Redaktör'n

Tankar om fotografi från Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg.

Höstlek med Nikon V1 och Sony A77

Jag har inte bloggat på några veckor. Det beror på att jag fotograferat analogt och på att jag inte kunnat publicera uppdragsbilder, men framförallt på att jag är inne i en häktiskt arbetsfas just nu. Vi på Fotosidans redaktion gör tre tidningar inför Fotomässan i Stockholm.

Det blir ett vanligt nummer av Fotosidan Magasin och ett prylinriktat specialnummer som faktiskt inte känns särskilt pryligt. Dessutom har vi tagit över produktionen av tidningen Proffsfoto.

När jag får några timmar fritid över så lägger det på produktionen av en 200-sidig fotobok om det stora världsscoutlägret med 40.000 deltagare som hölls i Skåne i somras. Läs mer om mitt fotoprojekt på lägret här. Minnesboken ska också bli klar nu i oktober så att den kan tryckas och landa i brevlådor i 150 olika länder före jul.

Som vanligt är det en prylar som ska testas. Just nu fotograferar jag med Sony A77, Nikon V1 och Sony Nex-5N. Både Sony A77 och Nikon V1 är helt nya kamerakonstruktioner som kräver extra mycket arbete att sätta sig in i. Särskilt som det inte finns någon färdig bruksanvisning till Nikon V1 och Sony A77.

För att testa den snabba Sony A77 så åkte jag på en SM-tävling i Trial nyligen. Eftersom jag bara har det nya 16-50/2,8-objektivet att tillgå var jag tvungen att välja en sport där jag kunde komma nära.

Nikon V1 har jag bara en vecka på mig att testa. Jag har hunnit testa de viktigaste funktionerna. Min son har fått agera testmodell. Han tyckte det var roligt att få kasta löv i luften när jag skulle testa att fotografera med 30 bilder per sekund. Han har också fått springa lite så att jag kunnat testa den följande autofokusen.

I våra tester ingår också att ta egna produktbilder i miljö vilket är en riktigt rolig utmaning. Jag matchade den kantiga V1 med en kantig blomkruka på min balkong. För att inte göra det för enkelt valde jag att även ta bilden på Sony A77 på min minimala balkong. Det största problemen var att få plats med paraplyet till blixten och sätta skärpan när kameran vajade i vinden.

Jag har också tagit ut kamerorna på en snabb "shootout" för att studera bildkvaliteten. Men de bilderna får du först se i tidningen. ;)

Vi ses väl på Fotomässan? Eller?

Postat 2011-10-13 16:14 | Läst 22947 ggr. | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Actionfoto - Gladpack räddade kameran

Vad kan vara härligare en solig vårvinterlördag än att tillbringa dagen på en sjöis och ta häftiga bilder av motorcyklar och fyrhjulingar. Det är annat än att pimpla det.

Motorcyklarna ska spruta upp så mycket vatten som möjligt för att det ska bli dramatiska bilder. Vatten och kamror är dock ingen bra kombination.

Fotograferar man på håll med ett tele på håll undviker man vattnet. Jag ville ha lite mer variation i bilderna. Den rena kontrasten mot telebilder är att vara riktigt nära med en vidvinkel. Men att ligga i en ytterkurva på en gropig is är livsfarligt.

Jag kom på att jag hade en 10 meter lång trådutlösarkabel i mitt kameraskåp. Jag bytte till mig den och en oanvänd 50/1,8 mark I mot en 35/2 någongång på 90-talet av en fotohandlare. Kabeln har legat oanvänd fram till nu.

Nu skulle jag äntligen få nytta av kabeln och kunna hålla den i vänster hand och plåta med mitt 300/2,8 samtidigt med höger hand. Men hur skulle jag lösa vattenproblemet?


Foto: Hoke

Jag har länge gått och tänkt på att bygga ett skydd mot vatten och stenskott att ha när jag fotograferar enduro, men det har inte blivit av. Någon risk för stenskott kunde jag inte se och helt dränkt skulle inte kameran heller bli. Jag bedömde att det skulle räcka med att vira gladpack runt kameran och objektivet efter att jag gjort alla inställningar som ett stänkskydd.

För säkerhets skull grävde jag fram min gamla 5D ur kameraskåpet ifall olyckan skulle vara framme. Den största risken är en påkörning. Egentligen hade jag kunnat sätta ditt min 5D Mark II eftersom det ändå hade blivit ett försäkringsärende, men det kändes inte rätt. Bara att tanken på att vara utan en 5D Mark II ett tag förskräcker.

Vad jag inte tänkte på var att issprutet var väldigt kallt och orsakade imma på skyddsfiltret på min 16-35/2,8. Det var ingen katastrof utan gjorde bara bilderna ruffigare. Värre var det med snökristallerna som blev lysande i motljuset. De är lite för iögonfallande och trots att jag regelbundet torkade av filtret med en mikrofibertrasa. Jag borde ha stått i medljus och lyst upp vattenkaskaderna med en blixt istället.

