12 år senare: Hammarbymarschen – folkfest eller mest fulla fans?

"Just idag är jag stark!" Visst är han lik Kenta!

Hammarbymarschen är en blandning mellan folkfest och fylleslag för huliganer och fans. Det är 12 år sedan jag fotograferade eventet senast och inte mycket har ändrats.

Jag var långt ifrån ensam om att fotografera marschen, exempelvis har Björn Magnusson bloggat med sina bilder här på Fotosidan. Det är intressant att se hur olika fotografer kan fotografera samma event. 

En man som stoppar mig efter marschen och vill se mina bilder i kameran säger uppskattande: "Vad kul att du inte bara tar översiktbilder. Sådana ser ju lika ut år från år". 

Ingen översiktsbild utan 28:an rakt upp i nyllet.

Det finns dock en mästare på översiktsbilder i stan – Jan Lipka. Han bilder är alltid intressanta att titta på.

View this post on Instagram

A post shared by Jann Lipka (@jannlipka)

Som vanligt började fansen samlas i Björns trädgård vid Medborgarplatsen för att tåga söderut mot arenan där Hammarbys första allsvenska hemmamatch för året spelades.

Med gröna rökbomber, raketer och smällare var det allt annat än en vanlig lördagspicknick i vårsolen.

Grön rök är onekligen effektfullt på bild.

Det dracks friskt i parken, i många fall oblygt från stora vinflaskor. All tycks medvetna om att polisen inte bryr sig den här dagen. Caprice Kir för 118,67 kronor litern var absolut vanligast att släcka törsten med. 

På grund av gatuarbete gick tåget en omväg på smågator för att sedan komma ut på den breda Götgatan igen.

Halt på Östgötagatan.

In på Bondegatan mot Götgatan.

De som går främst i tåget är i många fall inte Guds bästa barn utan lättprovocerade unga män utan konsekvenstänk och empati. Idioter, med andra ord. En del av dem var så uppvarvade att de började misshandla sina unga män i tåget.

Det är svårt att uppskatta hur många som går i tåget när man är mitt i det. Det kan kännas som två-tre tusen, men när jag ställt mig mitt på gatan och låtit alla passera så skulle jag snarare säga närmare 20 tusen. Publiksiffran på matchen var 28 322.

Ju längre bak i tåget man kommer, desto lägre blir testosteronnivån och det börjar faktiskt kännas som en folkfest. En blöt sådan.

Eftersom jag inte skulle gå in på arenan och trängas med folk så hade jag full fotografisk beväpning. Två kamerahus med 28-70/2 på det ena och 70-200/2,8 med 1,4x telekonverter på det andra. Det är en effektiv kombination om man missa så få ögonblick som möjligt.

Och här kommer den klassiska översiktbilden från Skanstull mot Globen:

Vilken av bilderna ovan gillar du bäst?

Gatufoto på Pajala marknad med Fujifilm X-E5

Att ägna sig åt gatufoto i norra Norrbotten är ofta en utmaning. Det vimlar sällan av folk på gatorna. Undantagen är de lokala marknaderna och festivalerna.

Den största sommarmarknaden hålls i Pajala och lockar ungefär 50 000 besökare från både Norrland och Finland (som bara ligger några kilometer bort).

Sagt och gjort. Jag tog med familjen och satte kurs mot Pajala som ligger sju mil norr om vår stuga. Pajala marknad pågår i tre dagar – valde lördagen då det är prideparad i byn.

Publiken lyssnade till miss Knapsu på behörigt avstånd.

Väl på plats kom vi lagom till konserten med miss Knapsu – Tornedalens enda dragqueen. Givetvis har hen näbbstövlar under galastassen. Knapsu är ett uttryck på tornedalsfinska som betyder ”en man som gör kvinnogöra”.

Prideparaden i Pajala brukar bestå av några hundra personer som går genom marknaden.

Min kompis Joakim K E Johansson brukar säga på bred blekingska att fotografera på marknad är som att fiska gädda i en hink. Och det stämmer ju på sätt och vis. Det finns ju ingen brist på människor att rikta kameran mot. Det kluriga är att det kan vara för mycket folk och svårt att fånga något annat än människor som går rakt fram.

Med mig till marknaden hade jag förutom mina vanliga Canon-kameror även nya Fujifilm X-E5 som kan sägas vara en enkel kamera som har allt som behövs för gatufoto. Kameran kan också liknas med en Fujifilm X100 VI med möjlighet att byta objektiv.

Fujifilm X-E5 gjorde mig inte besviken. Kameran är rapp i autofokus och hantering och missar sällan något ögonblick. Jag gillar också att kameran har sökaren i ena hörnet av kamerahuset. Det gör att man inte skymmer hela ansiktet om man fotograferar med höger öga.

En annan bra sak med Fujifilm X-E5 är att den har en sensor på 40 megapixel som ger större möjligheter att beskära i efterhand. Något som man ibland tvingas göra som gatufotograf.

