Norröver X - dimman försvinner

Vi går nu så sakta vi förmår tillbaka mot parkeringen till Knuthöjdsmossen. Med solens uppgång har den dimma vi tidigare under morgonen blivit hänförda av börjat lösas upp och mossen som vi lärt känna den träder fram alltmer inför våra ögon. Timman är alltjämt tidig och många gnuggar säkert nu som först sömnen ur ögonen. Själv är tröttheten som infann sig när i satte oss i bilen för att fara till mossen nu helt bortblåst. Denna morgon har väckt våra själar fullständigt till liv. Vi går sakta spången tillbaka mot bilen. 

#2

Med ljuset kommer färgerna åter.

#3

#4

En liten rest av morgonens dimma dröjer än kvar vid strandkanten.

#5

Solljuset flödar in i landskapet.

#6

Det känns som om det kommer att bli en fin dag på mossen för de som har möjlighet att besöka den.

#7

#8

#9

Vi säger farväl till Knuthöjdsmossen för den här gången och hoppas på ett snart återseende. Under de sju år som jag har fotograferat har jag kommit att få en del favoriter. Platser jag gärna vill besöka igen. En del av svårare att besöka än andra och en del betydligt enklare att besöka igen - som Knuthöjdsmossen. Jag kan inte säga när det blir dags igen för ett återbesök, men både jag och min fru greps starkt av denna mosse. Nu är det emellertid dags att fara till boendet och göra oss i ordning för vår resas vidare färd till Mörkret.

TheInvisibleJackal

Norröver IX - Och så steg då solen upp

Det brinner en eld i skogen. Dess sken flammar mellan trädens stammar. I mitt bröst bankar hjärtat av spänd förväntan inför det som är på gång att ske. Och jag är på rätt plats. Tiden är rätt och med stativbenen stadigt placerade där det är möjligt, jublar jag inombords. Det var för detta jag rört mig fram över spängerna på mossen. Att få se natten omvandlas till glödande morgon. Ord kan inte beskriva vad jag känner. Det är magi rätt och slätt.

#2

#3

Det som sker framför mina ögon är ett skådespel som berusar mina sinnen. Jag vill bara ha mer. Och mer. 

#4

#5

Från att bara varit ett varmtonat töcken i dimman stiger solen snabbt och sprider sitt ljus över mossen.

#6

#7

#8

Även om jag vill stanna och bli ett med den gyllene morgonen vet jag att timmen för vår avfärd närmar sig obönhörligt. Motvilligt måste jag röra mig vidare. 

TheInvisibleJackal

Norröver VII - Sista kvällen

När smålommarna givit sig av för att inte återkomma,  stannande vi kvar vid mossen ett tag till. Inget smakar heller så bra som fika ute i naturen. Kvällen var stilla och rofylld. Det kändes lite vemodigt att detta skulle bli den sista kvällen. Ja, den sista gången på mossen. Färdavståndet till den gör att återbesök får planeras noga. Spontanbesök är inte möjliga. 

#2

#3

#4

Den här sista kvällen rör vi oss runt mossen på de utlagda spängerna i sakta mak för att insupa så mycket som möjligt av miljön. Pränta in den inte bara på minneskorten utan även i det egna minnet.

#5

#6

Det är egentligen dags att far tillbaka till boende och förbereda morgondagens avfärd. Utcheckning är klockan elva senast. 

#7

Tänkte om vi skulle ta och...började tankarna formuleras till ord. 

TheInvisibleJackal

Norröver IV - Vandringen fortsätter

Dimman är nu helt bort och inga fler smålommar har synts till. Det gör inget. Mossens tallar finns alltjämt kvar och det är inte fy skam. Även om jag kanske fotograferade en del av de här utsnitten redan vid det första besöket vid mossen kvällen före gör jag det igen. Det är något med visa scener man stöter på som man egentligen aldrig blir helt färdig med. Något som jag faktiskt finner rogivande eftersom det betyder att den platsen har mycket kvar att ge. 

#2

#3

#4

#5

Att vissa platser stannar kvar längre i ens sinne än andra är det svårt att många gånger förklara. Det kan inte bara vara känslan av det är en vacker plats väl värd att fotografera. Det finns många vackra platser värda att fotografera, men inte alla stannar kvar i ens sinne. Det måste alltså var något mer än en plats omedelbara skönhet som drar. Om det ens är det. Det är kanhända andra känslor som platsen väcker. Kanske vemod, igenkännande. Kanske något som inte enkelt går att definiera. Kanske något som mer ligger inom oss, än i själva platsen i sig. Finns landskapet mer i vår själ än i våra ögon? Är det mitt inre jag försöker gestalta när jag försöker mig på att fånga landskapet framför mig?

#6

Fram ibland tallarna kommer den.

#7

Krypande. Sakta emot oss.

Vad vill den?

Är det vådan av vår tidiga morgon som får fantasin att skena över stock och sten? I naturen finns det ting som kan skrämma oss från vettet om vi låter det. Ett träd är ett träd. Den mänskliga hjärnans märkliga förmåga att skapa något av ingenting kan i emellanåt hålla våra liv i ett gastkramande grep. 

#8

Efter ett tag delar sig spången sig i ett vägskäl. Likt en Robert Johnson väljer vi den andra vägen. Om den Onde stod att finna där låter jag vara osagt, men skulle mina bilder plötsligt anta en ny, tidigare okänd dimension, var det kanske den hornprydde som var där ändå.

#9

Och inte alls den miljard myggor som hade en tête-à-tête vid den ligga skogsgölen och som vid vår uppenbarelse bjöd upp oss till en lustiger dans bland tallar, gran och fur. 

#10

#11

Morgonen hade nu gått i övergått i förmiddag och det var högtid att ta oss till boende och se vad köket  kunde ha att erbjuda. Eller snarare vad vi kunde trolla fram ur skafferiet.

TheInvisibleJackal

Norröver II - Dimma över mossen

Klockan har ringt tidigt och med morgongruset gnuggat ur ögonen befinner vi oss redan ute på Knuthöjdsmossen. Frågan är om det ändå var tidigt nog. Visst är där dimma, men det ljusnar snabbt och dimman drar sig tillbaka fortare än väntat.

Och mitt allt vaknar kroppen till liv och påkallar sin uppmärksamhet. Tur att det finns en bekvämlighetsinrättning vid mossen och därtill utan den bedrövliga muzaken som annorstädes inte är alltför ovanlig. Ack, det ska fan till att vara naturfotograf emellanåt.

#2

Nåväl, under denna lilla naturliga frånvaro hinner dimman lätta alltmer och snart kan en solupplyst morgon skönjas. 

#3

Det är som det är. Inget att gråta över. Jag försöker ta de bilder kan jag innan dimman är helt väck.

#4

#5

#6

#7

Solen skingrar effektiv de sista resterna dimma.

#8

#9

Det har blivit morgon.

#10

#11

#12

Man kan aldrig vara ute tidigt nog är väl den lärdom jag kunde dra av det här besöket. Vi har dock en chans till att få dimbilder. Om vi väljer att gå upp ännu tidigare sista dagen innan vi måste checka ut från boendet. Vilket är helt möjligt om vi har allt färdigt inför vår vidare färd norröver. Allt handlar om hur pass sugna vi var på att fota riktigt dimmiga bilder. Det kliade i avtryckarfingret kan jag tillägga. 

TheInvisibleJackal