SE BILDEN: Svart och vitt är de enda färger jag behöver

"Svart och vitt är fotografins färger". Påståendet kommer från Magnumfotografen Elliott Erwitt som är känd för sina fantastiska svartvita dokumentärbilder. Om svart och vitt nu är några färger, vill säga. Men det är en diskussion för de lärde, så jag hoppar över den. 

Oavsett vad så slår Elliott Erwitts uttalande an en sträng hos mig. Hur mycket jag än gillar färgbilder så finns det något i det svartvita som jag inte riktigt kan värja mig emot. Det är som att estetiken, kompositionen, ljuset och innehållet förstärks. Berättandet blir rakare, på något sätt. 

Vissa menar att det är enklare att plåta i svartvitt än i färg. Det kan mycket väl vara sant. Men enkelheten behöver inte vara något dålig. Det kan också hjälpa till att skala bort det oväsentliga, det som stör och distraherar.  "Gör det så enkelt som möjligt, men inte för enkelt", som Albert Einstein sa. 

Men här finns en hake, enligt min egen mening. Och det är att det måste vara analogt. För hur mycket jag än kämpar med mina digitala filer får jag aldrig till den där goa svartvita känslan som jag tycker att en fin svartvit film levererar. Visst, det kan bero på att jag inte är tillräckligt duktig när det kommer till digital bildbearbetning. Men samtidigt vet jag att många håller med. 

Därför stolpade jag iväg till en fotobutik efter jobbet i fredags. Så nu har jag svartvit film i kylskåpet, plus några liter filmframkallare och fix i en garderob. Det är med andra ord dags för mig att damma av mina analoga apparater. Förhoppningsvis kan resultatet dyka upp här i bloggen om ett tag. 

På tal om Magnum så kan jag tipsa er som har missat saken att deras nya uppdaterade sajt innehåller mängder med fantastisk fotografi. 

En bra svartvit bild har täckning i både låg- och högdagrar

Nuförtiden är det rätt så populärt med kraftiga kontraster i svartvita bilder. Det är igensotade skuggpartier och till och med urblåsta högdagrar ibland. Förmodligen kan man skylla denna trend på fotografer som Anders Petersen som mer eller mindre har gjort den djupa svärtan till sitt signum. 

Personligen har jag haft svårt för att anamma detta brutala förfarande. Så fort jag börjar dra för hårt i spakarna hör jag en inre röst som skriker i mitt huvud; nej, nej, nej – du ska ha täckning i både de ljusa och de mörka partierna. Förstör inte din bild! 

Detta låter säkert aningen oroande – och det är oroande. För tänk om det rösten säger stämmer? Är det helt enkelt viktigt att bilder har täckning i både låg- och högdagrar? Nja, egentligen inte, allt handlar såklart om tycke och smak. 

Men var har jag och många med mig fått denna försiktiga hållning ifrån? Tja, det verkar vara en ganska gammal tradition. När jag till exempel besökte bibblan för ett tag sedan bläddrade jag i en bok från 1970-talet som handlade om svartvittekniker. Där framgick det att man borde exponera, framkalla och kopiera med målet att få maximal täckning. 

Å visst låter det som zonsystemet? Precis! Det leder oss i sin tur till fotoikonen Ansel Adams som blev världsberömd på grund av sina fotografier med stort kontrastomfång och som redan på 1930-talet var en föregångare när det gällde HDR-bilder. Så säkert kommer mycket från honom.

Fast själv har jag med tiden hamnat i ett slags mellanläge vilket innebär att det får bli så där lite lagom mycket kontrast. Och förmodligen är det väl så de flesta av oss tänker. Det kan helt enkelt vara risky business att ta ut svängarna för mycket åt både det ena eller andra hållet. Någon kan ju ta illa upp...

Förstår någon vad vi fotonördar håller på med?

Alla som på allvar fördjupar sig i ett ämne hamnar förr eller senare vid en punkt där de blir mer eller mindre obegripliga för omgivningen. Det upptäckte jag ganska snabbt när jag började fotografera i tonåren. Ju mer jag utvecklades, ju mindre förstod "vanliga människor" vad jag höll på med.

Detta faktum har återgen gjort sig påmint de senaste dagarna när jag i olika sammanhang har visat upp mina bilder. Det började med att jag visade min bok från Paris för mina stackars arma föräldrar. De såg ut som två fågelholkar. I deras ögon var det förmodligen en ganska dålig bok.

Samma reaktioner har jag fått från några vänner när det gäller mina gatufotobilder. De förstår helt enkelt inte vad jag vill säga med bilderna som enligt dom bara är människor på stan som gör helt vanliga saker. Det är väl inget att fotografera, tycker vännerna.

Fenomenet är förvisso högst normalt och inget konstigt i sig. Ju mer du lär dig om en specifik sak och ju duktigare du blir, desto mer uppskattar du värden som andra inte förstår. Fråga vilken vinkännare eller konstvetare som helst om den saken.

Men, det är ändå en tankeställare på något sätt. Hur obegriplig och insnöad kan man bli innan man börjar förlora på det? Och är det ens möjligt att undvika den här processen? Eller är det en ostoppbar utveckling hos en själv som inte går att vända? Och vill man förresten att den ska vända?

