Över stock och sten.

När man står vid en informationstavla, intill ett för en själv tidigare okänt naturreservat, uppstår frågan vart skall man ta vägen för att komma till reservatets så att säga punchline för att begagna sig av humorteoretiska termer. Vilken är den rätta vägen in i reservatet om det nu kan finnas en rätt väg in i ett reservat. Förvisso gör det väl kanske det eftersom det är där informationstavlan är placerad. Då kartan visar en ringled man kan gå, finns det två vägar in i reservatet. En måste vara klart bättre att börja gå på, om man vill komma till reservatets punchline eller main attracion om man hellre vill kalla det för det. 

#2

Vi stod framför informationstavlan vid Klövabergets naturreservat. Studerade kartan och läste texten intill och kom fram till att även om vi skulle gå så att säga "fel" håll kommer vi fram till reservatets höjdpunkt. Slingan är på "bara" 700 meter. Inte mycket, men med hälsporre är det snarare att likna vid 7 km. Alltså var det bra om vi gick och rätt håll om nu inte reservatets main attraction låg precis i mitten av slinga. Då spelar vägvalet ingen roll.

#3

Självklart tog vi fel väg. Och kom att vandra över stock och sten tills vi kom fram till den höga bergväggen som är det som gör reservatet värt att besöka. Den låg närmre slutet av 700-meters slingan. På vägen till denna bergvägg fanns det flera intressanta motiv, men jag gjorde bara mentala noteringar om deras existens då jag redan tidigt kom att umgås med tankar på ett återbesök någon gång i framtiden när hälsporren läkt ut och jag är mer rörlig. Således valde jag att spara på krafterna till den här bergväggen.

#4

Jag måste säga att jag hade svårt att slita mig från den här miljön. Jag flyttade runt stativet. Växlade mellan liggande och stående format. Med lite ljus silade mellan trädkronorna från rätt håll skulle det kunna öppna sig för en räcka olika kompositioner.

#5

Efter ett tag letade det sig faktiskt in lite ljus också. Kanske inte det helt rätta, men jag känner att det här är ett område man får besöka vid olika tider på året och och dygnet för att hitta det ljus man vill ha. Det är jag tycker är så fascinerande med foto. Man kommer och ser platser som i gråväder ser tämligen platta och kanske till om med livlösa ut, men med rätt ljus har platsen potential till några fina bilder.

#6

Även om hälsporren gjorde sig alltmer påmind fortsatte jag att arbeta mig sakta nedåt längs med stigen vid bergväggen. Lämnade många kompositioner tillsvidare och ägnade tiden åt de mer uppenbara.

#7

#8

#9

När jag sitter och betraktar de här bilderna igen känner jag hur det rycker lite i benen av längtan att få ge sig ut dit igen och till andra platser som jag tänkt besöka under den här våren - som t ex Hovs Hallar. Nåväl, det får bli så småningom. 

TheInvisibleJackal