- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Vem bryr sig om dina larviga bilder?

Man borde bara hoppa av det förbannade ekorrhjulet och ge sig iväg. Så tänker jag ibland. Sälja bostaden, dumpa all skit man äger och sikta på att leva ett minimalistliv på en varm och behaglig plats. Bara behålla ett par kameror, datorn och de kläder som verkligen behövs. Sju ägodelar, typ.

För det är ju inte jobb och konsumtion som gör en människa lycklig. Och det är inte nödvändigtvis hög standard som får en att leva länge. Detta läser jag på nätet. Där står också att sociala medier och ständig uppkoppling är rena giftet för våra hjärnor. Vi blir sjuka och deprimerade av det moderna informationssamhället.

Det får mig i sin tur att tänka på detta med foto. Vem bryr sig om ännu en fotograf som ropar rakt ut i cyberrymden? Vem är intresserad av ännu en pajsare som tar exakt samma bilder som alla andra pajsare? Dessa eviga upprepningar. Jag vet inte, men när jag kollar exempelvis Instagrams störtflod av bilder så kan jag känna trötthet. Vem bryr sig på riktigt, liksom?

Men vad är då på riktigt? Tydligen är det social samvaro, vänner och kärlek. Liksom känslan av att kontrollera sitt liv, meningsfullhet och ett tydligt sammanhang. Ett liv med en låg grad av stress, krav och måsten. Men också god mat och några glas vin varje dag. Så säger i alla fall både antikens filosofer och vår tids forskare som aldrig kan få nog av att undersöka saken.

Lika förbannat kommer jag att gå upp ur sängen i morgon för att ge mig av till kneget. Och lika förbannat kommer jag att lägga upp ännu en bild på Instagram inom kort, liksom ett nytt blogginlägg här på Fotosidan. Människan är sin egen värsta fiende. Det finns ingen tvekan om den saken.  

Inlagt 2018-03-13 12:56 | Läst 2714 ggr. | Permalink
Den eviga drömmen om ett annat liv, att våga kasta loss...vem har inte haft den. Och frågan om det är nån idé att ta den här bilden, den här solnedgången, eftersom alla andra har tagit den.
Men, man fotograferar ju inte bara för andras skull. Tar jag en bild så är det ju min unika bild, oavsett hur många andra som tagit den. Och det betyder ju nåt också.
Fast risken att drunkna i överflödsfloden är större nu, när alla fotograferar.
//GöranR
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-15 09:18
Ja, denna eviga dröm. Eller i alla fall evig i vår tid.

Precis som jag svarade Magnus under så tycker jag både och. Självklart plåtar man för sin egen skull, men långt ifrån enbart. För då tror jag exempelvis inte att så många skulle ha hängt här på Fotosidan och andra ställen och gjort allt för att få visa upp sina bilder :-)

Tack för kommentaren, Göran!
Man måste fotografera för sin egen skull. Då har fotograferandet en mening. Om andra även uppskattar bilderna så är det en bonus.
per-erik åström   2018-03-13 13:43
Precis så!
cango   2018-03-13 19:29
exakt! Lämnar man över makten över sin egen sinnesro eller lycka till andra kan man lika gärna säga gonatt.
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-14 08:24
Ja och nej. Självklart finns det mycket med foto som ger glädje för egen del och det kan på många sätt vara gott nog.

Samtidigt är foto kommunikation, ett sätt att uttrycka sig på. Alltså en utåtriktad aktivitet.

Det är därför en majoritet vill visa sina bilder för omgivningen. Jag tror få plåtar för att sedan bara låta bilderna ligga på hårddisken.
Mats Alfredsson   2018-03-14 15:46
Världens bästa insikt!
MattiasL   2018-03-14 16:44
Håller med: ja och nej. Vad jag fotograferar är för min egen skull, men det vinner det mesta av sin mening genom att andra ser det. För mig är Instagram en fantastisk sak, som uppmuntrar mig att dagligen hålla upp nivån lite för de, vad kan det vara, 50-100 personer som bryr sig tillräckligt för att trycka dit en like.
Mrdoderhult   2018-03-19 22:16
Att bara fotografera för sin egen skull är ju gamska tråkigt och meningslöst efter ett tag.
att skapa en bild som andra gillar är ju det som gör att man ens håller på och fotograferar
Hoppa av ekorrhjulet ja, visst är det en frestande tanke. Tyvärr måste man ju även tänka på övriga familjen och de husdjur man skaffat sig. Det gäller att prioritera tiden på rätt sätt bara.

