Påskutflykt

Påsken är likt julen en högtid då man träffar släkt och vänner för att äta och umgås. Det har blivit något av en tradition att vi brukar träffas hemma hos svärmor. Förra året firade vi påsken hemma oss var och en. I år tänkte att vi kunde försöka träffas någonstans ute. Det har blivit det nya för att i alla fall kunna träffas överhuvudtaget. Frågan var bara var vi skulle träffas den här gången. Det framkom en rad olika förslag. Har ni inte redan listat vart vi styrde kosan så pekar trädet ovan ut var vi är den här gången.

#2

Där bakom skymtar vårt utflyktsmål.

#3

Sofiero!

Åka till Sofiero i början av april kan det vara lönt kanske någon undrar. Jag kan inte sticka under stol med att var lite klenare med blomprakten än vad man är van vid. Även om inte det fanns något speciellt i blomväg att njuta av, är Sofiero ett mycket trevligt ställe med fina omgivningar. Det väcker också en del minnen från tidigare besök med fantastiskt blommande rhododendron och konserter. Senast jag var där på konsert var när jag och min kusin var och såg ZZ Top. Dessförinnan var jag och min kära fru och såg Norah Jones samt Bob Dylan. Möjligheten att gå på olika konserter är något jag verkligen saknar i dessa tider.

#4

Även om det inte finns några blommor är det alltid lika spännande att gå på stigarna som leder in bland rhododendronen

#5

och titta på alla förvridna stammar under lövverken.

#6

Ta en stenlagd stig och se vart den leder.

#7

Det här var något nytt. Det får vi ta och undersöka närmare.

#8

Första ska vi bara hitta någonstans att äta den picknick vi tagit med.

#9

Det finns gott om möjligheter att slå sig ner

#10

fast det gäller bara att hitta någon som är trevligt och passar vårt lilla sällskap. Inte det lättaste alltid.

#11

Den där bron ja. Den måste vara tämligen ny. Den fanns inte sist vad jag minns i alla fall.

#12

Den gör en lätt kurva över en ravin.

#13

En ravin med gångstigar och rhododendron. Säkert en upplevelse att stå på bron och se rhododendronen blomma.

#14

Från slottets baksida kan man blicka över sundet på ett annat slott. Prinsen av Danmarks hem.

Så nära, ändå så långt bort.

TheInvisibleJackal

Längs med havet

Den här perioden med nästan-vår är svår att känna sig tillräckligt motiverad för att ge sig ut med kameran. Jag har svårt att hitta motiven, det blir att jag att låter kameran vara för det mesta. Den här dagen kom vi överens om att ta en promenad  i ett nygammalt område. Nygammalt på så sätt att vi nog inte har varit och promenerat där på 20 år minst. Trots att det är inte längre bort än vi ta oss med dit med cykel. Hur som helst idag tog vi och körde dit. Jag tog med min gamla kamera med det objektiv som satt på. En telezoom. Det är väl inte helt allround, men med lite fantasi kan även det funka. Det visade sig vara ett för dagen bra val.

#2

På den här platsen kan man antingen gå på stranden längs med havet eller också går man på slingrande stigar bland dynerna. Vi valde att gå nere på stranden trots att det blåste en del motvind. Efter en stund såg jag hur en ljus fågel flög upp en bit framför oss. Jag hade ingen kikare med mig, men ving- och stjärtteckning sa mig att det var snösparv. Två stycken visade det sedan när jag fått fram kameran, som låg i väskan fortfarande eftersom jag inte hade närt några större förhoppningar om några bilder utan sett det hela mera som en rekognoseringstur.

#3

Snösparvarna kilade likt råttor hit och dit på stranden. Efter några bilder syntes tillvaron sig genast lite ljusare. Tänk vad en liten snösparv kan betyda.

#4

Vilken sörja!

#5

Inte undra på att man längtar bort ibland,

#6

fast man är en trut.

#7

På andra sidan Fylleåns mynning fanns det en plats att vila sina ben en stund. Så nära, men ändå så långt bort.

#8

Uppe på en dyn ett stycke på vägen tillbaka stod det tvenne färgglada stolar. Förmodligen ditsatta av några soldykare. Jag har alltid funnit det märkligt att när man kommer lite längre fram på året. Säg i början av april eller rent av redan i slutet av mars. Hittar man, när man både minst anar det eller vill det för den delen, ett halvgrillat par i mogen ålder, som sitter fettglänsande insmorda med grillolja vända mot solen. Termometern visar precis tvåsiffrigt. Paret sitter ändå där i en mundering som känns mer rätt vid +25 än vid +10. Själv har man rejäla skor på fötterna, oömma friluftsbyxor och alltjämt en fleece samt en wind stopper ity man har varit uppe sedan soluppgången och fotat måslort.

