Jakten på en liten platt hård svart tingest

Att vara med i en fotoklubb är väldigt trevligt. Inte bara för att man träffar många trevliga människor utan även för att man fotograferar saker och företeelser som man annars inte skulle ha gjort. Det är både roligt och utvecklande. Att sedan träffas för att diskutera bilderna är både intressant och spännande. Vi kan ha stått bredvid varandra och fotat, men ändå sett olika saker, uppmärksammat olika saker. Att fotografera är både socialt och högst personligt. Vill man utvecklas som fotograf - att gå med i en fotoklubb, är bland det bästa.

Tidigare i år, närmare bestämt i januari månad, var jag med fotoklubben och fotade ishockey. Jag tror att jag högst har sett en handfull ishockeymatcher i verkligheten och via televisionens förtjänst. Det har aldrig varit något som lockat särskilt mycket. Snarare har jag väl uppfattat ishockeymatcher som rätt segdragna och småtrista tillställningar. Jag skulle tro att jag att har haft större utbyte av konståkning när det visats på TV. Det har varit intressantare att se hur åkarna tolkar den musik de väljer att framföra sin isdans till än det är att se några klubbförsedda personer jäkta fram över isen efter en liten platt hård svart tingest. Däremot var det fantastiskt kul att fota ishockey. Tiden bara flög iväg och tre perioder försvann i ett nafs.

Tanken var att vi skulle träffas och diskutera våra bilder, men så kom ett virus emellan och ställde till det. Fotoklubben valde med tanke på de rådande omständigheterna att ställa in alla de kvarvarande aktiviteterna under den här våren. Mycket bra och förnuftigt.

Jag väljer att visa mina bilder här istället. Det är dock ganska många fler än vad vi brukar ha med oss till bilddiskussionerna i fotoklubben. Jag kan väl passa på att säga något om inledningsbilden. Det lokala ishockeyklubben kör med en fornnordisk symbolik i sitt varumärke. Således inleds matcherna med dunder och brak samtidigt som en skridskoåkande åskgud glider fram över isen med sin hammare.

Hoppas att ni står ut med att det blev väl många bilder ity kamerans seriebildstagning gick varm denna januarieftermiddag.

Tekningen, en slags kraftmätning i uppfattningsförmåga, men kanske inte alltid, en helt glasklar sådan.

Detta begär efter en liten platt hård svart tingest.

En klubbornas balett över isen. Olika är deras framföranden. Haka, dribbla, slå undan...

Nu har han den lille svarte för att strax ge den vidare. Att ha och ge samt ibland ta. Det är ishockeyns kretslopp.

Bort med dig din stygging! För nätburens väktare är den lille svarte ett otyg som han helst vill bli av med snarast möjligt.

Ibland vill alla umgås med väktaren, men den lille svarte lockar dem strax till en allt hetsigare stämning.

Vart tog alla vägen?

Den lille svarte tingesten. Jag ser den!

Min! Bara min! My precioussss...

Siktet är inställt.

Är den lille svarte verklig eller är den bara en illusion? En lortfläck bland andra lortfläckar.

De som fordomdags låg underst ligga nu helt sonika överst.

Glada miner blandas hastigt med mer betryckta.

En gång till? Räcker det inte med häva in den lille svarte en gång i mina nät? Måste det göras igen? Vad är väl upprepandet annat än billigt plagiat. Till vad lönar detta?

Åhej!! Ända in i nätet, buren, hyddan, kaklet eller var det nu är man säger?

Det var det jävligaste! Det kan väl inte vara mål? Är det bortamål? Hemmamål eller rent av dubbelmål?

TheInvisibleJackal