligt min egen mening. Och det är att det måste vara analogt. För hur mycket jag än kämpar med mina digitala filer får jag aldrig till den där goa svartvita känslan som jag tycker att en fin svartvit film levererar. Visst, det kan bero på att jag inte är tillräckligt duktig när det kommer till digital bildbearbetning. Men samtidigt vet jag att många håller med. 

Därför stolpade jag iväg till en fotobutik efter jobbet i fredags. Så nu har jag svartvit film i kylskåpet, plus några liter filmframkallare och fix i en garderob. Det är med andra ord dags för mig att damma av mina analoga apparater. Förhoppningsvis kan resultatet dyka upp här i bloggen om ett tag. 

På tal om Magnum så kan jag tipsa er som har missat saken att deras nya uppdaterade sajt innehåller mängder med fantastisk fotografi. 

SE BILDEN: Gatufoto på Färöarna gick inte bra

Aldrig någonsin har tanken slagit mig att Färöarna skulle vara ett lockande resmål. Visserligen har jag hört att det ska vara väldigt vackert där - men ärligt talat! Vad fasiken ska jag dit å göra? Men så har ju livet en förmåga att överraska. Så det föll sig inte bättre än att jag hamnade där i alla fall.

Tack vare mitt jobb har jag nämligen spenderat nästan en hel vecka på denna lilla ögrupp norr om Storbritannien. En samling med bergiga och karga öar som tillhör Danmark men som har självstyre, precis som Åland. Totalt bor det knappt 50 000 invånare på Färöarna, varav ungefär 17 000 håller till i Torshavn som är den så kallade huvudstaden. 

För att få ut lite mer av vistelsen åkte jag dit ett par dagar i förväg. Min extremt naiva plan var att jag under söndagen skulle försöka mig på gatufoto i Torshavn. Det gick lindrigt sagt åt helskotta. Efter att ha kavat omkring gata upp och gata ner i fem timmar gav jag upp. En söndag i denna lilla stad är är helt enkelt något av det livlösaste jag har varit med om. 

Över huvud taget är Färöingarna nästan omöjliga att få syn på, kändes det som. De verkar mest hålla sig inomhus eller åka omkring i sina bilar. Faktum är att jag såg hundratals gånger fler djur av olika slag än människor. Allra mest såg jag inte helt oväntat får. Men dessa var nästan omöjliga att komma i närheten av.

Däremot kom jag riktigt nära en häst som verkade död. Men det var den inte. Och några kel- och leksjuka hundar. Så det fick bli "gatufoto" på djur den här gången. 

För övrigt kan jag varmt rekommendera Färöarna för den som gillar dramatisk natur och att vandra. Där finns många mäktiga vandringsleder och det är också väldigt enkelt att åka runt med bil. Vägarna är väl utbyggda och i fint skick. Dessutom kan du faktiskt flyga helikopter för ganska lite pengar (cirka 300 kr). Det går nämligen helikoptrar i linjetrafik på Färöarna. 

Ögruppen har under senare år blivit känd för sin moderna och vällagade nordiska mat och där finns bland annat restaurangen Koks som har en stjärna i Michelinguiden. Självklart består maten mycket av fisk, skaldjur och lamm, men också av tång och sjögräs som är betydligt godare än vad det kanske låter. Och på flygplatsen kan du innan hemresan köpa en liter av den inhemska vodkan "Eldvatn" för drygt 100 danska kronor. Det gjorde jag. 

Nedan en intressant film som visar hur Färöarna byggt upp sitt varumärke de senaste åren. 

SE BILDEN: Nu tänker jag såga mig själv som fotograf

Det sägs att mästerfotografen Henri Cartier-Bresson ibland kritiserade sina egna bilder. Han verkade till och med ångra att han fotograferat på det där sättet som vi så starkt förknippar med just honom. Alltså fotografier med en tydlig komposition och med det avgörande ögonblicket. 

Det är betryggande att veta att även den bäste känner tvivel. Själv gör jag det nämligen regelbundet. Jag undrar ofta om jag "hittat rätt" med mitt uttryck. Kan det bli tydligare, bättre, intressantare, och så vidare? Det är frågor som hela tiden återkommer när jag tittar på det jag presterar fotografiskt. 

I mina mest självkritiska stunder tycker jag att mina foton är för tillrättalagda, inte tillräckligt originella, att de saknar nerv, energi och liv. Att det mest är ett distanserat betraktande och inte särskilt deltagande. Som någon som aldrig kommer tillräckligt nära så det bränner till. Jag kan därför bli avundsjuk på andra fotografer som lyckas bättre med det.

Man kan såklart grubbla rätt länge på vad som formar ens bildseende. Förmodligen är det ungefär som detta med vilken musik man gillar. Du tycker i regel om den musik som du växte upp med och som andra runt dig lyssnade på. Dom där som du ville hänga med. Så en slags kombination mellan grupptryck och vad som fanns tillgängligt - plus din personlighet, såklart. 

När jag började fotografera på allvar i början av 1990-talet var det fortfarande mycket den klassiska skolan som gällde. Själv blev jag nog främst inspirerad av duktiga press- och dokumentärfotografer eftersom jag själv ville bli en. Så det har helt klart format min syn på hur bilder ska se ut. 

Hursomhelst så tycker jag att det kan vara rätt svårt att slita sig loss från det man liksom har präglats av. Sedan om det är önskvärt att göra en kraftig förändring kan jag inte riktigt svara på. Ibland kanske det bara handlar om att acceptera att man är den man är och sedan jobba vidare med det.  

SE BILDEN: Gatufoton från Paris och Amsterdam - hur göra det spännande?

Efter sex dagar i Paris och Amsterdam är jag tillbaka i Stockholm. En resa från vårsol, semesterkänsla, häftiga upplevelser och gatufoto till snö, vardagens enahanda rutiner och kneg. Ändå är det skönt att vara hemma igen. Inte sällan är det i efterhand när upplevelserna väl har sjunkit in något som wow-känslan kommer. Så brukar det i alla fall vara för mig.

Till skillnad från Paris är ju Amsterdam egentligen bara en småstad med sina drygt 780 000 invånare. Den är på många sätt betydligt tystare, luften är friskare och överlag är det ett annat tempo. Sedan finns såklart det berömda Red Light District och andra välkända områden för turister och festfolk. Där är det givetvis rätt stökigt bitvis.

För ”vanligt” gatufoto är Amsterdam ingen jättebra stad, tycker jag. Den är gyttrig och samtidigt väldigt enahanda. Få saker sticker faktiskt ut och du ser sällan några egentliga karaktärer (konstigt nog). Det mesta som sker på gatorna är relaterat till turism och kommers.  

Om jag däremot hade varit en fotograf som hade sökt mig till festandet och det bitvis ganska groteska nattlivet skulle jag förmodligen ha känt annorlunda. För det finns definitivt i Amsterdam för den som på riktigt ger sig in i dimman. Där trivs dock inte jag så det överlåter jag till andra. 

Ibland kan jag känna att det är svårt att få till riktigt intressanta bilder när man så att säga främst dokumenterar det ordinära livet. Vanliga människor som för det mesta gör vanliga saker är sällan särskilt spännande. Därför försöker jag hitta det absurda och lite knasiga i tillvaron. För det finns ju också. 

Ibland lyckas jag, ibland inte. Men tack och lov är en stor del av tjusningen med gatufoto att bara vara ute i verkligheten och söka efter bilderna med kameran som sällskap. Det kan på sätt och vis vara gott nog. Även om det såklart aldrig är fel att komma hem med en eller annan höjdarbild på minneskortet.