Mer om Fujifilm X-E5 kommer i mitt test som publiceras senare här på Fotosidan och i Fotosidan Magasin.

Vilken av marknadsbilerna gillar du bäst?

Fler bilder från Pajala marknad 2025

¨¨

Ett sista farväl till Fotokungarna

Det var med vemod som jag i fredags styrde stegen mot Kocksgatan 1 på Södermalm där Fotokungen huserar. Jag visste att det skulle bli mitt sista besök hos Stockholms trevligaste fotobutik. 

Fotokungens butik ligger – snart måste jag säga låg – väldigt nära Götgatan där Fotosidan tidigare hade sin redaktion. Det blev många turer på luncherna till den lilla undanskymda butiken för att köpa ett nytt objektiv eller framkalla film. Och filmen gick att få oklippt – på så sätt gick det att spara en tia per rulle.

Det har aldrig varit dyrt att handla på Fotokungen, tvärt om. De har alltid haft som mål att ha lägst priser, även när det inte behövdes. Och ibland fick jag några extra procents rabatt som trogen kund, fast att jag inte bad om det.

Jag har aldrig hört någon tala dåligt om Fotokungen. De är med rätta kända som den trevligaste fotobutiken i Stockholm. Och inte bara det. De har alltid varit mer noga med detaljer än någon annan. Varje gång skrev de in serienumret på kvittot och kollade att det stämde med både låda och pryl. Det har jag aldrig varit med om någon annan stans.

Vad var det då som knäckte Fotokungen? Jag tror inte att det var deras egensinnighet att hålla stängt på lördagar eller att de ville vara billigast i en bransch med minimala marginaler. Nej det var hyran som höjdes med 50 procent.

Att flytta till billigare lokaler var inte heller något enkelt alternativ eftersom de bedriver filmframkallning och det kräver särskilda anpassningar. De skulle ha flyttat långt tidigare i så fall.

Det kändes tungt att kliva in i den lilla butiken, men känslan vändes snabbt. Lite som det kan vara på en begravning när man möter släktingar och vänner som man inte träffat på längre. Här stod fyra bekanta män bakom disken och allt såg ut som vanligt. Lite mer dämpad stämning, men samtidigt kära återseenden.

Man kan inte låta bli att oroa sig för herrarnas framtid, och jag förhörde mig om hur de såg på den kommande tiden. De var förvånansvärt positiva och hoppades hitta nya jobb under tiden de täcks av den statliga lönegarantin.

Knaske får vi se någon av dessa trevliga herrar i en annan fotobutik, eller säljandes något annat. Eller kanske i ett helt annat yrke.

Lycka till i livet Fotokungar!

PS. Fotokungen har även konkursutförsäljning under måndagen den 14 oktober med 50 procent på en stor del av sortimentet.

Varje hyfsad bild är en vinst

Det är lätt att bli besviken när man håller på med gatufoto‚ det blir många missade situationer. Kanske för att man upptäcker vad som händer försent, att man är på för långt avstånd, kanske är bakgrunden är störande eller så hamnar skärpan fel. Det är lätt att alla dessa missade chanser får en att tappa suget.

Jag brukar ha ett mindset där jag ser en fotorunda på stan som en vanlig promenad – och "man ångrar sällan en promenad" sägs det. Kameran är bara ett tillägg som kan göra det möjligt att föreviga vissa situationer som spelas upp framför en på gatuscenen. 

Idag hade jag bestämt träff med min kompis Joakim K E Johansson vid Odenplan i Stockholm för en fotopromenad. Vi har så trevligt tillsammans att det verkligen inte spelar någon roll om det blir några bra bilder eller inte, men givetvis hoppas man på att något vettigt fastnar på bild. Och det brukar det göra.

Joakim fick till en riktig pangbild i dag. En bild som gör mig avundsjuk. Det är ett bra mått på när en bild är bra tycker jag. Men han får blogga själv om den bilden. Jag fick några bilder som vi brukar kalla "bloggbilder" – det vill säga att de håller för att visas i bloggen – att de har ett tittvärde, men inte är på bok- eller utställningsnivå.

På Drottninggatan fick vi syn på en kille som lastat en bag-in-box med vin i sin golfväska. Joakim for efter ...

Gatufoto i svartvitt från mitt tidiga 90-tal

Jag fängslades av två typer av fotografi när jag började att fotografera i slutet av 80-talet – gatufoto och reportage. Och det gör jag än.

Fast jag kan inte komma ihåg att jag kallade det för gatufoto på den tiden. Jag minns att ordet ”snapshots” var populärt, men det syftade mer specifikt på att man tryckte av lite slarvigt med en kompaktkamera. Det kunde vara på gata eller i privata situationer. Jag sa i alla fall inte ”street” som många gör nu.

Här kommer några av mina tidiga bilder. I vissa av dem syns det rätt tydligt vilka som var mina inspirationskällor.

1989 fyllde jag 14 år och hade ingen egen kamera utan lånade mammas Canon AE-1 eller en Leica R3 av pappa. Sommaren 1989 var det väldigt torrt och varmt. Den här bilden är tagen på Fredriksdalsteatern i Helsingborg med Canon AE-1, FD 35-70/4 och Kodak Plus-X.

Under Malmöfestivalen 1990 byggdes Stortorget i Malmö om till hästhoppningsarena eftersom Malmö Ridklubb firade 70 år. En av världens bästa hoppryttare Hugo Simon var inbjuden och fick skriva många autografer. Bilden är inspirerad av William Kleins New York-bilder. Alla som jag visat bilden för har tyckt att den är konstig, men jag gillar den fortfarande.

Våren 1990 var jag praoelev på fototidningen Aktuell Fotografi i Helsingborg. På hösten var det dags för prao igen och jag fick vara på yrkesfotobutiken WPP på Regementsgatan i Malmö. Jag fick låna hem deras hyrprylar och denna morgon fotograferade jag med en Nikon F3P och en 85/1,4 på väg till WPP längs Regementsgatan. På den här tiden var väskryckare fortfarande ett problem och jag kände mig som en när jag såg bilden.

1990 fick jag äntligen min första egna kamera. Pappa och jag åkte in till Mattssons Foto i Lund och köpte en begagnat kit, en Canon FTbN med FD 28/2,8, 50/1,4 och 135/2,5. Det blev mest 28:an som användes, till exempel i de två bilderna ovan. De är tagna på Regementets dag på P7 i Revingehed våren 1991.

Liten lässugen kille utanför antikvariat på Klostergatan i Lund. Filmen var som oftast Kodek Tri-X som min pappa klippte till från 30-metersrullar och laddade i kassetter.

På gården utanför vårt hus.

Här är ett sällsynt tillfälle då 50:an kom till användning med sin höga ljusstyrka. Gröna Lund i Stockholm 1991.

1991 var det fortfarande tillåtet att handla med hästar på marknad. Jag lyckades övertala min mamma att köra mig till Sjöbo kreatursmarknad en tidig morgon. Här har det uppstått bråk mellan köpare och säljare. Tyvärr har filmen fått djupa repor, så bilden har aldrig kommit till användning, men jag tänker skanna negativet och försöka laga bilden i Photoshop.

Sjöbo marknad är inte lika känd som Kiviks marknad, men nästan lika stort.

Sommaren 1992 var det fotbolls-EM i Sverige och på Stortorget i Malmö fanns ett omdiskuterat öltält som lockade brittiska hulliganer. Bilden är tagen med 35 mm och Kodak T-Max 400 – en film som jag aldrig blev kompis med och en brännvidd som jag upplevde lite för tajt många gånger. Detta är en skannad papperskopia, dags att leta upp negativet och skanna det.

Löpare Skrylleskogen utanför Lund, 135 mm.

Fotopromenad längs Amiralsgatan Malmö med en gymnasiekompis (han hade en Minolta X-700 med motor om jag minns rätt). 

Fartkontroll utanför gymnasieskolan Spyken i Lund.

Jag fascinerades av bilder där det händer många saker samtidigt. Här är en bild på lundaspexarna Kabaret Pygmalion på Kiviks marknad.

Den 30 november 1993 uppstod våldsamma sammandrabbningar mellan polis och danska husockupanter (BZ) som demonstrerade mot den högernationalistiska sammankomsten på Karl XII:s dödsdag. Det flög många gatstenar i luften och polisen grepp massvis av danskar som lastades på flak.

Studentexamen på Polhelmsskolan i Lund 1993.

Inspirerad av Lars Tunbjörk och boken Landet utom sig, som jag lånade flera gånger på biblioteket, gav jag mig in till midsommarfirandet i Stadsparken i Lund sommaren 1993 beväpnad med Hasselblad 500C, 50/4 och Metz 45-blixt.

Den här bilden är tagen vid samma tillfälle, men känns lite som William Klein.

Falsterbo.

Publik på Stortorget i Malmö under Malmöfestivalen.

Världens största kräftskiva på Stortorget i Malmö under Malmöfestivalen.

Hösten 1994 hade jag äntligen jobbat ihop till en autofokuskamera. Valet stod mellan Nikon F-801s och Canon Eos 5. Den senare kändes modernare med 5 fokuspunkter och exponeringsmätning kopplad till vald fokuspunkt. Den här bilden visade sig vara ett perfekt test av den funktionen. Pågatåg mellan Malmö och Lund.

Kiviks marknad är bland annat känt för sina strippor, men de uppträdde även på Sjöbo marknad. De försvann under 90-talet och kanske var 1995 det sista året. Jag fick möjlighet att följa med bakom kulisserna. Här är ägare med tre av dansarna som värmer upp. 

Under den andra halvan av 1990-talet fotograferade jag mest i färg, dels för att jag kunde framkalla negativ färgfilm gratis på jobbet och dels för att min pappa kunde köpa Kodak Elite 100 diafilm i Tyskland som kostade 30 kronor per rulle inklusive framkallning.

I nästa blogginlägg ska jag visa lite färgbilder från 1990-talet.