Mina bokfynd - 10

Iridescent Light av Michael Axel

Det här boktipset är bara för filmnördar som vill ta ut det lilla extra ur negativen. Jag har nu redan läst den flera gånger, provat innehållet, läst igen, testat och åter läst. Det här är, i all sin enkelhet, en bra start för den som vill börja med stående framkallning. Boken finns på Blurb.

Axel rekommenderar framkallningsdosa med stålspiral. Jag som framkallat med Pattersons dosa sedan starten 2009 har lite svårt att vänja mig vid handgreppen vid laddning av stålspiralen. Man laddar ju filmen inifrån och ut. Sista gången gick det riktigt bra med 135-spiralen. 120-spiralen och jag är fortfarande oense, även om den i förstone kan tyckas enklare att ladda. Nåväl, det ska nog gå att bemästra den efter några ytterligare försök. Det sorgliga är att bilder förstörs i de misslyckade försöken. Sista gången jag använde 120-spiralen förstördes hela filmen. Ok, bara tolv bilder men en film är ju inte gratis och man har ju lagt ner en massa kreativ möda på dem =)

Varför stillastående framkallning? Ska man verkligen inte agitera? Finessen med stående framkallning är att framkallaren är så utspädd att den behöver rejält med tid på sig att bli färdig. Det fina med det är att framkallaren är varsam med gråtonerna och ger en mycket stort tonomfång i negativen. En färsk framkallare tar fram högdagrarna ganska snabbt för att sedan, när dess kraft avtar mejsla ut de mörka partierna i en bild på ett delikat sätt. Med stående framkallning lockar man ur det bästa av en film.

Inte alla motiv är bra för stående framkallning, t ex bilder med starka kontraster, men kan ändå upplevas rikare av denna metod. Nu kommer lite av mina egna bilder (så gott det nu går att se på en nedskalad bild på en bildskärm). När jag förstorar dem på min egen för att se detaljerna blir jag såld på denna metod. Hur fint ska det inte bli när jag kopierar på papper?

Alla bilder är tagna på Neopan Acros 100 exponerad på 160 ISO. Axel rekommenderar att man underexponerar för att man inte ska bränna ut högdagrarna i den långa framkallningstiden.

Däremot är några bilder framkallade i Rodinal 1:200 i två timmar medan några andra är framkallade med Rodinal 1:100 i en timme.

Jag har även försökt framkalla en rulle med ett annat recept från Axel med Xtol 1+4 och några ml Rodinal i. Det var den rullen som blev helkass (120) men jag tror inte det var p g a framkallaren. Skit bakom spakarna helt enkelt.

Jag ska nog prova med lite andra filmer också men för tillfället kör jag med Acros 100 som jag exponerar på 125 eller 160 ett tag till. En ny dimension i det svartvita fotograferandet har fått fäste i Vällingby!

Eders hängivne

PS
Till hösten blir det till att köra lite nya neg i mörkrummet. Det ska bli riktigt spännande att se slutresultatet på papper.

2013-08-05 10:13   pic-tor

Det där låter spännande Thomas och jag har själv lust att prova. Ska kolla lite i boken först.

/Torbjörn

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2013-08-05 11:27

Visst är det spännande. Riktigt spännande blir det först när man ser resultatet på papper.

Svara

2013-08-05 11:12   froderberg

Det är intressant med stående framkallning. Men jag har aldrig varit särskilt experimentlysten i mörkrummet. Jag vill hålla mig till ett arbetsflöde. Det har varit rikt exponerad och mjukt framkallad Tri-X samt pressad Tri-X med kontrollerad kontrast när det behövts.

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2013-08-05 11:30

Jag har inte heller varit särskilt experimentlysten av mig. Kört by the book för det mesta, Men man måste ju våga gå utanför komfortzonen ibland och upptäcka ny mark. Här tycker jag nog att gräset är grönare =)

Svara

froderberg 2013-08-05 11:33

Det är säkert belönande att experimentera ibland. Men jag har inte riktigt den ingenjörspersonligheten. Blir lätt rastlös.

Svara

2013-08-05 23:15   EGW

Jag tycker mig känna igen gossen på en av bilderna, med paret i gröngräset. Är han FS-medlem?

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2013-08-06 06:32

Jodå, visst är han FS-medlem, Niklas Virsén, naturfotograf.

Svara