Det var ett tag sedan jag...

Mindre strandpipare

Det är alltmer sällan jag besöker Trönninge ängar nu för tiden. De ändringar som gjorts vid ängarna sedan det fick naturreservatsstatus tilltalar mig inte som fotograf. Ängarna som förr var en plats för såväl fotografer som fågelskådare är numera primärt ett ställe att skåda fågel. Det är som till fromma för den ena gruppen (skådarna) är det inte för den andra. 

#2

Ung rödbena

Gömslet på ängarna är dock fortfarande ett av de bästa vad gäller att kunna sitta dold. Sedan är det en annan sak att skådare slänger upp luckorna och skrämmer bort det mesta från gömslets omedelbara närhet. Det bästa är att vara där någon sällsynthet huserar någon annanstans för då flockas skådarna likt flugor kring en lort där istället.

Det här tillfället var ett sådant; tror jag är det kanske bäst att tillägga. Jag hade i varje fall hela gömslet för mig själv, vilket är perfekt. Då kan jag dra upp 1-2 luckor, sätta mig tyst och vänta.

Det var inte speciellt mycket som rörde sig. Lite skrattmåsar, några grågäss. Ett par brushanar som flög förbi och landade en bit bort. För långt för att det skulle löna sig att försöka fota dem. Lite bläsänder, krickor, gräsänder och skedänder. Och så några vadare. En mindre strandpipare spatserade i leran när jag kom. Längre bort födosökte några skärfläckor. Rödbenor flöjtade. 

#3

Ung rödbena

En ung rödbena gick runt i starren utanför gömslet. Snappade åt sig insekter och annat.

#4

Ung rödbena

#5

Ömma moder rödbena eller fader.

På en sten i närheten höll den vuxna fågeln ett vakande öga över sin telnings förehavanden.

#6

Rödbena

Blicken vändes än hit än dit.

#7

Ung rödbena

#8

Ung rödbena

Det visade sig efter en stund att det var två unga rödbenor på plats. 

#9

Rödbena

Den vuxna fågelns vaksamhet släppte inte för en sekund.

#10

Rödbena

"Jag blundade bara lite. Det är ett svårt filosofiskt problem som upptagit mig en del. Frågan om människans brist på flygförmåga."

#11

Ung rödbena

#12

Hona, gräsand

Att klia sig utan ha några händer till hjälp är en smula omaka, särskilt då det kliar på svårnådda ställen.

#13

Ung grågås

Det var överlag rätt mycket ynglingar vid ängarna den här kvällen.

#14

Ung sädesärla

En del tog tillvaron med ro.

#15

Ung skrattmås

Medan annan vingburen ungdom flög runt och upplät sina stämmor bäst de kunde.

#16

Sävsparv

Efter några timmar tackade jag för mig och vinkade adjö till sävsparven i vassen utanför.

TheInvisibleJackal

April i Småland

Vid påsktid gjorde familjen en visit till mina föräldrar i Småland. Jag hade med mig kameran mest av gammal vana. Hade inte direkt några planer på att stolpa iväg någonstans med min hälsporre, men det kändes på något sätt dumt att inte ta med den. 

Ett 50-tal meter från deras hus finns det en liten hage, som längre fram brukas av ett obestämt antal får med tillhörande lamm. Dock icke än i år. Kanhända fåraktiviteten å denna hage ligger i träda detta år. Kanske har ulven slukat dem allesamman.  Eller så må de ha flytt fältet eller kanske blivit befriade av  ULL (Universal Liberation of Lambs).

Till den här lilla hagen lockades jag att ta med mig kameran av en stare som kikade ut från ett hål i ett träd på starars vis.

#2

Ett litet stycke längre fram var det möjligt att ta steget in själva hagen, vilket jag gjorde och den bäck som rinner igenom hagen fick därigenom också ett annat intresse från min sida. Även om jag ofta tyr mig till vattendrag ock liknande i min fotografering är det inte alltid som det vatten som kommer min väg fångar mitt omedelbara intresse.

#3

Jag följde sagda bäck motströms för att se vad det kunde ge. Den var inte bredare på sina ställen att jag kunde ta ett kliv över utan större besvär och ta en annan väg som till synes lättare väg tillbaka än den jag först anträdde. 

I denna min utforskargärning i det lilla kom jag uppå ett litet vattenfall. Stativet hade jag inte med mig. Det låg hemma. Genom att välja lägsta ISO och en riktigt liten bländare kunde jag få till en hyfsad slutartid som jag förmådde expediera på frihand med telezoomen. 

#4

Ackompanjerad av det trivsamma porlandet fortsatte jag mitt lilla utforskade.

#5

#6

Att stå och följa vattnets väg var lätt hypnotiserande. 

#7

Väl åter i föräldrahemmet såg jag en nötväcka sitt i trädet utanför köksfönstret. På vinst eller förlust tog jag en bild genom fönstret. Kanske inte den snyggaste av bakgrunder, men nötväckan slog an stilfull pose trots det.

TheInvisibleJackal

Purpurhäger

I brist på förmåga att kunna använda min kamera har jag letat lite i mitt bildarkiv och hittade den här bilden från juni 2011. På den tiden hade jag en Panasonic DMC FZ28. Jag har för mig att man kunde göra en del manuella inställningar på den. Jag vet att jag inte gjorde det utan körde auto hela vägen. Vi semestrade nere vid Camargue och åkte en dag ut på en liten flodtur för att titta på de svarta tjurarna som finns i området. Under färden satt man på ett öppet däck vilket passade mig som skådare utmärkt. På vägen till tjurarna märkte jag att det att fanns lite olika hägrar - kohäger, natthäger, ägretthäger, silkeshäger och purpurhäger.

På hemfärden kom det en purpurhäger flygande längs kanalen bakom båten. Den här vill jag ha en bild på tänker jag och springer ner för att kunna sticka ut kameran genom en av de runda hyttventilerna som fanns på nedre däck. Jag hade ingen aning om att det fanns något som hette seriebildstagning utan tänkte att jag försöker ta en bild på den när kommer i höjd med några pålar en bit fram. Jag får en bild och det blir den här. Det roliga som jag uppfattar det är att det i purpurhägerns uppspärrade vingar och stjärtfjädrar går att utläsa ett ansikte. Ett lejons ansikte.

TheInvisibleJackal

Ängarna

Detta är mitt första inlägg på ett tag. Jag har snart varit sjukskriven i två veckor. Fick influensa och låg med hög feber, frossa och värk i leder i nästan en vecka. Har så sakteliga börjat återhämta mig och ska jobba igen på måndag är tanken. Jag kan inte minnas när jag var så kass senast. Jag har inte mäktat med att varken läsa eller Netflixa än mindre att vara på FS. Fick Jonas Classons fina bok om lappugglor bara någon dag före influensan bröt ut. Har bara orkat bläddra lite i den.

Förr om åren kunde jag nästan känna hur det ibland kunde värka i kroppen av längtan att få sitta i gömslet vid Trönninge ängar. Nu vet jag inte riktigt vad jag känner. Nostalgi? Vemod över en svunnen tid som inte kommer åter? Kanske det. Jag spenderar allt mindre tid vid ängarna och min längtan dit har falnat. Ändå tog jag mig dit än en gång. Vad för förhoppningar jag närde minns jag inte längre. Jag satte mig således i gömslet utan några större förväntningar.

#2

#3

De honfärgade brushanarna jag sett tidigare i höst var kvar såg det ut som.

#4

#5

En brun kärrhök uppenbarade sig och fick lite fart på änder och brushanar en stund.

#6

#7

Starrmosaikslända.

#8

Grönbena.

#9

Plötsligt fångar mitt öga en rörelse vid starren nedanför gömslet. En gulära pickar runt där efter något ätbart.

#10

Första gången jag fotade gulärla för snart sju år sedan upplevde jag en euforisk stämning. Jag kan inte säga att samma känslor infinner sig denna gång. Gulärlor tillhör förvisso alltjämt en av favoriterna. Det är inte arten i sig som dämpar mina glädjeyttringar snarare är det platsen såsom den har blivit. Att sitta i gömslet innebär inte längre att ängarna ligger öppen framför objektivet snarare är det så att det har skett en förskjutning av var de olika fåglarna väljer att rasta. De högra delen ängarna sett från gömslet ter sig  allt tommare. Från den vänstra delen syns fåglar, men de har börjat dra sig allt längre bort. Ut till de öar som skapats och andra platser. Vad är det som har skett? En tydlig förändring som skett är den plattform som anlagts på vallen som löper fram till gömslet. Tidigare var det praxis att inte gå upp på vallen för att inte störa fågellivet. Nu kan kryssarna ogenerat klampa upp till denna nya plattformen och leta nya kryss. Och inte bara det, gången upp är så pass bred att den inte utgör något större hinder att ta sig upp och ha barnkalas eller varför inte grilla lite. Under tiden flyr fåglarna. Vad gör väl det? Ett kryss är ett kryss även om det flyger bort.

#11

Det blev lite gnälligt det här inlägget. Det beror säkert på den besvikelse jag känner över ängarnas utveckling. Den stora frågan är dock om jag kommer att även i fortsättningen att besöka ängarna. Jag vet ärligt talat inte. Troligtvis men inte alls så ofta längre. Det blir nog inget mer besök i år i alla fall.

TheInvisibleJackal

Hägerbonanza

Augusti vid ängarna brukar betyda besök av sträckande vadare. Stora flockar med honfärgade brushanar rastar gärna här, men även andra vadare. I flocken av brushanar ovan syns överst i högra hörnet de isländska rödspovarna som har valt att stanna till några dagar vid Trönninge ängar den här tiden.

#2

Vadarflockar är alltid trevliga att fotografera. Deras ofta mycket synkrona flykt är som en dans över spegelblanka golv.  En lufthavets balett.

#3

Vadare i all ära, men jag hade tagit mig till ängarna den här morgonen för att det tidigare i veckan har hållit till fem stycken ägretthägrar på området. Och med lite tur  kunde kanske någon av dem vara kvar. Till en början är endast deras grå kusiner på plats, men så kommer en ägrett inflygande för landning.

#4

#5

Och landar skapligt nära.

#6

Strax kommer en till, som går ner lite längre bort.

#7

För där finns kompisarna.

#8

Eller om det är det bästa fiskestället. Trångt är det i vilket fall om saligheten.

#9

En havsörn kommer insvepande och sätter lite fart på flygmuskelaturen hos en annan bevingad gäst på ängarna.

#10

Fast istället för att sätta klorna i något går örnen ner för landning i gräset på andra sidan den öppna vattenspegling. Sitter där ett tag och blänger innan den stiger väders igen.

#11

Den isländska rödspoven fortsätter att lägga näbben i blöt.

#12

liksom brushanarna.

#13

#14

Även en grönbena vågar sig fram igen.

#15

TheInvisibleJackal