Det känns för min del rätt så befriande att inte vara medlem i vare sig twitter eller facebook, där slipper jag mycket bortkastad tid. Har fått använda tid till snöskottning i vinter istället. Med en rätt så stor tomt och en bra bit till väg, blir motion med snösläden minst lika effektivt som motsvarande tid på ett gym.

Ser fram mot den stundande säsongen då det åter blir dags för paddelturer och fjällvandring. Och förstås med kameran i sällskap, bilder kan ju även bli till fina minnen av upplevelserna.

Minns hur kämpigt det var att alltid pallra sig iväg till kneget, även om jobbet var trivsamt. Som nybliven pensionär kan jag nu spendera tiden till roligare saker. Där har du i alla fall något att se fram mot Joakim.
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-15 09:23
Det finns olika uppfattningar där. Vissa menar att vi låser fast oss själva genom att exempelvis skaffa hus, bil, husdjur, osv. Något som skapar ofrihet, krav och måsten. Andra menar att det är så livet ska vara. Att det är genom ansvar och plikter vi finner mening i livet. En plats att fylla. Oavsett vad är det ett val man får göra själv. Personligen velar jag fram och tillbaka men lutar nog åt det förstnämnda. Fast det beror nog mycket på vem man är också.

Tack för kommentaren, Per Erik!
Du är icke ensam om att fundera. Men när det ändå är nödvändigt för hälsans skull att ut och röra på sig, varför inte klämma av några bilder? Och så blev det en blogg till, kan den glädja någon, ja då gör den nytta också.
Förr (är folkpensionär) när jag cyklade till jobbet funderade jag ibland på att svänga av vid kanalen och fortsätta till Frankrike, men det blev aldrig så.
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-15 09:25
Tack för kommentaren, Stefan!

Intressant att tänka vad som hade hänt om du hade svängt av vid kanalen. Skulle nästan kunna bli en bok eller en film :-)
Har ibland funderat på samma sak. Ta t ex instagram...Jag tycker om att fota men varför fotar jag det jag fotar? Vilket är landskap för det mesta fast jag gillar att fota allt möjligt Jag har på något sätt stängt in mig själv i en viss genre. Om jag byter så kanske publiken finner det konstigt och inte uppskattar.
Å andra sidan vem bryr sig...Jag fotar för min egen skull...eller göra jag det?....

Varför köper jag DSLR, objektiv, stativ när jag kan till 98% göra samma sak med mobilen? också en fråga som har gäckat mig.
Brix   2018-03-13 19:09
"Varför köper jag DSLR, objektiv, stativ när jag kan till 98% göra samma sak med mobilen?"

Kanske för att du får sämre bildkvalité, mindre kontroll, usel ergonomi och en uppsjö av begränsningar? :)
lonian   2018-03-14 01:28
Får du samma bilder med systemkameran som mobilen så håller jag med om att du inte har behovet av en systemkamera.
dejantep   2018-03-14 09:05
Exakt samma bilder får man inte men jag tänker inte på den tekniska aspekten utan snarare själva grejen med att fota och publicera på nätet. Du kan uppfylla exakt samma behov med en mobil som får plats i fickan och är ständigt med.
Den "stora massan" som eventuellt tittar på bilderna bryr sig knappast om antalet megapixlar i kameran.
Att fånga ett ögonblick, hitta bra komposition är inte teknikberoende.

Jag brukar tänka att proffs gör det för pengar men vad driver mig som amatör? Skulle jag göra det om jag inte kunnat visa mina bilder för andra?
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-15 09:27
Tack för kommentaren, Dejan!

Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att frågan "varför fotar jag" nog ligger i paritet med frågan "vad är meningen med livet" ;-)
Nja, ibland kan jag längta tillbaks till ekorrhjulet, åtminstone ett par av ekrarna. Sammanhanget liksom.
Bild nr 2 gav mig en direkt association till Andreas Ackerups bilder till Toyotas reklamkampanj. Särskilt den bilden med bröllopet. Det är kul när de går att se hur bilder samtalar med varann. Bildernas egna kommunikation. Då blir bilden lite mer än Instagram.
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-15 10:10
Sammanhang är viktigt, och att ha människor runt sig.

Tack för kommentaren, Gunnar!
Nej du kan inte avsluta sådär, jag vill veta hur det slutar, hur man ska göra för att slippa det där. Jag tror verkligen att nätet, facebook, instagram gör oss stressade och deprimerade. Instagram gör mig deprimerad samtidigt som den innehåller allt det jag älskar. Foto, fotografer, fotograferande. Ju långsammare jag jobbar -analogt, framkalla i dosa, kontaktkarta, mörkrumstryck- ju mer lycklig i den kreativa processen blir jag. En mycket varm lycklig känsla att långsamt pensla fram något som jag faktiskt gjort själv. Men sen står jag där framför instagram stressad och med ett bekräftelsebehov och tar en bild på min skapelse. Och plötsligt så framstår det som jag skapat med en varm känsla i bröstet som något billigt, snabbt och stressat. Jag förstör bilden för mig själv. Ändå gör jag det. Jag försöker skilja på skapelseprocessen och bekräftelseprocessen men det är svårt. Min teoretiska dröm är att skapa bilder bara för mig själv och sedan om folk gillar mina bilder så är det bra MEN inte avgörande. Jag är dessutom i början av min fotografiska bana men på proffsnivå gällande bekräftelsebehov. Vivian Maier tog ju bilder för sig själv utan, som jag förstår det, behovet att visa upp sina bilder. Jag antar att hon gatufotade, också min genre, för att hon älskade jakten på bilder, på ögonblick. Hon slapp iofs instagram. Bekräftelsebehovet har sett likadant ut i alla kreativa yrken jag ägnat mig åt, teater, film, foto och krönikor och är utomordentligt tråkigt och har inget med skapandet att göra. Jag skulle beskriva känslan av bekräftelsebehovet som en känsla av stress, det är bråttom och det finns ingen tid att tänka eller låta saker landa och en känsla av att inget blir tillräckligt bra. Och om man lägger upp en bild (dvs publicerar dvs bestämmer sig för att man är färdig med en bild) pga sitt bekräftelsebehov så blir det ofta inte så bra för att man inte låtit bilden landa. Man har inte hunnit glo på sin bild, inte i lugn och ro fått kontemplera vad man gillar med bilden, vad man skulle kunna göra för att bilden skulle kunna bli ännu bättre. När jag i efterhand tittar på bilder som jag snabbt lagt upp så känner jag ofta ingenting, känner mig inte delaktig i min egen bild. När jag däremot jobbat länge med en bild, resonerat kring den och gjort aktiva medvetna val kring bilden, beskäring, korr etc, så känner jag ofta mkt för bilden långt efter den tagits. Ursäkta denna långa rant! Sammanfattningsvis så känner jag att bildskapande måste ta tid och bör i mitt fall inte ha så mycket med internet att göra. Men om man i sig själv har en lugn disposition så kanske man klarar av att vara kreativ med ena tummen på instagram knappen. Med det sagt och innan ni tror att jag är i min fars ålder så vill jag tillägga att jag fyller 38 idag.
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-15 11:17
Tack för kommentaren, Magnus!

Mitt svar blir ganska kort: rör dig mot det som känns rätt och bra och bort från det som känns dåligt. Fundera på vad som fungerar och ger resultat, gör sedan dubbelt så mycket av det. Eller ännu mer.

Bekräftelsebehov är ett problem. Det är egot som vill ha sitt. Se mig, hör mig, här är jag! Tryck tillbaka egot.
Vi kastade loss. När jag blev pensionär 2006 sålde vi av allt. Min fru och jag gav oss ut på en långsegling utan mål. Avsikten var att för ett antal år leva ett annat liv, fria från det man kallar ekorrhjulet.
Det blev Holland, Frankrike, Spanien och Portugal till en början. Efter ett år på Kanarieöarna tog upptäckarlusten oss till Brasilien, Franska Guyana och Suriname.
Tillbringade ett och ett halvt år i Karibien innan vi kom till Azorerna. På sensommaren 2015 kom vi hem, mätta på upplevelser och med massor av bilder.
Vi har inte en sekund ångrat oss och även om det kanske blev en del bilder på solens upp-och nedgång så är bilderna den stora behållningen som håller minnena vid liv.
Sten-Åke Sändh   2018-03-13 17:54
Toppen att ni kom till skott!

När jag var drygt 20 jobbade jag på en fabrik som byggde silkscreen-tryckpressar. Där jobbade det en gammal svetsare som svetsade stativen till tryckpressarna. Ett både tungt och skitigt jobb i dålig arbetsmiljö. Han gladde sig åt att gå i pension efter ett långt, hårt och tungt yrkesliv. Någon vecka innan var har ute på Årsta holmar där han hade en lite odlingslott med ett litet krypin. Han dog tydligen när han skulle bända någon stubbe ur marken, så det blev aldrig någon pension en gång.

Det var nog det som fick mig att inse att jag måste vända på hela detta resonemang och istället göra alla de resor jag ville medan jag kunde och orkade. De på hög höjd i Himalayas till fots tjänar man på att göra ung - för att orka både det och vara riktigt sjuk i tropiska sjukdomar - för de fick man, både amöba och sedan dengue i Afrika.

Jag gjorde mycket av detta under 15 år som backpacker och jag känner idag att det var helt rätt, för nu kan vi inte åka som vi har gjort längre då min fru inte kan flyga så långa sträckor längre p.g.a. sviterna efter de stora canceroperationer hon gjort, trots att hon i princip är frisk idag. Europa och Sverige hoppades jag kunna ta när jag fick mer tid som pensionär och det gör jag nu.

Så vänta inte för länge med att göra de där resorna ni vill göra för det är inte säkert att ni ens lever när ni planerat att göra dem eller den ni lever med kanske inte gör det och då kanske ni inte ens tycker det är någon idé att göra dem längre än gång.
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-15 11:20
Tack för kommentarerna, Bengt och Sten-Åke!

Jag tänker att det är fantastiskt om det går att förverkliga den sortens livsdrömmar när man har slutat jobba. Filosofin om att ta ut minipensioner genom livet är också något som verkar intressant. Alltså att inte vänta utan förverkliga drömmarna här och nu.
Så sant, så sant. Vem orkar bry sig om det enorma mediala bruset av mediokra texter och dito bilder? Det är även anledningen till att jag inte visar bilder på (a)socala medier. Ja, jag menar faktiskt att dessa media till stora delar är just asociala, eftersom dom för det mesta inte skapar några sociala värden, utan istället krymper hjärnan på folk - om man nu skall tro senare tiders vetenskapliga rön. Sedan har vi ju den rent fysiska skaderisken när folk går in i väggar och lyktstolpar, halkar på isfläckar. med mera - när dom hela tiden glor ner på sin lekplatta. Asocialt beteende alltså.
Nåväl - själv publicerar jag mig inte, annat än när jag har bildmaterial som andra inte har. Det är fallet just nu i dagarna.
Bilder tagna med historiska kameror är en bristvara, och det som finns är mestadels mediokert. Intresset för sådant är större än man tror, och jag har kunnat konstatera att den sortens fotografi kan jag rätt bra. Därför ligger det en bildutställning på LP Foto just nu avseende bilder med Zeissobjektiv från 1930-talet. Det handlar då om bilder som andra inte åstadkommer, och då kan man visa dem - då blir de sedda och studerade.
Sten-Åke Sändh   2018-03-13 18:13
Det här är självfallet ett jätteproblem för framtidens historiker. Det är verkligen inte bra om samtiden tror att alla dess bilder är ointressanta för både samtid och framtid. Jag undrar om det inte är så idag att världen är så genomlyst i sin globaliserade enhetskultur att inget till slut upplevs sticka ut en så mycket att det är värt en bild en gång. Var det inte samme Jonas som startat denna diskussion som tidigare diskuterade ämnet "brist på fotoinspiration"? Visst är det väl ett stort flöde men man kan väl åtminstone rädda de bilder som betyder mycket för en och/eller man är nöjd med som fotograf. Glöm inte bildkontext! En bild med ett sammanhang är värd 10 ggr mer än en utan. Det vet jag sedan min tid på Stockholms Stadsmuseeum.

Jag vet inte om jag haft så mycket till historiska kameror men jag har rest till många platser som många inte ens besökte på den tid jag och andra faktiskt kunde göra detta. Världens utveckling har gjort resandet både enklare, snabbare men också mer stereotypt. Man mer förflyttar sig snabbt via flyg från A till B idag istället som för förr då man verkligen reste över land på ett anat sätt med bilar, bussar, båtar och tåg.

