SE BILDEN: Därför vägrar jag sälja min tio år gamla Fujifilm-kamera

I januari 2016 beställde jag mig en Fujifilm X-Pro2 och objektivet 18 mm/f2 från Cyberphoto i Umeå. Eftersom leveranserna av de då nysläppta kamerahusen dröjde, fick jag vänta ända till mars innan jag fick paketet. Jag minns fortfarande den härliga känslan när grejerna kom och jag packade upp kartongen hemma på köksbordet. 

Drygt tio år senare har jag kvar både objektivet och kameran. Visst märks det att prylarna har några år på nacken nu. Jämfört med Fujifilms allra senaste grejer kan kombinationen uppfattas som lite seg – men jag älskar både kameran och gluggen och använder fortfarande båda regelbundet.

Brännvidden 18 mm på APS-C motsvarar som bekant ungefär 27 mm på fullformat. Det gör objektivet väldigt användbart för reportage och inte minst för gatufoto. 

18 mm är också ett omfång som fungerar utmärkt för familjebilder, vardagsdokumentation och resefoto.

Objektivet (som började säljas 2012) har fått en hel del kritik genom åren för sina optiska brister, men jag tycker kritiken missar målet. Det jag uppskattar är stuket på gluggen, litenheten och optikens speciella karaktär. Ett objektiv behöver inte ha perfekt skärpa och detaljåtergivning för att vara bra. Det finns andra måttstockar. 

När det gäller kamerahuset så gillar jag verkligen handhavandet, utseendet och den optiska genomsiktssökaren. Enligt min menig är X-Pro2 den bästa kameran av X-Pro-seriens tre versioner. Ettan har ett antal brister som är avgörande, inte minst den opålitliga och långsamma autofokusen. Och trean har allt för få förbättringar för att vara värd ett byte. 

I digitalkameravärlden betraktas tio år gamla grejer som mer eller mindre obsoleta. Det är lite roligt med tanke på att jag har analoga kameror som är över 50 år gamla och som jag använder regelbundet. Fast samtidigt verkar den inställningen förändras. Jag har nämligen noterat att det i sociala medier och på Youtube håller på att växa fram ett allt större intresse kring äldre digitalkameror. 

2015 gjorde jag och en kompis en kokbok om maten i Blekinge. Jag fotograferade allt från råvaror, maträtter, desserter och drinkar – till miljöbilder och porträtt – med mitt Fujinon 35 mm/f1,4, som är ett annat favoritobjektiv.

Fujinon 35 mm/f1,4 motsvarar lite drygt 50 mm på fullformat och är en utmärkt porträttglugg. 

Ett annat "gammalt" objektiv som jag verkligen gillar är Fujinon 35 mm/f1,4 (som även det släpptes 2012). Jag köpte objektivet 2015 och har fortfarande kvar även det och använde det i ett professionellt sammanhang senast för ett par veckor sedan.  

Det sägs att dessa två objektiv tillverkades med bildkänsla och karaktär i åtanke, inte för att vara optiskt perfekta som nyare objektiv från Fujifilm. Jag vet inte om det stämmer, eller om det bara är marknadsföringssnack, Det jag däremot vet är att jag aldrig kommer att sälja vare sig objektiven, eller min X-Pro2. Aldrig.  

Undertecknad i Paris 2017 med ovan nämnda kombo. Foto: Magnus Fröderberg.

SE BILDEN: Charmen med det absurda gatufotot

Det här är inte ett perfekt gatufoto, det kan jag erkänna. Men, bilden illustrerar ändå hyggligt bra något som jag verkligen gillar. Nämligen när man fångar en situation som känns bisarr, surrealistisk - eller åtminstone ett ögonblick som inte omedelbart går att förstå. Alltså när följande fråga spontant uppstår i huvudet: vad är det egentligen som pågår i bilden? 

En del är väldigt skickliga på att se sådana situationer. Ja, rent av mästerliga. En av mina favoriter i sammanhanget är Magnumfotografen Richard Kalvar. Även om det såklart finns många andra som är duktiga i den här speciella grenen, så är han tveklöst en av de bästa (finns väl goda skäl till varför han är medlem i Magnum). 

För övrigt gatufotar jag oftast med min XPro2 och en glugg som motsvarar 28 mm i fullformat. Här har jag dock plåtat med min Fujifilm X100V. Och som bekant har den kameran ett fast objektiv som motsvarar 35 mm. Just nu brottas jag nämligen en del med vilken brännvidd som jag tycker funkar allra bäst utifrån hur jag fotograferar. 

I grund och botten anser jag att 28:an är helt suverän. Fast det jag har märkt är att jag ganska ofta beskär mina bilder efteråt när jag använder den brännvidden. Det är lite som att jag mentalt är inställd på 35 mm och därför trycker för tidigt på avtryckaren, det vill säga innan jag är tillräckligt nära motivet. 

Visserligen har moderna kameror så pass hög upplösning att det inte är några större problem att beskära i efterhand. Fast personligen vill jag helst att bilden ska göras så färdig som möjligt vid själva exponeringsögonblicket. Det är säkert osmart på många sätt, men jag är väl lite gammeldags ur det perspektivet.  

Samtidigt, när du väl behöver den där extra vidvinkeln så är du mer än glad att det är 28-gluggen som sitter på huset. Det går inte att komma ifrån. Därför lutar det mot 28:an, trots allt. 

SE BILDEN: Mera kameratjat - jag har gjort en Fröderbergare

I början av veckan gjorde jag ett hastigt köp. En trettiofemma inhandlades av en annan medlem här på Fotosidan. Gluggen damp ner igår och idag har jag testat den ordentligt. Bland annat under en liten dagsresa till Kristianstad där jag spenderade några timmar i ömsom skyfall och ömsom tryckande åskvärme.

Jag skulle kunna skylla denna plötsliga affär på Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg. Det är nämligen han som har inspirerat mig till att vilja försöka använda min Canon 5D Mk II som ständig följeslagare och allroundkamera istället för att grubbla på en massa andra alternativ.

Å självklart fungerar kombinationen mycket bra. Kameran är som bekant väldigt kompetent och lättarbetad. Utan batterigreppet och med en normalglugg på är både storleken och vikten klart hanterbar. Det känns inte särskilt besvärligt att bära omkring på grejerna.

Däremot kan jag väl tyvärr inte säga att upplevelsen är lika smidig och spontan som med exempelvis Leican. 5D:n är en bulkigare kamera och man behöver en väska att kunna stoppa undan den i emellanåt vilket jag personligen sällan känner något behov av med Leican.

Framöver kommer jag nog främst att använda utrustningen när jag under mera planerade former ger mig iväg med målet att just gatufotografera. Alltså fortsätter jakten efter den där smidiga vardagskameran som känns behändig att ha med överallt och nästan hela tiden.

Kanske finns den trots allt närmre än jag tror. Jag har nämligen fått kontakt med en man här i Karlskrona som har ett femtiotal gamla analoga kameror som han tänker sälja. Allt från Hasselbladare och Leicor till proffskompakter. På måndag ska jag göra ett besök hemma hos honom. Det kommer att bli riktigt spännande.