Jag har inga svar. Så här kommer istället en bunt bilder av det lite mer abstrakta slaget. Den typen av bilder som mina föräldrar över huvud taget inte ser något värde i. 

Från och med nu skiter jag i vad andra tycker…

Om man vill utveckla sig som fotograf är det aldrig fel att vara öppen för andras erfarenheter och kunnande. Det har alltid varit min fasta övertygelse. Men det finns också en punkt i processen där man måste sluta lyssna på tyckarna, lita på sig själv och köra på efter eget huvud. Där är jag nu.

Ni som har följt min blogg vet att jag har jobbat för att bli bättre på gatufoto den senaste tiden. För mig personligen är gatufotografin lite av obruten mark trots att jag har plåtat i många år nu. Därför suger jag gärna upp information från andra fotografer som har erfarenheterna jag saknar. På så sätt går det att ge sig själv en turbostart och man slipper uppfinna hjulet på nytt.

Men nu räcker det som sagt. Jag har kollat upp de stilar som finns när det kommer till gatufoto, läst mängder med bloggar, tittat på dussintals filmer, funderat, övervägt och testat själv ute i verkligheten. Jag har också fått input från olika håll och lyssnat tålmodigt på åsikter om vad som är rätt och fel i sammanhanget.

Återigen – enough is enough! Nu måste jag gå vidare på egen hand. För om man inte vågar lita på sin personliga förmåga blir det bara skit av alltihopa. Då kommer man att vela fram och tillbaka, låta sig bli styrd av andras uppfattningar (som inte alls behöver vara de rätta) och tillslut dör glädjen och drivkraften. I värsta fall blir man inget annat än en blek kopia av någon annan. 

Därför mina vänner kommer jag att köra på nu. Jag är något på spåren som jag tänker jobba med. Självförtroendet är till 100 procent solitt och målbilden är fixerad. Jag vet att jag kan göra det här riktigt bra – på mitt eget sätt! Du kanske inte håller med. Men just nu struntar jag som sagt högaktningsfullt i det!  ;-)

Killarna jobbar som bartenders. De stod på Stumholmen och övade sköna moves med sina flaskor. 

Hon är nitton år, kommer från Karlshamn och blev inte förvånad över att jag ville fotografera just henne. 

Allt som görs nu för tiden måste hamna på tuben. Annars har det aldrig hänt.

För några veckor sedan låg isen. Men nu är det redan andra tider. 

Dialekten var utspädd eftersom han hade bott på så många olika platser. Men han sa att han kom från Malmö, fast egentligen var han uppväxt på Österlen. 

Mannen tog sin låda och gick.

Nyss gällde skejting med de andra coola killarna, men plötsligt fick han bråttom iväg. 

Slutligen. Bilderna är tagna med TMAX400 exponerad efter ISO 3o0 och framkallad 8 minuter och 45 sekunder i D 76 1+1. Måste säga att det blev helt sjukt bra negativ i det stora hela. Därför blir det ingen mer Fomapan för min del.  Men däremot är en del av bilderna randiga på höjden. Vet inte om det är framkallningen som spökar, eller om det är min skanner som ger den här oönskade effekten. 

Närhet, gatufoto och mitt Micke Berg-löfte

För ett tag sedan gav jag dyrt och heligt ett Micke Berg-löfte vilket jag skrev om här i bloggen. I stort handlar det om att på allvar börja använda prylarna man redan har, att ge sig ut och ta bilder istället för att bara snacka, samt att försöka komma närmre i alla fotografiska situationer.

Just det ja, och så var det en sista grej: Leica är bara en jävla plåtbit! ;-)

Nåväl. Nu finns det kanske någon som tror att detta bara är på skoj och att jag försöker driva med Micke Berg. Nej, nej, nej! Eller, jomenvisst! Skoj måste det ju självklart få vara. Annars är det inte kul. Men helt ärligt så finns det en portion allvar i botten.

För prylar har jag tveklöst så att jag klarar mig - både analoga och digitala. Det är inte där bristen infinner sig. Snarare är det min egen förmåga att ge mig ut i verkligheten med den rätta inställningen som är det avgörande. Men nu ska det som sagt bli ändring på det.

Över till gatufotografi.

Närhet, var ordet. Den här bilden är alltså ett monumentalt misslyckande.

Jag försökte mig på att anamma lite närhetstänk när jag skulle gatufota häromdagen. Jesus vilken ångest jag fick. Även om jag betraktar mig själv som en ganska erfaren fotograf som sällan har problem med att plåta bland människor så tog det emot något grymt att köra upp kameran i nyllet på folk utan någon egentlig anledning mer än att ta en bild.

Kanske beror det till vissa delar på att jag bor i en mindre stad. Det går inte att gömma sig i massan, så att säga. När det bara är du och ditt offer på hela gatan blir det rätt uppenbart vad du har i görningen. Hela situationen kan helt enkelt bli ganska skitnödig. Du står där med din kamera och känner dig som en fåne.

Förmodligen handlar det om att uppfinna en massa anledningar och svepskäl åt sig själv. Argument som man kan haspla ur sig om motivet söker kontakt. Jag har förstått att många erfarna gatufotografer kör med den tekniken. Och så är det väl som vanligt bara till att öva, öva och öva.

Fast lika modig som Bruce Gilden vet jag inte om jag blir hur mycket jag än övar.