Jag har dokumenterat en massa resor genom åren och jag är verkligen glad att jag lade mycket tid på det för jag har insett att det verkligen i många fall är en "värld som flytt". Jag har inte haft en tanke på att visa mina historiska bilder tidigare men nu har jag faktiskt börjat göra bruk av både blogg, bloggberättelser och portfolios här på Fotosidan och jag tycker fler ska ta chansen att göra detta för Fotosidan har faktiskt gjort ett fint jobb med att ge oss alla verktyg som underlättar för oss att få en bra struktur på både presentation av bloggberättelser och bildportfolios och det bästa är ju att de är så enkla att integrera med enkla länkar. Vill man inte visa alla sina bilder öppet så kan man ju dessutom lösenordskydda de man vill hålla privata.

Jag funderar faktiskt på att gå med i en fotoklubb för att vitalisera mitt nuvarande foto. Det borde vara något av det bästa man kan göra att träffa andra som också gillar att samlas kring bilder och inte bara kameror och fotoprylsteknikdiskussioner. Tyvärr bor jag i en håla så jag får väl söka mig till någon större tätort än Vaxholm.
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-15 17:00
Tack för kommentaren, Peter!

Det finns till och med studier som visar att människor som ofta använder sina smartphones blir mer egoistiska och tar mindre hänsyn till omgivningen. Om det nu går att lita på alla dessa studier :-)

Lycka till med utställningen!
När jag läser din text kommer Predikarens ord till mig:

"Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet. Vad får människan ut
av all sin möda under solen? ...

Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra.
Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.
Säger man om något: ”Det här är nytt!”
så har det ändå funnits före oss,
alltsedan urminnes tid."

(Från kapitel 1)
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-15 17:01
Det var "spot on" - som det brukar heta.

Tack för kommentaren, Ragnar!
Egentligen är man väl lite dum, för man lägger ner väldigt mycket tid på att fotografera något som andra gör så mycket bättre och som redan finns, tänker då på naturbilder, fåglar, djur, makro etc. Det är ju 90% av min fotografering som ligger där och troligen är det inget unikt man tagit, utan man kan slänga alla bilderna och ta nya. Huvudsyftet är nog inte slutresultatet utan det är ”resan dit”, med att man har återvänt till samma plats 23 gånger innan man såg den första kungsfiskare tex.

Vad som har ett värde är ju bilder på familjen, det är ju något som inte går att återskapa. Tyvärr har jag lagt väldigt lite tid på miljöer, jag kan fotografera en morgondimma som går att återskapa, men väldigt lite bilder på stadsmiljöer och liknade som är föränderliga. Är det något jag ångrar i tillbakablicken så är det väl miljöerna där man växt upp, men det kanske inte är för sent.
Brix   2018-03-13 19:19
Det håller jag ju inte riktigt med om. Varje bild är ju ändå unik och en fin bild är en fin bild, även om den är på nåt vanligt motiv. Det finns ju massvis av sätt att fota en sak på också, det handlar ju om att vara kreativ :)
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-15 17:04
De flesta brukar nog förr eller senare landa i att de där ganska basic dokumentära bilderna som visar människor, miljöer och händelser är de som i längden håller bäst. Visst finns det undantag när det gäller konstfoto av väldigt hög kvalitet. Men hur många når den nivån?

Tack för kommentaren, Peter!
Sköna bilder, Joakim! Ser gott ut med blåbär och glass, chips och likör! Jag är rätt så förtjust i att ta en likör efter maten, men har aldrig provat just Limoncino. Blir lite sugen nu :)
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-15 17:05
Tack, Johan! :-)

Jag tror likören Limoncello är bättre :-)
Mycket sanning i det du skriver. Vi lever i ett samhälle där vi enbart ska känna oss pressade och stressade och där vårt enda syfte att leva är att tjäna systemet genom att jobba och konsumera. Och med "systemet" så menar jag ju såklart egentligen politiker och världsledare.
Och på sociala medier ska vi hålla uppe en fasad och visa alla vilket "framgångsrikt" och "fantastiskt" liv vi lever.
Vi blir konstant pumpade med propaganda om vad vi ska göra för att vara "lyckliga": utbilda oss, skaffa ett välbetalt jobb, partner, barn, hus, köpa massa skit vi inte behöver etc.
Tyvärr är det ju svårt att bryta detta levnadsmönster då det är normen så det är ju så man "ska" leva. Sen är vi ju också så bekväma av oss, att förändra sitt liv är för mycket jobb helt enkelt.
Genuint lycklig blir man ju dock enbart av att leva precis som man själv vill leva och göra det man älskar att göra. Samt som du skriver ett liv utan krav och "måsten".

