Plåta sport är också ett sätt att umgås

Gemensamma fotopromenader har aldrig riktigt funkat för mig. Visst är det trevligt att vara ute och gå med likasinnade, men ja brukar inte ta så bra bilder då. Antingen tar jag rätt innehållslösa bilder eller så fotograferar jag de andra fotografer.

Jag älskar att promenera och gör det ofta. Men ska jag fotografera så går jag ensam. Då kan jag gå helt in i vad jag gör. Det extra många ensampromenader just nu eftersom jag är inne på ett nytt fotografiskt spår.

Nåväl. Vad gör man då när halva kompisskaran är fotografer i någon form? Jo, vi plåtar sport tillsammans. Då kan man koncentrera sig helt på fotograferandet när spelet pågår och vara social i pauserna. Det finns alltid publik och funktionärer som också vill snacka i anslutning till tävlingen.

Igår åkte jag med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors till Jäfällas sunkiga simhalla från 1971 för att att fotografer en match i elitserien i vattenpolo. Mer om det i nästa blogginlägg. Idag åkte jag med en annan kompis till en folkracetävling strax norr om Arlanda flygplats.

När det inte bilarna flög fram på den spolade sträckan var jag social med andra. Att dra fram ett långt vitt supertele är alltid ett bra partytrick om man vill få någon att snacka med. Sen får man bjuda på trevliga svar på de uttjatade frågorna "hur långt kan du fota med den där?" och "hur många bilder tar du på en dag?".

Jag funderade på att åka in till Fotografiska idag och träffa lite andra medlemmar på Fotosidan, men när jag såg att det var tävling så var valet självklart. Dessutom bjöd upplandsslätten på en underbar naturupplevelese.

Jag har aldrig fotograferat folkrace tidigare och visste inte att man körde en och en på tid. Jag trodde bara att det handlade om att trängas med andra på en tajt bana.

En utmaning vid sport är alltid att variera sig. Jag vill inte bara variera plats utan även känsla och uttryck.

Jag brukar fråga efter bästa stället att så när jag kommer ut på en tävling, men man ska alltid vara lite kritisk till de råd man får. Idag pratade alla om hoppet, men jag tyckte det fanns annat som kändes mer spännande på bild. Frågar men även om något specifikt får man mer precis information. Det kan vara "brukar de åka av någonstans", "finns det några stora surhål" och så vidare.

Efter två och en halvt timme kände jag att jag upprepade mig för mycket och åkte hem.

Tips för den som vill göra en egen fotobok

Foto: Agnes Thor

Agnes Thor har skrivit en guide om att göra sin egen fotobok. Läs här. Jag har köpt två exemplar av hennes superfina och uppmärksammade bok Aurora Borealis som har det nordiska ljuset som en röd tråd.

Läs mer om Agnes Thor här.

Artikeln är publicerad på Svenska Fotografers Förbunds webbplats sfoto.se som blir allt matigare och matigare.

Trogna bloggläsare vet att jag strävar efter göra en egen fotobok. Just nu finns det inte så mycket mer att rapportera om den processen trots att jag idag haft möte med ett fotoboksförlag. Det handlade om en annan slags fotobok.

Dial, före Diana, Lomo och Holga

När jag vaknade och såg att solen sken tänkte jag direkt: "Canon Dial!". Min gamla halvformatskamera trivs bra i solsken, eller åtminstone på sommarhalvåret då det är lite ljusare ute.

Jag har inte använt kameran på fler år. Men efter att jag återupptagit mitt analoga fotograferande igen kom även lusten att använda Dialen igen. Det har dock känts lite mycket att ha med den tillsammans med Leica-prylarna. Tanken är ju att hålla nere utrustningsvolymen när jag fotograferar analogt, annars blir det inte ett alternativt till mitt vanliga digitala fotograferande.

Idag åkte Dialen ner ena fickan och testkameran för stunden, en Samsung NX200, ner i andra fickan när jag gav mig ut på långpromenad hemmavid.

Jag hade helt glömt vilken film som satt i kameran. Jag gissade på Fuji Press 400 eller Kodak T400 CN. Det visade sig att batterierna var slut till exponeringsmätaren, men en solig dag är det enkelt att räkna ut exponeringen. Jag brukar köra 1/250s bl. 11 vid ISO 400.

Väl hemma tog jag ur filmrullen och det visade sig vara en svartvit Kodak T400 CN. Jag har ingen aning om vad som finns i början på rullen eller om det ens kommer att gå att skanna bilderna. Det får också bli en överraskning.

Eftersom jag ännu inte kan visa några Dial-bilder från dagens promenad kommer här lite gamla bilder som jag tagit med kameran. Jag fick den gratis av en kompis till min pappa som hade köpt den i början på 70-talet eftersom alla skulle ha sådana kameror då. Eller rättare sagt, alla i Sverige.

I resten av världen sålde den märkliga fjäderdrivna halvformataren inte alls. Men i Sverige hade fotografen Walter Hirsch utmanat det rådande skarpa bildidealet med frigjorda bilder bilder på nakna och halvnakna vänner som dansade på midsommarafton. Bilderna var filmiska med sin levande rörlighet. Det gick att ta flera bilder i snabb serie tack vare att en fjäder drar fram filmen. Kopierar man flera negativrutor tillsammans så ser det ur som en remsa ut en smalfilm. Och med 72 bilder på en rulle var det bara att ösa på med bilder.

Debatten om Walter Hirsch bilder rasade. En del tyckte inte om att hans bilder saknade ordentlig skärpa och var slarvigt komponerade. Andra tyckte att bilderna kom som en frisk fläkt och därför blev det en stor trend att skaffa Dial för att ta annorlunda bilder. Ungefär som Diana-, Lomo- och Holga-trender som kom senare.

Klasskamrater på Skurups folkhögskola 1998/99.

En släktning i Örebro, den fd DN- och Expressen-fotografen Rolf Carlsson.

Föga kreativ redaktionsmiljö på tidningen Redo, år 2001.

Min chef 1999-2000.

Bild från 2004 då jag slutade fotograferade fotografera analogt.

Leicalunch och Jonas unika Hasselblad

Kolla frontfokus var ämnet på dagens långlunch med Jonas. När jag testade igenom mina Leica- och Voigtländer-objektiv på min pappas M9:a vid nyår upptäckte jag att mitt Ultron 28/2 verkade frontfokusera något alldeles väldigt. Därför ville jag även kolla objektivet på Jonas M9 innan jag returnerar det.

Jonas och jag har fotograferat för Scouterna sedan slutet av 90-talet. Vi har jobbat ihop många gånger så det är inte bara för att klämma på Leicor som vi ses. I somras slet vi hårt på världens största scoutläger med över 40.000 deltagare. Jonas är anställd som fotograf och formgivare på Scouterna. Jag har tidigare haft en liknande tjänst.

Medan Jonas konstaterade att min 28:a även fokuserade fel med hans kamerahus fick jag klämma på Jonas finare motsvarighet: en Summicron-M 28/2 Asph. Jonas gillar kvalitet och har fastnat för Leica och Hasselblad. Men även kvalitetsobjektiv som Jonas Summicron tåler inte hur mycket som helst. Det var glapp i gluggen och oljeläckage från bländaren i objektivet, så det behöver service.

Jag har inte gått in på samma sätt för Leica, och Hasselblad lockar mig inte särskilt. Jag är mer ute efter snabbhet och effektivitet. Jag utvärderar fortfarande om Leica kan passa mig för gatufoto. Då kan jag tänka mig att satsa på ett digitalt M-hus. Fast Fujifilm X-Pro1 är kanske mer rätt för mig - en effektivare bildmaskin.

Är sökarbilderna lika stora på M9 och M6?

Under vår enkla lunch visade Jonas upp sin slitna Hasselblad H3D som han köpt begagnad. Den hade gott cirka 30.000 exponeringar. Jonas hade tidigare en H2 som visade sig strula en del. H3D och H4D verkar hålla bättre.

Efter lite synpunkter till Hasselblad fick han sin H2 omprogrammerad med en egen unik funktion som ger 200 millisekunders fördröjning av slutaren för att spegeln ska hinna stabilisera sig. Det gav skarpare bilder på längre slutartider och funktionen finns nu som standard i H3D och dess efterföljare..

– – –

I går satt jag och plockade fram lite arkivbilder till Scouterna. De behövde bilder på fjäll till en broschyr. Då hittade jag lite råfiler som jag inte tidigare hunnit fixa till och sedan glömt bort. Det blev en kul överraskning och annorlunda bilder av Lidingö. Undrar vad mer som gömmer sig bland alla hårddiskarna på skrivbordet.

Därför älskar pressfotografer bildspel

Tänk dig att vara ute på ett reportage en hel dag. Du har tagit massor av bra bilder, men max tre hamnar i tidningen. Då är det en himla tur att det finns bildspel på nätet.

Bildjournalister är berättare. Att få större utrymme att berätta är inte bara ett sätt att få användning för fler av sina bilder. Bildspel låter fotografen berätta mer nyanserat och ingående. Att jobba med kvalitet ger mycket tillbaka och gör jobbet roligare.

Tidningscheferna har inget emot den här utvecklingen. Förutom att fotograferna blir mer nöjda så genererar även bildspel mer trafik på webben. Läsarna stannar kvar längre på tidningens webbplats vilket ökar exponeringen av annonserna. Då kan annonssäljarna ta mer betalt.

Bill Frakes på Sports Illustrated älskar bildpsel. Han var tidig med att använda rörliga bilder blandat med stillbilder. Jag har träffat honom flera gånger och han har berättat att bildspelen gjort stor succé eftersom de inte blir inaktuella så fort. En nyhetsartikel lever i en-två dagar medan ett bildspel från en tävling kan ha många tittare under lång tid.

När fler tidningschefer får upp ögonen för det här kanske fler fotografer kan skickas ut för att i första hand göra bildspel. Det skulle gynna bildjournalistiken. Bildspel är inte bara en bra affär,  det är också en stark journalistisk berättarform som alla kan ta till sig.

Bill Frakes förändrade livet för K-G Z Fougstedt på Södermanlands Nyheter. Det var nästan som en frälsning. Nu fick Z:a utlopp för sin kreativitet och jobbet blev kul igen. Här kan du se ett bildspel han gjort om undervattensrugby.

Att göra bildspel har nu fått egen klass i Årets bild-tävlingen och är naturligtvis ett obligatoriskt moment på bildjournalistutbildningen.

Robin Haldert går på Nordens Fotoskola. Här är ett bildspel från hans examensprojekt:

Vilhelm Stokstad går på samma skola men i en klass under. Han gör ett projekt om Tibet och dem som flytt landet.

Sydsvenskans fotografer har många bildspel samlade här: Sydsvenskanbild.se

Jörgen Johansson (frilans för Kristianstadsbladet m fl.) har precis börjat med bildspel, med bavur. Se här.

Har du något favoritbildspel?