Nåväl. Jag blev nöjd med en hel del bilder trots problemen med snöreflexerna och att de snygga vattenkaskaderna först kom efter att motorcykeln passerat. Samtidigt har jag kvar nöjet att fila på tekniken.

Postat 2011-03-13 16:32 | Läst 14973 ggr. | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

Foto är min drog – i helgen blev jag hög

VINTERSOL

Jag fastnade redan i mellanstadiet och bruket av foto som en drog har hållt i sig, närd av kickarna när de bra bilderna sitter.

Precis som alla andra droger infinner sig ett lyckorus när kicken kommer.  Under längre perioder utan kickar kommer abstinensen. Det rycker i avtryckarfingret. Handen känns tom utan en kamera.

I lördags fick jag flera kickar. Jag gav mig iväg till Botkyrka Motorstadium för att fota enduro. Med solsken och gnistrande snö tillsammans höga hopp och snösprut fanns förutsättningarna för häftiga bilder.

På grund av sämsta möjliga information från arrangörerna missade jag och min kompis Hoke första starten. Det hade inte varit fel med lågt stående morgonsol, men starten var ändå en timme försenad på grund av kylan så det hade ändå inte gjort så stor skillnad om vi kommit tidigare.

Problemet och tjusningen med enduro är att banan är lång. Det tar närmare en halvtimme för förarna att köra ett varv. Gissa hur lång tid det tar att pulsa runt banan i snön och samtidigt hålla sig undan för åkarna? Någon karta över banan där man kan utläsa bra fotoställen finns naturligtvis inte. Är det inte snö kan man fråga efter surhål, annars får man lita sin fotografiska förmåga och gissa var det kan vara bra att stå.

ENDURO I SNÖ


Foto: Hoke

Det fina med att banan är så lång är att man kan hitta sina unika platser och variera sig. Allt från långa telen till fisheye går att använda, med eller utan blixt. Långa eller korta slutartider - välj själv. Nära eller på avstånd? Hög eller låg vinkel. Till skillnad mot många andra sporter är det upp till ens fotografiska kompetens att få bilderna bra och inte tur. Det är fotografiska möjligheterna som gjort att jag fastnat för enduro.

Vi började plåta i en kurva där åkarna gasar på ordentligt i utgången. Snö och grussprut är läckert på bild. Jag vill också gärna ha med rörelse i bilderna. Jag tycker att det förstärker kraften och fartkänslan i bilden. Att frysa alla rörelser kan döda en bild.

När jag väl var nöjd med bilderna därifrån var blev jag sugen på hoppbilder. Jag såg ett ställe där elitåkarna flög i luften, men när jag väl var där så var det dags för motionsklassen och då flögs det knappt alls, men det blev snygga skuggor i snön. Enduro är inte som motocross där det hoppas hela tiden.

Till slut hittade jag ett ställe där det hoppades en del trots allt. Flera åkare laddade på extra sporrade av publiken som samlats där. Utmaningen blev då att fånga en åkare i perfekt vinkel mot solen och med lagom panorering. Inför för mycket så att det blir oskarpt och inte för lite så att det bli dött.


När bilden satt infann sig den där lyckan som man hela tiden längtar efter att få uppleva igen. Men lycka för stunden är en sak, bilder som ger något i längden kan vara en annan sak.

Jag har funderat en del på om mina sportbilder har sådana kvaliteter att de är värdefulla för mig om några år. Inte för att det skulle vara meningslöst att ta sportbilder även om det vore så att de bara var dagsländor. Bara att jag har kul för stunden är tillräckligt för att ge sig ut. Men jag vill bena ut saken.

Det jag hittills kommit fram till att vissa sportbilder som jag tar har ett långt liv, men långt ifrån alla bilder som jag är nöjd med lyckas med det. Nu återstår att komma på vad som ger vissa bilder evigt liv.

Här är den sportbild som jag är mest nöjd med hittills.

- - -
Som du kanske läst drog Tage Olsin nyligen med mig på mitt livs första volleybollmatch. Det gick sådär och nu fanns en chans att ge mig själv revansch. Att visa för mig själv att jag inte är sååå dålig.

I lördags kväll var det dags för Sollentunas damer att visa styrka på plats gentemot Svedala. Tyvärr hade matchen flyttats till en sämre 70-tals hall med orange, brun och grön färgsättning förutom träpanelerna. Gott om ful reklam var det också gott om.

Det började inte alls bra. Jag hade tagit med mitt 300/2,8 för att fånga när spelarna hoppade upp. Men trots att tjejerna har ett lägre nät kommer de inte riktigt upp över nätet som killarna. Dessutom hittade jag ingen bra plats att stå med telet i den här hallen.


Tage Olsin i position under domaren, redo med sitt fisheye.