Även jag är sjukt trött på detta skitsamhälle, men såhär blir det väl tyvärr i en kapitalism där pengar är allt.
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-15 17:08
Tack för kommentaren, Henrik!

Det finns mycket med vårt moderna samhälle och vår moderna livsstil som kan kännas fel när man tänker på det. Boken "Filosofins tröst" av Alain de Botton tycker jag är bra i sammanhanget.
Håller med Magnus, man fotografer för sin egen skull om man är amatör som gör det man älskar, då blir det rätt! Hils, LO
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-15 17:10
Tack för kommentaren, Lars Olof!

Som jag svarade Magnus så tror jag både och. Självklart måste det ske för ens egen skull, annars finns inget nöje alls. Men samtidigt så riskerar det att bli meningslöst om det är enda anledningen.
Jobb kan göra en människa lycklig, om den har rätt jobb. Sen ska man förstås inte tro att man kan gå omkring och vara 100% lycklig hela sin vakna tid, men det finns viss lycka med att ha gjort ett bra jobb.

Konsumtion? Jag vet inte. Konsumtion för sin egen skull blir man nog inte lycklig av, men precis som med jobb så kan det finnas en viss lycka i rätt sorts konsumtion. Men med måtta.

(A)sociala medier bör man undvika i största möjliga mån. Fotosidan är det enda sociala medium jag deltar i för här finns sånt som är intressant inte bara ur ett socialt perspektiv. Socialt umgänge gör sig f.ö. bäst utan datorer och mobiltelefoner.

Magnus har helt rätt i sin kommentar långt här ovan, man måste fotografera för sin egen skull.

Fotograferar gör jag mest för att det är kul. Om någon annan gillar mina bilder eller inte spelar inte så stor roll. Jag hade kul när jag gjorde bilderna, och en del av dem tycker jag t.o.m. om att titta på flera gånger.
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-15 17:13
Tyvärr är det få förunnat. Jag läste att bara 16 procent av svenskarna är engagerade i sitt jobb. Men visst, det går att bli lycklig på jobbet också.

Tack för kommentaren, Per!
Bra tråd! När jag dagligen översvämmas av allehanda bilder, oförfalskade som manipulerade, kan jag inte undvika frågan vad som är värdet i en bild. Eller vad mina fotoutflykter, upplevelser och bilder spelar för roll i det stora hela. På ett personligt plan; en bild som jag har eller får en knytning till spelar roll för mig, oavsett om det är jag som fotat eller någon annan och oavsett om det är ett foto eller någon annan framställning. Om fler gillar bilden är det ett plus, tycker jag. Jag blir ju glad när någon uppskattar det jag sett och fotograferat. Egentligen vill jag ju att "alla" ska uppskatta mina bilder lika mycket som jag uppskattar bilderna. Vilket varierar från foto till foto. Sen kommer förnuftet in och förklarar att alla tycker olika, uppfattar olika och ser olika saker. Jag har lagt märke till en sak gällande bilder jag tagit för längesen. På den tiden jag fotograferade analogt var jag snålare med antalet exponeringar; det fanns 24 eller 36 bilder på rullen och många gånger tog det månader innan rullen var slut. Fanns det några rutor kvar kunde jag slänga iväg dem på några inomhusbilder innan jag vevade tillbaka filmen och lämnade den för framkallning. Mer än en gång har jag uppskattat just de bilderna för innehållet som dokumenterade kläder på golvet, möbler, tillhörigheter och annat "värdelöst" som långt senare berättar så mycket mer än jag kunde ana när jag tog bilderna. Men sannolikt mest för mig, som minns och förstår innehållet. Idag, när jag fotograferar satsar jag mest på landskapsfoto; inte på fåglar eller djur, inte på människor och inte på byggnader eller "civilisation". Varför det? För att jag uppskattar naturen och vill leva närmare den. Det finns så många underbara platser och så många andra platser som i rätt ljus eller med rätt förutsättningar blir fantastiska. Att botanisera bland alla foton och fotografer här på Fs inspirerar och visar på mångfald. Men det här med att nå ut med sina bilder, hur viktigt är det? Hur mycket tid och energi vill jag lägga på det? Hur många foton på väggen behöver jag eller någon annan? Lägger jag ut en bild på Fs vet jag aldrig vilken respons den kommer att få. Mer än en gång tänker jag att hur många som tittar på bilden och hur många som kommenterar beror på så många andra faktorer än hur "bra" bilden är. Om vissa med många följare kommenterar bilden verkar jag få fler kommentarer. Eller hur det nu går till. Samma sak kanske det är i ett större perspektiv; beroende på vilka som får upp ögonen för mina bilder och hur bilderna eller jag uppfattas i jämförelse med alla andra på marknaden eller i bildflödet. Jag har inte upptäckt någon koppling mellan mina ansträngningar och eventuell berömmelse. Det jag lägger tid på verkar inte producera sådana resultat. Å andra sidan har jag inte haft någon sådan avsikt. Men lite trist känns det ju för mina bilder har blivit bättre med åren men ligger nu precis som då och samlar damm i någon låda eller hårddisk. Och inte tänker jag sluta fotografera heller, för jag trivs med fototurerna, upptäcka nya platser, nytt väder, nytt ljus och emellanåt nya fotokompisar. Jag har en känsla av att det fotograferas som aldrig förr och att det samlas miljontals bilder på hårddiskarna i många länder. Jag tycker det verkar logiskt att de flesta bilder som publiceras får mindre och mindre uppmärksamhet. Ju fler bilder jag betraktar desto svårare för en enskild bild att sticka ut och fånga mitt intresse; jag har ju redan sett hundra "likadana" innan. En av mina bilder valdes ut som veckans bild på Fs och fick närmare 4000 besök. Relativt få kommentarer och otillräcklig för att tas upp i Galleri Fs. Att det blev så bevisar nog ingenting men visst har jag funderat på det. Och på allt annat jag nämnt i mitt inlägg. I det ljuset är det intressant att läsa vad ni andra skrivit. Fortsätt gärna!
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-18 11:40
Tack för kommentaren, Peter!

Det är inte så lätt att förstå hur allt hänger ihop. Men vi människor är ju sociala varelser - så en sak som definitivt funkar är att bli "kompis" med så många som möjligt. Det blir såklart klubben för inbördes beundran, men det funkar.

Och det är väl kanske ett skäl till varför jag har så svårt för att ta exempelvis Instagram och liknande på särskilt stor allvar. För det är inte alls säkert att det är kvalitén på dina bilder som genererar uppmärksamheten, utan att du ha många kompisar.
mlohke   2018-03-26 14:00
Jo, det här med att samla kompisar, det är ju en helt annan grej än att fotografera. Jag föredrar kvalitet framför kvantitet. Men jag kanske bara är en dinosaurie, helt oförmögen att ändra inställning, som håller på att dö ut till förmån för nya sociala generationer ;-)
Hur man nu än förhåller sig till resten av världen med sina bilder, om man lägger upp dom på nätet, här eller instagram så tycker jag att det är värt att printa sina bilder. Om inte för andra så för sig själv. Att ha en papperskopia av den bild du tagit och sen över digitalt eller analogt ljusbord bestämt dig för att du gillar. Att det är värt att lägga lite pengar på att ha en arkivkopia av de bilder du jobbat med, inte i datorn utan i handen. Jag upplever att först när jag håller i mitt eget foto så kan jag bedöma dess egentliga värde. Hålla det mot ljuset och se helheten. Jag tycker inte detta är lika lätt på en skärm. Säkert psykologiskt. Antagligen.
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-18 11:34
Tack för kommentaren, Göran!

Ligger mycket i det du skriver. Något annat man kan göra är ju att printa böcker där man samlar sina bästa bilder.
Tja, man e väl lite "egen" av sig då jag så långt ej beblandat mig med varken det ena eller andra av sociala medier.

Men fotosidan hoppade jag på för snart nog 16 år sedan och är väl inte riktigt ett riktigt sådant media? Men det har givit mig mycket gott när jag t.ex på allvar gav mig in på digital fotografering. Många bra tips och för att inte tala om all inspiration som jag fått genom FS.

Men vad allt nu må heta av den uppsjö som "sociala medier" finns i idag så skall så långt jag kan värja mig att "besudla" någon av mina datorer eller mobilen med nämnda andra medier men osvuret är kanske bäst? //R
Svar från Joakim K E Johansson   2018-03-18 11:33
Fotosidan går nog i viss mån att betrakta som ett socialt medium, men är också mycket mer. Inte minst en community och kunskapsförmedlare.

Tack för kommentaren, Ronney!
Tänk att få dra, lämna allt skit.
pengar har så stor makt på människan.

Larviga bilder! Mm klart man vill att andra ska gilla ens bilder. annars vore det menigslöst att fotografera.