#9

Kråkfåglar ligger mig varmt om hjärtat. Därför blir ofta en bild eller två.

#10

Även träd är något jag tilltalas av och söker upp.

#11

Vårens första ängspiplärka flyger förbi och sätter sig på en taggig gren. Nyss hörde jag också en sånglärkas drill.

TheInvisibleJackal

Virsehatt igen

Snön är nu helt borta. Nästan i alla fall. I de mer skuggiga partierna ligger det små små borttynande rester från vintern som varit. Är det vår nu? Nja, inte riktig. Den står väl och vacklar och kan inte riktigt bestämma sig fullt ut, men den är nog inte alltför långt borta. Några sista dagar kyla annonseras komma de närmsta dagarna.

Än en gång har jag besökt Virsehatt. Den här gången tillsammans med min fru. Efter att ha gått en runda i området jag mig ner till Sennanån med stativ och ND-filter. Min fru gick bort till några träd och skakade. Hon har fastnat en del för ICM-fotografering den sista tiden och passar på när tillfälle ges att utöva detta fotografiska hantverk.

Jag hade väl närt en svag förhoppning om att kanske kunna få några bilder på Strömstare. Så blev det nu icke. Kanske en annan gång. Det är ett fint område så några mer turer blir det säkert längre fram i vår. 

TheInvisibleJackal

En eftermiddag vid havet

Jag hade en ledig eftermiddag en måndagen för nästan två veckor sedan. Då jag inte varit nere vid havet på ett tag, tog jag körde ner för att se hur det stod till. Det var kanske inte den vackraste av dagar och den annars så vita snön jag sett täcka landskap, träd och grenar på ett intagande vis förhöll sig bara skitig och allmänt ful. Så är det när vintern ska ömsa skinn och bli till vår.

#2

#3

#4

Till och med istapparna som jag kunde se vid en del stenar var smutsiga och såg allmänt hängiga ut.

#5

#6

#7

En gråtrut stod borta i tankar. Jag höjde kameran och tog ljudlöst en bild - KA-PLANG.

#8

Gråtruten fick spel och började veva med vingarna.

#9

En knölsvan simmade förbi undrande om jag var något att akta sig för eller inte.

#10

Några gräsänder stod på en klippa och lät sig emellanåt översköljas av någon våg. Jag styrde stegen mot bilen och körde hem till lite te och några nya böcker i läsfåtöljen.

TheInvisibleJackal

På rymmen

För två helger sedan ganska så exakt var jag och min fru en liten tur i Helsingborgstrakten för att träffa hennes syster med man. Vi hade stämt möte i Jordbodalen i Helsingborg. Det första gången någon av oss var där. Nu tänker kanske vän av ordning att den där bilden ovan är inte tagen i Jordbodalen. Det helt korrekt. Den och de andra bilderna i det här inlägget är tagna i Domsten. Några mil norr Helsingborg på vägen mot Höganäs. Vi har stannat till där många gånger genom åren och köpt var sin bit lax.

Varför då inga bilder från Jordbodalen? Hade jag glömt att ta linsskyddet? Nej, tyvärr var jag nog inte tillräckligt inspirerad när vi gick runt i området, ingen av bilderna jag tog var tillräckligt bra. Det kändes redan när jag tog de få bilderna jag tog där att det var inget bra. Jag slängde således alla bilder jag tog Jordbodalen. Området var fint och hade potential kände jag. Förmodligen var jag nog lite för splittrad för att kunna ta in ett nytt område, hitta kompositioner och samtidigt umgås och vara social. Eftersom varken min svåger eller svägerska fotografera så kom tyngdpunkten att ligga mer på den sociala biten än den den fotografiska. Jag har för den skull inte givit upp Jordbodalen. Snarare tror jag att jag ska åka dit på egen hand och låta det ta tid att se området. Koncentrera mig på en del av det bara.

Den var en fin dag och på hemvägen bestämde vi oss för att köra kustvägen förbi Domsten. Där stannade vi till en stund och jag fick lite fotografisk revansch för Jordbodalen.

#2

I Domsten höll Kung Bore hamnen i ett järngrepp. I varje all en del av den. Jag vet inte om de här båtägarna blev överraskade av det helt plötsligt blev vinter på vintern eller vad som hänt.

#3

#4

Havet skvalpande inbjudande och lockande till bad. Tyvärr såg stegen alltför kall ut så det fick vara för den här gången.

#5

Att sätta sig på en bänk och njuta i solen var inte heller att tänka på.

#6

På håll såg vi Helgsingborgs profil avteckna sig.

#7

Var stranden avspärrad? Det såg så ut. Ont om badgäster var det i vilket fall som helst.

TheInvisibleJackal