Bytte position och ställde mig med 70-200:an bakom domaren. Det är en rätt säker position, men det gäller ju att ha tajming. Det tog lång tid för mig att komma in i matchen. Jag provade lite med Tage Olsins fisheye och då var det enkelt att få en bild när de hoppade nära en, men man kan ju inte fylla minneskortet med sådana bilder.


Taget med Tages fisköga och upprätat i råkonverteraren.


Från samma position under domaren med 70-200/2,8

Till slut hittade jag en bra position i kanten av plan. Där fick jag några bilder som jag ger fullt godkänt. Men pangbilder blev det inte. Kicken kanske kommer nästa gång?

Postat 2011-02-21 19:12 | Läst 11558 ggr. | Permalink | Kommentarer (18) | Kommentera

Miss igen - och jag ska vara proffsfotograf?

Efter gårdagens blogg om mitt senaste inredningsuppdrag fick jag frågan från en kompis på fotoklubben om jag inte kunde skriva om när jag misslyckas med bilderna istället. Tack för den Peter! ;)

Problemet är att jag inte misslyckats med en fotografering sedan 1995 då en grupp konfirmander i Veberöd råkade få lite väl stora skuggor på sina vita kåpor. Med lite erfarenhet blir det aldrig totalhaveri, men jag blir missnöjd med mina bilder lite då och då.

För en yrkesfotograf är det viktigt att ha en hög lägsta nivå. Uppdragsgivarna vill kunna lita på en, men givetvis vill de också bli positivt överraskade. Jobbar man på en tidning kan det vara många uppdrag på en dag och då är det ännu viktigare att alltid ta bilder med det lilla extra. Magnus Hallgren på DN tycker jag är en sådan fotograf som sällan utmärker sig i fotovärlden, men som oftast kommer hem med en knorrig bild från de mest svårjobbade fotojobben.

Det har hänt mig flera gånger att jag och reportern varit överlyckliga med bilder som jag inte skulle vilja visa på fotoklubben. De kan vara toppen för att de fungerar bra tillsammans med texten eller för att omständigheterna var svåra. Det känns i magen när bilderna inte är tillräckligt bra, då gäller det att vara där en kvart längre om det går. Väldigt kommer bilden med stort B under den extra kvarten.

I lördags var jag inte på något uppdrag utan iväglurad av Tage Olsin till en mesigt gul och grön idrottshall i Sollentuna för att plåta Volleyboll. Tage förklarade vänligt hur han brukar göra och jag tänkte kaxigt att jag ska minsann visa honom och göra på mitt sätt. Glöm det.

Volleyboll är en hysteriskt snabb sport. Det gäller att läsa spelet för att hinna rikta kameran mot den som kommer att skjuta. Kan man inte hinner man inte med och missar.
Dessutom ska man hinna komponera och sätta skärpan.

Jag ställde mig lite längre bort än Tage eftersom jag hade ett 200/1,8 med telekonverter mot tages 70-200/2,8. Efter ett tag ställde sig Tage bakom domaren, men jag valde att stå kvar tills jag var nöjd med en, två bilder från min position. Det visade sig ta tre perioder. Sen var det bara en kvar.

Hela tiden missade jag skotten eller så missade jag skärpan. Jag provade att köra med manuell fokus för att inte riskera att fokusera på bakgrunden och för att hålla uppe bildfrekvensen. Det gick sådär eftersom det är svårt att ställa skärpan i förväg på ett tomt utrymme i luften.

Efter ett tag började jag se spelet bättre och kunde räkna ut vad som skulle hände. Plötsligt blev det fler bilder som satt och jag kunde byta position.

Med bara en period nere på plan blev det inte så många bilder därifrån eftersom jag återigen fick börja med att försöka lära mig vem som skulle ta bollen vid den här positionen. Dessutom gjorde jag det svårt för mig med valet av utrustning.

Tage kör fisheye + 24-70/2,8 + 70-200/2,8. Jag tycker sporthallar är fula så jag ville prova kortare skärpedjup. Därför körde jag på bländare 1,2-1,4 med mitt 85/1,2 och på på bländare 1,8 med mitt tvåhundra. Nästa gång ska jag börja med telezoomen till jag hänger med bättre i spelet.

– Det är inte lätt för en pressfotograf som aldrig fotograferat volleyboll tidigare att komma hit, tröstade Tage mig.
– Det var en fotograf här från DN som hade problem och till slut lånade jag ut mitt fisheye. Det var en bild med det objektivet som kom med i tidningen.

DN-fotografen kan inte ha varit Magnus Hallgren. Han skulle säkert inte misslyckats på en hel volleybollmatch. Han skulle satt en dragarbild.

Behöver jag säga att Tage fick betydligt fler keepers än jag.

De här bildera är okej, men jag är inte helt nöjd:



Tage Olsin i samspråk med en annan plåtis.

Postat 2011-02-14 12:13 | Läst 13822 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera