Barndomens stigar

Efter några dagar (september 2024) i Uppsala  var det dags att styra färden söderut igen. Jag kände ingen större brådska, utan kunde ta rätt lugnt hemåt och därför bestämde jag mig för att besöka min barndoms tassemarker. En liten by; eller vad man kalla det, belägen någonstans bortom redbarhet. Familjen flyttade härifrån under andra halvan av 70-talet. Under de här nära fem decennierna som gott sedan dess har jag gjort återbesök till byn mindre än en handfull gånger. Tror att det är runt 15 år sedan senast. Byn ligger lite bortanför allfarvägarna och man måste göra ett aktivt val att ta sig dit. Det valet har jag oftast valt att inte göra när vägarna fört mig åt det här hållet i landet.

Egentligen vill jag inte besöka den här lilla byn. Jag har inga nostalgiska eller andra skäl att göra det, tror jag. Det är vad jag säger till mig själv. Ändå är det något som drar i mig och får mig att svänga av köra vägen bort mot byn. Och även om jag bara själv kört den här sträckan ytterst få gånger kan jag varenda sväng, varenda kurva. Skyltarna längs vägen dyker upp där de ska. Minnet är bra märkligt. Det finns en kuslig likhet mellan minnets bild och samtidigt inte. Inget är egentligen som då. Mycket har förändrats. 

 Jag tog bilen runt gamla bekanta gator och annat. Det fanns en del nya också. Inte många, men de fanns. Jag parkerade vid slutet av vägen där jag en gång bodde och gick ut på elljusslingan i närheten. Det som förr var en led med lagom hårt packad sågspån var nu en grusad stig. Lika bred som då till en början, men efter bara ett litet stycke smalnade stigen av och blev en vältrampad jordstig. Växtligheten var så klart betydligt ymnigare än vad som var fallet under början av 70-talet. Det såg ut att ha växt igen ganska rejält på sina ställen. Naturen var på väg att återta det den en gång förlorat.

#2

Jag går inte långt. Hälssenorna protesterar tidigt. Troligen har jag överansträngt dem under vistelsen i Uppsala. Försökte göra en del av de övningar jag fått av min sjukgymnast. 

Rätt snart kommer jag fram till den stora gräsmattan, som alltjämt fungerar som fotbollsplan. Jag gick lite halvhjärtat på fotbollsträning här några gånger eftersom flera killar i klassen gjorde det. Jag var egentligen aldrig riktigt intresserad. På måndagarna brukade de mer intresserade killarna förmedla hur olika lag - inom såväl fotboll som ishockey, kanske bandy också  - hade gjort ifrån sig i helgen. Vilka spelare som gjort mål och annat. Jag förstod aldrig var de fick sin information ifrån. Det var för mig en gåta tills jag många år senare upptäckte och förstod att de med stor iver tittade på program som sportnytt etc varje söndagskväll. Det var en del av deras ritual under helgen. Själv tittade jag ytterst sällan på dessa program. Visste knappt att de fanns. 

Fotboll var inget som lockade mig. Mycket beroende på att ett runt föremål och mina fötter inte var tillräckligt kompatibla för att det skulle uppstå en vad man kallar "ljuv musik". Snarare var det slumpen som styrde vart bollen hamnade än mina fötters agerande. Ändå lyckades jag sätta det avgörande målet i ett "viktig" skolmatch. Jag tror att det var i femte klass.

Vi var så få killar klassen att även jag som var ett hopplöst fall fick vara med, om än givetvis med utsikten att bli vald sist. Vi som inte var speciellt intresserade eller fotbollsbegåvade placerades allt som oftast som backar. För där förmodades vi inte kunna gör någon skada. De mer fotbollsbegåvande proffsdrömmande killarna med de rätta fotbollsskorna kunde då istället glänsa i anfallszon. 

Och detta var fallet även i motståndarlaget. Slumpsparkarna bemannade backlinjen. Proffsdrömmarna i anfallet. 

Vid det ett anfall kommer motståndarna loss och förbi "våra" proffsdrömmare och siktar in sig på vårt mål. På något sätt. Jag vet inte hur. Lyckas en av mina backkollegor ta bollen ifrån motståndarlagets proffsdrömmare. Han passar mig. Högre upp på plan skriker "våra" proffsdrömmare - "Passa mig! Passa mig!" Vi har en uppenbar chans att gå till motattack. Det är långt. Jag  måste sparka bollen med rejäl kraft för att den ska någon av de "våra" som skriker - "Pass mig! Passa mig!". Jag springer bollen till mötes utan en annan tanke än att tjonga till den för kung och fosterland. Hur är det nu man sparkar en boll. Jo, på det där lite lustiga sättet med fotens insida. Att sparka rätt fram med tårna gör bara ont. I mina tankar gör jag rätt, men...

Bollen far iväg i en vid båge. Hög och otagbar. Förbi målvakten, som häpen knappt hinner reagera. Rätt upp i krysset. Opps! I vårt eget mål!

Motståndarna jublar. Mina medspelare tror inte sina ögon. Matchen slutar 0 - 1. Jag stod för matchens enda mål. I fel mål dock. Att jag hyllades som matchhjälte är att fara med osanning.

Fotboll var verkligen aldrig min grej.

#3

Jag kommer till backen, där jag som barn åkte pulka ibland och där jag sett både en och annan huggorm. På den tiden växte det inga träd eller buskar längs kanterna. Däremot växte det backsippor på flera ställen uppför backen. Jag har svårt att tro att det gör det längre. Tror inte heller att några barn åker pulka här längre om vintrarna. Förr gjorde man skidspår också. Är det tillräckligt med snö nu för tiden? Det var inte ens alltid det när jag bodde här.

#4

Uppe på krönet hittar jag ett gammalt fallfärdigt träd som kanske minns när jag smög med pil och båge här. Pilarna var nog rätt så ofarliga ity de hade en sugpropp i änden. Likväl var jag en god stigfinnare.

#5

Jag lämnar stigen och går tillbaka till bilen. Den står parkerad i slutet på samma gata som jag en gång bodde på. Då var det grus och man kunde se husen längs med gatan. Nu avslöjande endast olika fordon att det fanns ett hus nära. Jag kör på vägen från byn sakta förbi huset där vi bodde. Det syns inte mycket. Träd och häck hindrar från insyn. Jag känner ingen saknad när jag lämnar byn far vidare. Det gjorde jag inte heller familjen flyttade därifrån. Det var bara skönt.

Jag kan inte påstå att åren i den här lilla byn var de roligaste i mitt liv. 

Från första klass till sjätte klass i skolan i den här lilla byn var jag mobbad, så gott som varje dag. Det värsta var inte dagarna med mobbing. Det värsta var dagarna jag trodde att jag nästan var accepterad. Att jag var en av dem. Så fel jag hade varje gång. 

Varför då återvända till den här lilla gudsförgätna hålan?

Vore inte det bästa att radera den ur minnet? 

Om det bara vore så enkelt. 

TheInvisibleJackal