Barndomens stigar

Efter några dagar (september 2024) i Uppsala  var det dags att styra färden söderut igen. Jag kände ingen större brådska, utan kunde ta rätt lugnt hemåt och därför bestämde jag mig för att besöka min barndoms tassemarker. En liten by; eller vad man kalla det, belägen någonstans bortom redbarhet. Familjen flyttade härifrån under andra halvan av 70-talet. Under de här nära fem decennierna som gott sedan dess har jag gjort återbesök till byn mindre än en handfull gånger. Tror att det är runt 15 år sedan senast. Byn ligger lite bortanför allfarvägarna och man måste göra ett aktivt val att ta sig dit. Det valet har jag oftast valt att inte göra när vägarna fört mig åt det här hållet i landet.

Egentligen vill jag inte besöka den här lilla byn. Jag har inga nostalgiska eller andra skäl att göra det, tror jag. Det är vad jag säger till mig själv. Ändå är det något som drar i mig och får mig att svänga av köra vägen bort mot byn. Och även om jag bara själv kört den här sträckan ytterst få gånger kan jag varenda sväng, varenda kurva. Skyltarna längs vägen dyker upp där de ska. Minnet är bra märkligt. Det finns en kuslig likhet mellan minnets bild och samtidigt inte. Inget är egentligen som då. Mycket har förändrats. 

 Jag tog bilen runt gamla bekanta gator och annat. Det fanns en del nya också. Inte många, men de fanns. Jag parkerade vid slutet av vägen där jag en gång bodde och gick ut på elljusslingan i närheten. Det som förr var en led med lagom hårt packad sågspån var nu en grusad stig. Lika bred som då till en början, men efter bara ett litet stycke smalnade stigen av och blev en vältrampad jordstig. Växtligheten var så klart betydligt ymnigare än vad som var fallet under början av 70-talet. Det såg ut att ha växt igen ganska rejält på sina ställen. Naturen var på väg att återta det den en gång förlorat.

#2

Jag går inte långt. Hälssenorna protesterar tidigt. Troligen har jag överansträngt dem under vistelsen i Uppsala. Försökte göra en del av de övningar jag fått av min sjukgymnast. 

Rätt snart kommer jag fram till den stora gräsmattan, som alltjämt fungerar som fotbollsplan. Jag gick lite halvhjärtat på fotbollsträning här några gånger eftersom flera killar i klassen gjorde det. Jag var egentligen aldrig riktigt intresserad. På måndagarna brukade de mer intresserade killarna förmedla hur olika lag - inom såväl fotboll som ishockey, kanske bandy också  - hade gjort ifrån sig i helgen. Vilka spelare som gjort mål och annat. Jag förstod aldrig var de fick sin information ifrån. Det var för mig en gåta tills jag många år senare upptäckte och förstod att de med stor iver tittade på program som sportnytt etc varje söndagskväll. Det var en del av deras ritual under helgen. Själv tittade jag ytterst sällan på dessa program. Visste knappt att de fanns. 

Fotboll var inget som lockade mig. Mycket beroende på att ett runt föremål och mina fötter inte var tillräckligt kompatibla för att det skulle uppstå en vad man kallar "ljuv musik". Snarare var det slumpen som styrde vart bollen hamnade än mina fötters agerande. Ändå lyckades jag sätta det avgörande målet i ett "viktig" skolmatch. Jag tror att det var i femte klass.

Vi var så få killar klassen att även jag som var ett hopplöst fall fick vara med, om än givetvis med utsikten att bli vald sist. Vi som inte var speciellt intresserade eller fotbollsbegåvade placerades allt som oftast som backar. För där förmodades vi inte kunna gör någon skada. De mer fotbollsbegåvande proffsdrömmande killarna med de rätta fotbollsskorna kunde då istället glänsa i anfallszon. 

Och detta var fallet även i motståndarlaget. Slumpsparkarna bemannade backlinjen. Proffsdrömmarna i anfallet. 

Vid det ett anfall kommer motståndarna loss och förbi "våra" proffsdrömmare och siktar in sig på vårt mål. På något sätt. Jag vet inte hur. Lyckas en av mina backkollegor ta bollen ifrån motståndarlagets proffsdrömmare. Han passar mig. Högre upp på plan skriker "våra" proffsdrömmare - "Passa mig! Passa mig!" Vi har en uppenbar chans att gå till motattack. Det är långt. Jag  måste sparka bollen med rejäl kraft för att den ska någon av de "våra" som skriker - "Pass mig! Passa mig!". Jag springer bollen till mötes utan en annan tanke än att tjonga till den för kung och fosterland. Hur är det nu man sparkar en boll. Jo, på det där lite lustiga sättet med fotens insida. Att sparka rätt fram med tårna gör bara ont. I mina tankar gör jag rätt, men...

Bollen far iväg i en vid båge. Hög och otagbar. Förbi målvakten, som häpen knappt hinner reagera. Rätt upp i krysset. Opps! I vårt eget mål!

Motståndarna jublar. Mina medspelare tror inte sina ögon. Matchen slutar 0 - 1. Jag stod för matchens enda mål. I fel mål dock. Att jag hyllades som matchhjälte är att fara med osanning.

Fotboll var verkligen aldrig min grej.

#3

Jag kommer till backen, där jag som barn åkte pulka ibland och där jag sett både en och annan huggorm. På den tiden växte det inga träd eller buskar längs kanterna. Däremot växte det backsippor på flera ställen uppför backen. Jag har svårt att tro att det gör det längre. Tror inte heller att några barn åker pulka här längre om vintrarna. Förr gjorde man skidspår också. Är det tillräckligt med snö nu för tiden? Det var inte ens alltid det när jag bodde här.

#4

Uppe på krönet hittar jag ett gammalt fallfärdigt träd som kanske minns när jag smög med pil och båge här. Pilarna var nog rätt så ofarliga ity de hade en sugpropp i änden. Likväl var jag en god stigfinnare.

#5

Jag lämnar stigen och går tillbaka till bilen. Den står parkerad i slutet på samma gata som jag en gång bodde på. Då var det grus och man kunde se husen längs med gatan. Nu avslöjande endast olika fordon att det fanns ett hus nära. Jag kör på vägen från byn sakta förbi huset där vi bodde. Det syns inte mycket. Träd och häck hindrar från insyn. Jag känner ingen saknad när jag lämnar byn far vidare. Det gjorde jag inte heller familjen flyttade därifrån. Det var bara skönt.

Jag kan inte påstå att åren i den här lilla byn var de roligaste i mitt liv. 

Från första klass till sjätte klass i skolan i den här lilla byn var jag mobbad, så gott som varje dag. Det värsta var inte dagarna med mobbing. Det värsta var dagarna jag trodde att jag nästan var accepterad. Att jag var en av dem. Så fel jag hade varje gång. 

Varför då återvända till den här lilla gudsförgätna hålan?

Vore inte det bästa att radera den ur minnet? 

Om det bara vore så enkelt. 

TheInvisibleJackal

Uppsala

I början av september 2024 var jag i Uppsala för att gå på en fotokurs. Efter kursens slut på dagarna tog jag en liten promenad i min gamla studentstad. Jag pluggade där andra hälften av 80-talet. Jag har en del vänner och bekanta kvar i staden, men besöken har varit mer korta, på väg till eller från andra resmål. Nu stod för första gången på bra länge Uppsala själv som resmål. Och oj vad staden har förändrat sig. Det har hänt massor på den här åren. Inte konstigt egentligen, men samtidigt -Wow! Stationsområdet var helt förändrat med gångtunneln under spåren. En var smärre chock var dock att se att Lundeq. inte fanns längre.

#3

Det blev därför en del försök till att vandra längs Memory Lane. Dock inte fullt ut som jag önskar då jag sedan en tid vad behäftad med två inflammerade hälsenor, vilket medförde att jag rörde mig med något stolpigt och med stor försiktigt. Av sjukgymnasten fick jag order om inte gå mer än högst 2 km några gånger i veckan.  Det gällde därför att planera noga hur jag skulle röra mig staden. 

#2

Fyrisåns vatten kändes som en gammal känd bekant som inte blivit mycket äldre sedan vi senast sågs.

#4

Med inflammerade hälsenor var alla möjligheter att sätt sig ner en stund och vila lite mer än välkommet.  Här uppe vid domkyrkan. Jag hade hoppats kunna gå in, men det pågick ett repetitioner av något slag.

#5

Jag gick förbi universitetshuset på väg till middag hos en gammal vän från mina Uppsalaår. Jag blickade upp på Geijer och tänkte på hans "fall" i och med dikten "På nyårsafton 1838". Jag tänkte också på när jag och mina kurskamrater den första terminen stod uppradade på de första trappstegen för nära 40 år sedan för att bli fotograferade av en kurskamrat. Samma kurskamrat som jag skulle träffa den här kvällen för att äta middag hos. Vi har hållit kontakten genom åren och träffas lite då och då. I somras var han och hans fru på besök i Halmstad.

Jag har kvar det här fotot och letade upp det för ett tag sedan. Tittade på ansiktena, men kommer bara ihåg namnen på en handfull. De som jag kom att umgås mest under åren i Uppsala. Resten är mig lika främmande nu som de var då, de första dagarna i den gamla lärdomsstaden. Ack, vad man var ung på den tiden.

Saknar jag den här tiden?

Ja och nej. 

Ja, för att jag kan sakna den ungdomliga bekymmerslösheten.

Nej, för att jag verkligen känner att jag lämnat livet med tentor, seminarier och uppsatsskrivande långt bakom mig. Visst lusten att lära mig finns alltjämt kvar. Nu är det bara för mitt eget höga nöjes skull. Att lära mig saker och ting kommer jag nog aldrig att känna mig för gammal för. Det är lite av livets krydda känner jag.

#6

Jag vänder mig om och blickar ner mot Ekermanska huset där jag pluggade historia en tid. Historieintresset har följt mig under alla år och kanske hade jag varit historiker idag om inte en lång och jobbig sjukdom satte käppar i hjulet. Det händer att jag emellanåt skaffar en avhandling som jag finner intressant. Även om det är ett tag sedan. Intresset för konst har istället blivit starkare och starkare med åren och om jag likt många tidigare kollegor skulle sätta mig i skolbänken för studera på nytt efter pensionen, skulle det troligen bli konsthistoria. 

#7

Uppsala upplever något av en släng av sensommarvärme de här septemberdagarna med temperaturer uppåt 27-28 grader. 

#8

Efter en trevlig middag vandrar jag sakta åter mot mitt hotell. Jag känner att det är på gränsen för vad jag klarar.

#9

Är det nyblivna studenter som står där på Dombron och blickar ner i vattnet och känner bävan och skräckblandad förtjusning över att inom en snar framtid kanske delta i forsränningen på Valborg?

Kursen?

Ja, den var väl inte riktigt som jag hade förställt mig. En av grundförutsättningarn när man anmälde sig var att man hade koll på lager etc i Photoshop. Jag och en tjej var de enda som hade gått en halvfartsutbildningen i PS om 17 veckor vid Folkhögskolan i Haparanda. Därefter var det skiftande kunskaper/kännedom om photoshop. Någon hade sett en en youtubevideo på 17 minuter om photoshop. Eftersom kunskapsnivå var så spridd blev också kursen därefter. Mycket tid ägnades åt ting som man borde kunnat före man anmälde sig. Lite trist. För kursen var inte billig. Det var den första kursen av det här slaget som jag gått och jag därför har jag ingen aning om det är vanligt att man inte följer de kunskapskrav som stipuleras i kursanmälan. Jag känner att jag nog inte kommer att anmäla mig till den här typen kurser fler gånger.

TheInvisibleJackal

Ute på en liten tur

Tiden går och försvinner snabbare än vad man inser. Förra sommaren blev det några månaders ofrivilligt uppehåll i mitt fotograferande och ett än längre uppehåll i mitt bildredigeringsarbete. Det är först nu den här hösten som jag återigen har förmått att sätta mig vid datorn och jobba med mina bildfiler. Fotograferat har jag gjort tämligen regelbundet ändå sedan september förra året.

#2

Lusten att sätta mig vid datorn har dock bara inte funnits där. Så här över året efter att jag tog de här bilderna sitter jag och tittar på dem och letar i minnet efter intryck eller det som jag tror kan vara mina intryck från den här fototuren till det här området där jag fotograferat vilda djur förut vid flertalet tillfällen. Andra tankar dyker också upp när sitter och tittar på dem igen.

#3

Jag lämnade i början av det här året fotoklubben jag varit medlem i nästan sedan jag började fotografera. Ett beslut som växte fram under hösten, då det blev allt tydligare att intresset för bilden och fotograferandet försvunnit ur i klubben för att ge företräde åt ett intensivt och tämligen omfattande tävlande. I programmet för våren framkom det tydligt att det numera enbart är tävlandet som gäller i klubben. 

Det har funnits en önskan bland medlemmarna om klubben skulle få igång en tävlingsverksamhet, men var det verkligen på bekostnad av allting annat? Jag vill inte tro det.

Det finns säkert fotoklubbar där tävlingsverksamheten är rik och omfattande och där medlemmarna också utvecklas i sitt fotograferande genom tävlingsverksamheten, men då vill det till att det också finns en tanke bakom det hela. 

Men när det inte gör det? Vad blir det då? Vad lär man sig då? Vad blir behållning då?

#4

Jag deltog i en av de här tävlingarna förra hösten. Utan större entusiasm får jag säga. Mest av nyfikenhet och för att kunna bilda mig en egen uppfattning. För mig har de gånger det givets möjlighet att visa bilder och få se andras bilder i fotoklubbssamanhang varit ett tillfälle att prata om och diskutera bilderna. Nu under den här tävlingen skulle deltagarna rösta på de tre "kort" de tyckte bäst om. Jag säger "kort" eftersom det är vad tävlingsledaren och sedermera klubbens ordförande säger - "kort".

För mig heter det bild och inget annat. Ett kort är något som man tar när man helt oreflekterande slänger upp mobilen och trycker av utan bry sig om vare sig komposition eller teknik utan det enda man är ute efter är att skapa ett slags digitalt minne av något man just för stunden råkar se. En bild däremot är ett medvetet skapande, allt ifrån att man väljer hur man komponerar sitt tilltänkta motiv, till dess att man har gjort den bildbehandling man väljer att göra. Att skapa en bild är en kreativ process. Att "ta ett kort" är reagera på en retning. Jag känner mig törstig och dricker således lite vatten. Detsamma är det med att "ta ett kort" för mig. 

Under den här sagda tävlingen skulle vi således rösta fram de tre "kort" vi gillade mest. Varje "kort" var numrerat. Vi fick totalt ca 30 sekunder på oss att se varje "kort", snabbgenomgången inräknad. Själva visandet av "korten" är också en historia för sig. Ibland gick det inte att se hela "kortet" eftersom bitar av det projicerades på väggen ovanför duken eller under densamma. Några fotografer fick inte ens sina "kort" förevisade trots att de skickat in i tid och till rätt adress.

Nu kanske någon undrar vad det är för "kort" som man röstar på. Jo, det är "kort" som medlemmarna i fotoklubben själva har tagit och skickat in till sagda tävling. Under tävlingen sitter man med andra ord och röstar på varandras "kort". Det är således inte någon utomstående klubbs bildbedömning  som avgör tävlingsresultatet utan det är de därstädes närvarande vid tillfället. 

I ett idealt scenario ska varje bild få lika stor exponering för den tilltänkta gruppen röstande. Och det är väl därför varje bild visas för publiken i totalt ca 30 sekunder, men eftersom man inte lyckades projicera varje bild lika faller det redan där. Lägg därtill att om en eller flera av de tävlande är så att säga "vän" med flertalet ur den röstande publiken på sociala medier och är själv flitigt med att lägga ut sina bilder där. Samma bilder som sedan även används i tävlingssammanhanget där flertalet av "vännerna" från sociala medier ingår som röstande. Är inte det då att jämställa med yttre påverkan på röstresultatet? Är inte risken överhängande att man röstar på en bild som man redan har gillat på sociala medier? Det kanske till och med är så att man egentligen inte gillar bilden för kompositionen är helt åt skogen, bildbehandlingen så överdriven att man inte vet vad man ska tro, färgerna så grälla och uppskruvade att det mer påminner om färg-tv:ns barndom - "Är det färg, ska det minsann synas också" -,men man gillar bilden eftersom det gör andra och man vill vara som de andra, man vill vara en i gänget, man vill tillhöra gänget. Man vill inte sticka ut. 

Får då verkligen alla de tävlande bilderna samma exponering för de som ska rösta? Svaret blir självklart nej. Lägg därtill att anonymiteten hos bildernas upphovsman har flugit ut genom fönstret. Att en fotoklubb skickar de tävlandes bilder till en annan fotoklubb för bedömning är just för att anonymiteten ska vara en form av garant för en likvärdig bedömning. 

I en klubb är det dessutom alltid ett begränsat antal som är aktiva och efterhand lär de känna varandras bildstilar, vilket med tiden troligen ökar förekomsten av ett strategiskt röstningsförfarande - man röstar inte nödvändigtvis på de bilder som är bäst sett till komposition, bildbehandling, motivbehandling o s v, man röstar på de bilder som man tror utgör minst hot i tävlingssammanhanget mot en själv i slutändan. Samtidigt sker en förändring av ens egen bildstil till något mer publikfriande för locka till sig så många likes/röster som möjligt. I slutändan blir det bilder vars enda avsikt är att de ska konsumeras inte väcka frågor eller funderingar. Inte få en att stanna upp. Titta. Verkligen titta.

#5

Den gången jag var med har för mig att man skulle skicka in tre stycken "kort". Jag minns inte det totala antalet "kort" som visades med tog nog nästan en timme att visa alla. Under själva visningen säger ingen något. Inte så konstigt kanske om det nu är en tävling där man ska rösta på varandras "kort". Inget säger dock något efteråt heller, ingen får chansen att säga eller berätta något efteråt för när poängen är klara och satta är det klart och blicken riktas mot nästa tävling. Vad bilderna vill säga eller hur deras upphovspersoner tänkt och annat är ovidkommande, det intressanta är poängen, inte bilderna. Och ju fler bilder desto bättre, kvantitet är det allena rådande.

Blir man framröstad som etta får man 5p, 3p om man blir två och 2p om man blir tre. Dessutom får alla de som deltar 1p och man behöver inte ens delta med bilder har det visat sig utan det räcker att man är där och röstar. Det kan hända att man inte ens behöver det. De här tävlingarna ska enligt utsago också ligga till grund när klubben utser klubbmästare efter årets slut. Teoretiskt innebär det att man kan bli klubbmästare utan man en enda gång har placerats sig på pallen eller ens ha haft med bilder. Det räcker med att man deltar. 

Det är inte längre en fråga om bilddiskussioner utan en jakt på "likes".

Jag valde således att gå ur klubben. Det här är inget för mig.  Att sitta och scrolla  och gilla bilder i tystnad och mörker kan jag göra på dass med Instagram . 

#6

Även om jag på något sätt har sörjt att min tid fotoklubben är förbi och kanske även känt en del bitterhet och smula frustration över hur det blivit känner jag att det var rätt beslut att gå ur. 

Ja, det här inlägget har väl inte direkt handlat så mycket om den fototuren jag var ute på. Jag kan väl säga att det inte riktigt gav den utdelning som jag kanske förväntade mig. Rådjursbilderna är de på de rådjur jag såg. 

Innan jag begav mig hemåt ställde jag bilen vid en liten luckan i vägkanten för att ta mig en macka. Efter några minuter förnimmer jag en rörelse i bland träden på andra sidan. En älg. Och den är på väg ut över fältet. Jag sitter på förarsidan, som vid det här tillfället är den jobbiga sidan, eftersom jag inte kan utnyttja bildörren som stöd. Hukande smyger jag ut ur bilden. Vilar objektivet mot motorhuven. Älgen har nu kommit så nära att den nära upptar hela bildytan. Innan jag förbannat färdigt att jag inte har en zoom är det hela förbi. Jag har fått en serie med fem bilder där älgen finns med. En av dessa fem blder blir jag nöjd med.

#7

Jag konverterar bilden på älgen till svartvitt, men jag tror nog att jag föredrar färgbilden. Eller vad säger ni?

TheInvisibleJackal