Om inte hade varit så...

Från början hade vi ta en liten minisemester till Ramvikslandet i skiftet april-maj, men efter närmare studium av området så kom vi fram till att det blir mycket att ta sig fram till fots, vilket för närvarande inte tillhör mina starka sidor. Har fått två behandlingar med stötvågor och ska få en tredje om några veckor. Enligt uppgift ska läkningen eller vad man kalla det för ta ca tre månader. Förhoppningsvis är nog säkrast att tillägga.

Om det nu inte kunde bli Ramvikslandet fick det bli något annat. 

#2

Vår lilla minisemester inleds med en natt på Hotell Havana i Varberg. Anledningen till detta är vi bokat konsertbiljetter till en konsert i Varberg. Den första på ett par år. På vägen upp till Varberg svängde vi in till Bengtesgårdes äng för att ta lite fika och kanske ta någon bild eller två. 

#3

Precis som på många platser nu var det oerhört gott om vitsippor vid Bengtesgårdes äng.

Kan berätta att konserteten senare på kvällen i Varberg var fantastisk med härlig stämning. Det var en konsert med Thorbjörn Risager & The Black Tornado. Dansk bluesdynamit.

TheInvisibleJackal

April i Småland

Vid påsktid gjorde familjen en visit till mina föräldrar i Småland. Jag hade med mig kameran mest av gammal vana. Hade inte direkt några planer på att stolpa iväg någonstans med min hälsporre, men det kändes på något sätt dumt att inte ta med den. 

Ett 50-tal meter från deras hus finns det en liten hage, som längre fram brukas av ett obestämt antal får med tillhörande lamm. Dock icke än i år. Kanhända fåraktiviteten å denna hage ligger i träda detta år. Kanske har ulven slukat dem allesamman.  Eller så må de ha flytt fältet eller kanske blivit befriade av  ULL (Universal Liberation of Lambs).

Till den här lilla hagen lockades jag att ta med mig kameran av en stare som kikade ut från ett hål i ett träd på starars vis.

#2

Ett litet stycke längre fram var det möjligt att ta steget in själva hagen, vilket jag gjorde och den bäck som rinner igenom hagen fick därigenom också ett annat intresse från min sida. Även om jag ofta tyr mig till vattendrag ock liknande i min fotografering är det inte alltid som det vatten som kommer min väg fångar mitt omedelbara intresse.

#3

Jag följde sagda bäck motströms för att se vad det kunde ge. Den var inte bredare på sina ställen att jag kunde ta ett kliv över utan större besvär och ta en annan väg som till synes lättare väg tillbaka än den jag först anträdde. 

I denna min utforskargärning i det lilla kom jag uppå ett litet vattenfall. Stativet hade jag inte med mig. Det låg hemma. Genom att välja lägsta ISO och en riktigt liten bländare kunde jag få till en hyfsad slutartid som jag förmådde expediera på frihand med telezoomen. 

#4

Ackompanjerad av det trivsamma porlandet fortsatte jag mitt lilla utforskade.

#5

#6

Att stå och följa vattnets väg var lätt hypnotiserande. 

#7

Väl åter i föräldrahemmet såg jag en nötväcka sitt i trädet utanför köksfönstret. På vinst eller förlust tog jag en bild genom fönstret. Kanske inte den snyggaste av bakgrunder, men nötväckan slog an stilfull pose trots det.

TheInvisibleJackal

Vid ett vattendrag.

Med en hälsporre: dock under behandling, är mina möjligheter för tillfället något begränsade vad gäller min förmåga att kunna ta mig runt i landskapet för att hitta det jag vill fotografera. Jag får välja något i närområdet i förhållande till vad bilen står parkerad. Det får inte vara för långt bort för jag ska efter avslutat fotograferande också hjälpligt kunna ta mig tillbaka. Det här är ingenting jag tidigare haft att ta hänsyn till. En ny och smått irriterande situation. Jag är van att kunna gå dit jag vill utan större åthävor. Urvalet miljöer blir så mycket mindre nu och i viss mån enformigare, men jag får helt enkelt se det som att jag har ifall möjligheten att kunna vara ute och fotografera igen och det är alltid något.

#2

Den här eftermiddagen, den första helgen i april, har min fru och jag tillsammans med en kompis från fotoklubben åkt till Grevie backar på Hallandsåsens sydsluttning. Min fru och fotokompisen för att fota backsippor. Och jag något inom lagom gångavstånd från parkeringen. Att ge sig upp i backarna kändes för min del inte som någon större idé utan jag koncentrerade mitt fotograferande till miljön runt ett mindre vattendrag som jag tidigt fick ögonen på.

Jag ställer upp mitt stativ och tänker att här är ett utmärkt tillfälle att fokusstacka. Sagt och gjort. Hemma sedan när jag sitter med LR ser jag att jag glömt bort att molnen på bilderna som jag fokusstackat har rört sig en bit på varje enskild bild. Alltså ingen idé ens att bry sig om slå samman dessa bilder då molnen bara skulle ge upphov till spökmoln i den färdigstackade bilden. Det är möjligt att det i PS går att komma tillrätta med detta, men jag är inte tillräckligt bevandrad i PS för att kunna gör det.

#3

Som sagt, där jag är, har jag inte mycket mer till buds stående kompositionsval mer än att vända mig om. Vilket jag således gör. Att vända sig om är inget ovanligt för min del. Jag gör ofta så när jag är ute och går någonstans med kameran att jag emellanåt vänder mig och ser bakåt. För det som man nyss har passerat och upplevt som något inte direkt särskilt, kan från det omvända hållet vara just det man letar efter. Det kan därför ibland löna sig att vända sig om.

#4

Och sen, sen ja, är det bara att vända sig söderut eller kanske snarare lite sydväst och ställa upp stativet. Stativet har jag nästan jämt med mig om vi är ute och fotograferar. Det är nästan så att jag känner mig lite naken utan det. Genom att dels bära det i ena näven och dels att det på ett av kamerahusen alltid sitter ett L-bracket och detta gör att jag finner det väldigt smidigt att snabbt ställa upp stativet och skruva fast kameran för att tycka att det är mödan värt att ta med stativet i princip varje gång även om det innebär några extra kilon att bära på.

#5

Det här fick bli sista bilden på den här lilla utflykten. Bilen står parkerad borta vid trädet uppe i högra bildkanten. Längre bort än så har jag alltså inte rört mig.  Kan det röra sig om 400-500 meter fram och tillbaka?  Det var ändå fullt tillräckligt för att jag de närmaste två dagarna efter det här fototillfället skulle ta mig fram med viss plåga när jag behövde gå.

TheInvisibleJackal

...och då var jag här igen.

Redan dagen därpå var jag tillbaka till min lilla fotografiska miljö. Även den här gången på eftermiddagen. Min lättja och tillika ohågsamhet att kliva ur sängen i tid för att kunna dra nytta av tjänligare ljusförhållanden, satte också denna dag käppar i hjulen. Hur det nu än föll sig var jag nu åter på den plats som för tillfället utgör min fotografiska värld.

Den här eftermiddagen blåste den mer än dagen före. Vinden drev på vågorna  på helt annat sätt än under gårdagen. Resultatet blir ett hetsigare, aggressivare hav. Inget nytt i och för sig. Havet är aldrig detsamma från en dag till en annan. Inte ens en timme från en annan. Ibland är skillnaderna stora, ibland är det knappt synbara skillnader. Det kan vara gradförskjutningar i nyanserna. Det går inte att precisera vad det är som skiljer bara att det skiljer sig jämfört med för bara en timme eller två sedan.

#2

Vågornas eller rättare vissa vågors kraft skapade motiv som inte annars förekommer. Jag står länge här på samma ställe och försöker fånga dessa vågors väsen och levnad och de avtryck de lämnar efter sig. Den här dagen har jag lämnat min 24-70 därhän och istället anammat min 70-200. Det är med det objektivet jag idag närmar mig och utforskar mitt lilla fotografiska landskap.

#3

Med det objektivet kommer jag närmare och kan se hur vågen inte bara slår emot klipporna med kraft utan även hur den piskar ner över den nakna stenen i ett mikrohällregn.

#4

Givetvis får jag svårt att motstå möjligheten att använda ett 10-stops ND-filter. Mest bara för att se skillnaden mellan ett 4-stops och ett 10-stops. Filtervalen ger olika stämning från ett och samma ställe. Återigen kan jag med hjälp det filter jag väljer att använda styra uttrycket. Det handlar hela tiden om medvetna val.

#5

Väl vid datorn några dagar senare prövar jag med konvertera några av bilderna till svartvitt. I den svartvita bilden kan jag förstärka vågen som fenomen och effekt på ett helt annat sätt.

#6

TheInvisibleJackal

Samma ställe, samma plats

Jaha, då var jag tillbaka igen till samma plats som i mitt förra inlägg. Förutsättningarna är samma. Hälsporren styr hur mycket jag klarar av att röra mig i kombination med envishet och dumhet. Bara en liten bit till, sen kan jag stanna och börja se om jag kan få någon bild eller inte.

Den här gången är det lite mer vågor. Ganska så långa, lugna vågor. Precis som vid de flesta gånger jag är ute vid havet har jag med mig mina filter.

#2

Jag gillar att stå och pila med filter och trådutlösare har jag upptäckt. Och just nu med nedsatt mobilitet passar det utmärkt att arbeta på det här sättet i mitt fotograferande.

#3

Fördelen med här platsen som jag kan ta mig till är att det finns olika miljöer inom bara några stegs avstånd. Den här vyn återfinns bara man vänder sig om i förhållande till hur jag står i den förrförra bilden.

#4

Det som också fascinerar mig på den här platsen är de miljöer som platsen innehåller visar på vilka olika sätt havets rörelser tar sig i uttryck. Dels det naturliga uttrycket, som jag försökt fånga i de första bilden och dels i de uttryck som jag försökt skapa genom att styra vilken slutartid jag vill använda för att skapa något som i egentlig mening inte går att se med blotta ögat utan kan bara anas.

#5

Det är nytt för mig. När jag började fotografera med filter för något år sedan drygt var det i princip bara 10-stops ND-filtret som gällde, men när fascinationen över 30 sekunder långa slutartider har släppt sitt grepp är det oftare 6-stops eller 4-stops filtret som jag använder. Det är inte längre den långa slutartiden i sig som jag är ute efter utan mer den slutartid som kan hjälpa mig att fånga det uttrycket jag är ute efter.

#6

Det är här det blir spännande eftersom det är inbegriper en process av försök, lärande och utvärderande. Och eftersom jag ännu inte är på det klara med hur jag vill uttrycka havets rörelser rent fototekniskt släpar kompositionsbiten efter. Det gör inget för när jag väl är på det klara med vilket uttryck jag föredrar kan jag koncentrera mig mer på kompositionsbiten. Det är som att lägga ett pussel. Man fogar en bit till en annan och ytterligare bitar och framträder något som de enskilda pusselbitarna inte kunde ge någon föreställning om, men väl tillsammans.

TheInvisibleJackal