Öland I - Bruddesta

I år hade vi riktigt sen semester min fru och jag. En semester som varade i princip hela augusti. Från början  skulle vi upp till Jämtlandsfjällen och vandra för att på hemvägen ta färden över Dovrefjell i Norge. Efter en del resonemang kom vi fram till att det inte var så lämpligt att göra den här resan just i år. Norge kunde vi ändå inte åka till eftersom vi inte skulle bli insläppta. 

Vi resonerade som så att om någon av oss skulle bli sjuk, skulle det vara bra om vi kunde ta oss hem utan egentligen behöva stanna. Därmed fick det bli Öland då det ligger bara ca 2,5 timmes bilfärd hemifrån. 

Vi anlände till Öland en eftermiddag i mitten av augusti och kom att bo i ett mycket fint lägenhetshotell i Äleklinta. Efter att installerat oss tog vi cyklarna och gav oss iväg ungefär tre kilometer norrut till Bruddesta fiskeläge. 

Det kom bli några mil på cykel under vår Ölandsvistelse. Oftast har vi cyklarna på cykelstället på bilen. Bilen ställer vi på en plats och utforskar sedan en området mer per cykel. Det går snabbare och lättare att stanna och ta en bild om man cyklar. Vi kom att använda oss av "tvåminuters"-regeln d v s tar det inte längre tid att stanna, ta fram kameran och ta en bild än två minuter, så stannar vi och gör det. Det var en mycket bra regel. Vi kom att stanna oftare istället för att bara cykla förbi, vilket många gånger är lätt hänt eftersom det antas vara bökigt att stanna och plocka fram kameran, men egentligen är det inte det. Snarare tvärtom.

I några inlägg framöver tänkte jag skildra vår Ölandssemester i ord och bild.

#2

Bruddesta är ett gammalt fiskeläge som anlades i början av 1800-talet. Hur mycket fiske som bedrivs numera är jag osäker på.

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal

Tillbaka till Morup

Det här året har det inte varit tal om att träffas i fotoklubben. Alla aktiviteter har ställts in.  Vilket inte är så konstigt då vi måste vara rädda om varandra i dessa tider. Ändå är det lite trist att inte kunna träffas och fotografera tillsammans eller titta på och prata om varandras bilder, men sköter vi alla oss så kanske det kan fungera bättre till den kommande våren. Förhoppningsvis.

Min fru och jag tog kontakt med annat par i fotoklubben och undrade om de var intresserade av göra något tillsammans med oss vi kunde hålla avstånden till varandra. Det var de absolut sugna på och valet föll på Morups Tånge. Vilket var väldigt trevligt då jag längtat dit ett tag. Speciellt som den förra gången var så bra.

Det blir kanske inte så mycket fotograferande när man träffas så här utan det blir mest en del prat och annat. Vilket alltid är trevligt. Jag vet inte varför, men när jag är ute och fotar socialt, tar det längre tid innan jag hittar motiven och kompositioner. De första gången jag var ute och fotade med andra upplevde jag det ofta lite stressande, men jag har lärt mig att inte försöka bry mig så mycket utan bara flyta med och försöka ha det trevligt med några fotokompisar. Att komma hem med några riktiga pangbilder är inte det väsentligaste. Utbytet av tankar och idéer är på något sätt ändå det roliga med att träffas och fotografera tillsammans. Dyker det upp något trevligt att fota, ja då är det bara grädde på moset.

#2

När vi var där och gick runt och pratade om än det ena än det andra kom det rätt många löpare förbispringande emellanåt. Det visade sig, när vi pratade med några som tog det lite lugnare ett tag och gick, att de deltog i ett långlopp som sträckte sig från Göteborg till Båstad om jag kommer ihåg rätt.

#3

Fyren är väl närmast obligatorisk att fota när jag är Morup. Även om jag har gjort det ett otal gånger tidigare. Vissa motiv  är bara såna att de måste fotograferas oavsett. Det är någonting med dem som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

#4

#5

#6

Efter lite fyrbonanza och solen började gå ner undrade jag om vi skulle försöka fota solnedgången. Det vara alla pigga på. Efter att ha förstärkt sig men en extra tröja och plockat fram lite fika gick vi ner mot havet för att försöka hitta några lämpliga kompositioner för solnedgången som var i antågande.

#7

Solnedgången var rätt snabbt överstökad och vi la ifrån oss kamerorna, vek ihop stativen och plockade fram fikat. Vi satt länge på några stenar som tjänstgjorde som provisoriska stolar. Vi hade semester och våra vänner var lediga dagen efter så det fanns ingen större brådska att störta upp och köra hemåt.

#8

Under tiden vi satt och pratade ändrade sig himlen. Den blev mörkare, blåare och rent magisk. Det var svårt att slita sig där ifrån.

#9

När älvorna började ta sig ute på det stora fältet för att börja sin dans tänkte vi att det nog bäst att vi börjar röra oss så sakteliga mot bilarna.

#10

Det hade börjat visa sig lite stjärnor på himlen. Jag har ända sedan jag var ett litet barn varit oerhört fascinerad av stjärnhimlen. Stått och tittat uppåt och undrat hur det är där ute. Funderande länge på att bli astronom, men jag var inte tillräckligt intresserad av matematik eller hade det nödvändiga matematiska kunnandet heller för den delen. Matematiken tillsammans med träslöjden var mina två absolut sämsta ämnen i skolan. Även om jag hade kunnat räkna ur hur man skulle kunna konstruera en rymdfarkost, hade jag inte kunnat bygga den. Tur är väl det kanske. Jag har dock alltid närt en dröm om att få följa med USS Enterprice ut bland stjärnorna.

#11

Vid parkering upptäckte vi att fyren såg rätt så läcker ut med sitt ljussken mot stjärnhimlen. Jag hade en exponeringstid på 15 sekunder. Under den tiden kom det två eftersläntrande långdistanslöpare in i bilden och lyste upp scenen med sina pannlampor. Typiskt tänkte jag när det hände, men sedan när plockade fram bilden i datorn och började jobba med den tycker jag nog att deras plötsliga uppdykande gav en extra dimension åt bilden.

Efter att ha kollat noga efter fler löpare tog jag en bild till.

#12

TheInvisibleJackal

Cykeltur med överraskning

För att göra mera invånarna lite mer hälsosamma har kommunen gjort i ordning två olika cykelslingor på olika håll staden. De är ungefär 2.5 mil långa var och en. Riktigt trevligt faktiskt. Då man uppmuntras att cykla på ställen där man kanske normalt inte cyklar. Min fru och jag valde att cykla den ena av turerna en eftermiddag i augusti. Den vi valde tangerar vårt bostadsområde och kändes därför rätt passande.

Vi tog inte med oss kamerorna den här gången utan vi mer ute för att upptäcka och se. Och få lite motion. Det var spännande och ett litet detektivarbete samtidigt för man hålla utkik efter efter speciella skyltar för att se vart man skulle cykla.

Cykelturen förde oss till en grusväg kantad med massa vackra träd vars grenar böjde sig som ett valv över vägen. Det var en otrolig läcker känsla att sakta cykla på den här vägen. Ibland var vi tvungna att bara stanna och titta och njuta av det vi såg.

Jag kände där och då att hit vill jag återvända med min kamera. Jag kollade vädret och varifrån solen kunde komma. Dagen därpå var jag tillbaka igen med kamera och stativ och tog några bilder. I både liggande och stående format.

#2

#3

#4

Jag valde att konvertera någon av dem till svartvitt och drog i reglagen så att högdagrarna i princip brände ut på sina ställen, men det var medvetet för jag ville framhäva hur grenar och grenverk slingrade sig fram i det ljusa lövhavet. Den här bilden har jag även skrivit ut och låtit rama in. För tillfället står den hemma i vardagsrummet. Jag ska ha med den på fotoklubbens utställning senare i oktober. Vi medlemmar få ha med max tre bilder och de måste vara tagna i år.

TheInvisibleJackal

Danska fall

Enligt sägnen ska de här fallen i ån Assman vid Simlångsdalen i Halland, ha fått sitt namn efter att en trupp danska soldater under 1600-talet ramlat i och drunknat. 

Trots att jag inte har speciellt lång väg att åka för att ta mig till de här vattenfallen har det blivit av förrän i sommar. Varför kan man undra? Ja, jag vet inte, men parkeringen vid naturreservatet har det aldrig känts riktigt inbjudande att ställa bilen en längre tid. Massor av krossat glas har legat på parkeringen. Troligtvis från olika bilinbrott. Inte så trevligt och det har inte lockat precis. 

Jag körde förbi där en eftermiddag på jakt efter lite sädesfält att fota. Då jag så att det var rätt mycket bilar på parkeringen tänkte jag - om det kan funka för dem, kan det funka för mig. Vände bilen och körde in och parkerade.  Gick kollade på informationstavlan över området och fick klart för mig att fallen låg en bit in.

#2

#3

Efter en kortare promenad in på området hörde jag ett rasslande läte. Jag gick åt lätets håll och kom fram till det här lilla fallet. Det var ju i för sig trevligt, men kunde detta vara det beryktade fallet som bragt så mången dansk soldat om livet. Saker kan helt klart ändra sig på några hundra år, men om nu detta skulle vara fallet var är då alla människor som bevisligen står parkerade där uppe? Hade jag snubblat över en gigantisk turistfälla? Jag gick upp till den markerade stigen igen. Tog en titt på satellitbilden i telefonen och såg att jag hade ännu en sträcka kvar att gå. 

#4

Efter någon kilometers vandring hördes ett kraftigt dån. Jag tog mot ljudkällan och kom fram till ett stort och vredgat vattenfall. Jag kände ganska så omgående att här skulle jag då inte vilja trilla i. Nu var det ingen större fara på taket emedan ett räcke fanns utmed stigskanten emot vattenfallet till. Det svåra var att kunna hitta några intressanta kameravinklar. Jag stod liksom ovanför fallen. Det brukar bli bättre bilder om man kan komma lite mer i jämnhöjd, men hur skulle jag kunna göra det. Jag såg inga skyltar eller stigar som på något sätt visade eller indikerade att här kan man gå om man vill få en bättre vy. 

Jag tittade mig omkring för att se om det fanns någon i närheten som skulle kunna besitta mer sakkunskaper, men de enda som fanns där då var en äldre dam som något outgrundligt sätt lyckats släpa sig ut till fallen med en rullator. Utan större svårigheter kunde jag tämligen riskfritt konstatera att hon inte var spekulant på en stig som kunde föra henne till en bättre vy. De andra som stod i närheten tycktes filma fallen med sina surfplattor. Säkerligen turister och därmed lika okunniga som jag på området. Det fick istället bli att gilla läget och gör mitt bästa så länge. Eftersom det rätt nära kan jag alltid återvända när jag fått bättre vetskap från några bekanta i fotoklubben.

#5

#6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Arla morgon i skogen

Klockan var strax före 06 när jag parkerade bilen vid den lilla parkering vid Gässlösa Naturreservat någon mil sydost om Varberg. Jag var först och skulle således få ha hela ravinen och skogen för mig själv. Det var med viss förväntan och spänning jag gick ner för den långa trappan till den väntande ravinen. Jag upptäckte tämligen omgående att solljuset inte riktigt hade orkat ta sig ner i ravinen och skogen runt den. Det var ännu lite för tidigt. Jag började gå utmed den lilla bäck som rinner igenom reservatet. Letade lite möjligheter att kunna jobba med långa exponeringstider. Hittade efter ett tag en bild.

#2

Under tiden hade det hunnit ljusna lite så att jag kunde börja leta efter motiv bland det jag egentligen kommit för. Träden.

#3

Jag fick syn på det här lite lätt böjda trädet vid en stor mossbelupen sten. Tittar i sökaren hur jag vill komponera bilden och plockar fram stativet och gör mina förberedelser. Två tidiga morgonvandrare dyker upp på stigen inte långt ifrån mitt motiv. De ser mig inte till en början. Sedan säger mannen i sällskapet:

"Oj, ursäkta! Hoppas vi inte skrämde iväg något för dig.

De förmodade att jag var en fågelskådare som var ute för att fotografera någon sällsynthet. Jag förklarade att det inte var någon fara.

"Jag håller på att fotografera det här trädet och stenen. Ingen av dem lär vara benägna att lägga benen på ryggen i första taget."

De titta en stund på mig som om de hade lyckats snubbla över en tvättäkta galning i skogen på morgonkvisten. Därefter gick de vidare utan veta om de skulle önska lycka till eller inte. 

Jag för min del tog min bild och fortsatte att leta efter motiv ibland träden.

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal