Vinterpromenad

I januari besökte vi även mina föräldrar i Småland. Där vi hemmavid i det närmaste nästan har barmark råder det full vinter hos dem. Snön täcker landskapet. Medan min föräldrar sover middag bestämmer min fru och jag oss för att gå en promenad i detta vita landskap. Ett oemotståndligt snölandskap. Vi är inte direkt bortskämda med den här snömängden ute vid västkusten. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

Vi hamnar så småningom vid ett friluftsområde efter ca 20 minuters promenad. Här finns bland annat flera skidspår. I min ungdom hände det att jag åkte skidor här. Det är fina slingor. Speciellt 7,5 kilometersslingan minns jag som extra trevlig. Under snön döljer sig också fina löparslingor. Innan jag åkte in i lumpen konditionstränande jag på 2.5 kilometersslingan. Om jag minns rätt gjorde jag min bästa tid på lite strax över nio minuter på den slingan. På fredagar i lumpen körde de ut oss 7 km utanför regementet. Sedan hade vi två timmar på oss att ta oss tillbaka, städa logementet samt duscha och byta till civila kläder för att hinna med bussarna hem. Det var sällan några problem. Oftast fick man istället vänta lite på bussen.

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

Snön ligger tung på trädens grenar.

#16

#17

#18

#19

#20

På vägen tillbaka kommer vi att gå igenom ett bostadsområde som inte fanns när jag var barn. Här var det istället hagmark. Jag och min bror brukade gå hit upp med vår morfar för att titta på hästarna som betande i hagarna. Som gammal kavallerist tyckte morfar mycket om att gå upp och prata lite med hästarna i dessa hagar. När samhället behövde växa försvann sedan dessa hagar och idag är det få av de som bor på området som känner till att det en gång i tiden vandrade hästar där de nu har sitt trädgårdsmöblemang.

TheInvisibleJackal

Tillbaka till isen

Någon dag senare är jag tillbaka vid havet och isformationerna. Kylan har hållit i sig. Temperaturen ligger visserligen inte på mer än runt 7 -8 minus, men vid havet kan det ofta kännas kallare än var det egentligen är. Isen omsluter eller rättare spricker upp runt stenarna och skapar säregna formationer. Det är som om havets gungande har fastnat i tiden. Då jag vill komma närma använder jag min 100-400:a. Den känns perfekt för hur jag vill fotograferade de här isomgärdade stenarna.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

Att försöka att sig på att sig närmare en del av isformationerna är dömt att misslyckas. Stenarna som jag skulle behöva passera för att kunna ta mig än närmre har ishinna som troligtvis gör dem såphala. Att ge sig ut att försöka gå här är likvärdigt att med hundra procentig garanti och slå runt och i bästa fall bara bryta benen och i värsta fall nacken. Valet är således simpelt. Att låta bli helt enkelt. 

#13

#14

Efter runt tre timmar känner jag mig nöjd med dagen. Solen har börjat sänka sig. Ett gäng knipor drar förbi ute till havs. Jag följer dem med kameran. Tar några bilder. Har kameran varken inställd på seriebildstagning eller en snabbare en slutartid. Tiden jag använder är alldeles för lång egentligen, men den får vingarna att suddas ut på sätt som skapar en illusion av rörelse. Det är mer känslan än arten jag vill fånga.

TheInvisiblejackal

En snabbvisit

Jag hinner hem och möta min fru som har jobbat hela dagen. Hon vill också få chansen komma ut det fina vädret en stund. Efter lite snabbt övervägande kör vi det till havet igen. Havet har fruset och vågorna har bildat olika isformationer runt stenarna i havet. Jag har sett fenomenet någon gång tidigare, men det är sällan att det kallt tillräckligt länge nog för att havet ska börja frysa.

På den rundade klippan i söder står tre personer. När ser jag dem stå där dyker Arto Paasilinnas bok "Kollektivt självmord" upp i tankarna. Tänk om det om det är en trio presumtiva självmördare som tagit sig till havet men avsikten att kasta sig i, ser isen och andra tankar väcks i deras sinnen. Tänk om isen inte brister när de kastar sig mot den för att nå havet. Tänk om de brytar armar och ben och nacke, men överlever och slutar som vårdkollin på sjukhuset. Får sondmatas med leverbiff, sås, potatis och lingon. Och de gånger de blir vända mot TV:n i rummet visas repriser av Hem till gården. Det kan fan vara självmördare säger de med en mun och vänder på klacken och ger sig hemåt.

#2

Redan efter en dryg halvtimme har ljuset ändrat sig när solen har börjat sjunka under horisonten. Själva sjunker vi ner i bilsätena. 

TheInvisibleJackal

Skogspromenad

Både jag och min fru var sugna på att ge oss ut i det snölandskapet som skogen kunde uppvisa. Jag såg framför mig att jag stod och fotograferade snötyngda träd. Björkelund fick det därmed bli. Väl på plats kom blicken istället att falla på det som befann sig i kängskaftshöjd eller lägre. Där ser man hur ett förföreställt fokus skiftar till ett annat när man är på plats. Fast det är så jag gillar att fotografera. Att följa den ingivelse jag får när är på en plats i stället för att slaviskt följa och försöka få fatt en bild jag skapat i mitt sinne. Improvisera som det heter. Något som jag gillar att göra och antagligen en del i att jag uppskattar jazz.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Samma eftermiddag...

De här bilderna är från samma dag som jag var vid och Bosgårdsfallet och fotade, men nu är jag ute vid kusten. Närmare bestämt vid Gullbranna naturreservat. Det finns en del träd där som jag har varit lite nyfiken på att fotografera ett tag och eftersom det var en sådan fin vinterdag körde jag dit efter lunchen. Solen hade hunnit högt upp på himlen och med en temperatur på endast -10 var det en hel del som var ute och rörde på sig. Sådana här dagar får man inte låta gå till spillo om man kan.

#2

På andra sidan vassruggarna kan man se ett lite fiskeläge. Nedanför där i en vik är vår sommarbadplats. Lugnt och skönt. Inga turister som hittar hit. Ett bra badställe när barnen var små.

#3

Snön är mer fläckvis här vid kusten. 

#4

#5

#6

Solen är inte uppe på himlen särdeles länge så här års. Redan efter två timmar börjar det skymma på. 

TheInvisibleJackal