Kreativitet under stress för tidningsfotografen

Anton Corbijn kom till stan idag och gav mig ett kreativt problem.

Varje yrke har sin tjusning. Jag jobbar mest som redaktör numer och kan ibland sakna mitt gamla jobb som pressfotograf. Tack och lov blir det ändå några fotouppdrag i månaden.

Mest saknar jag att få träffa alla möjliga typer av människor, från uteliggare till skattedirektörer. En annan kul sak som jag mer sällan råkar ut för idag är kreativa bildproblem under tidspress. En del blir nog mest besvärade när det blir så, men jag stormtrivs. Det handlar kanske om ett slags hantverksstolthet - att komma hem med bra bilder sett till omständigheterna.

Idag uppstod en sådan situation under Fotografiskas presskonferens med Anton Corbijn. Underligt nog förbjöds fotografering under själva presskonferensen.  Jag tolkade det som att de inte ville att fotograferna skulle störa samtalet med reportrarna.

Så mot slutet tog jag upp min kamera och fotograferade med skärmen som sökare för att slippa störande spegelljud. Lite måste man testa gränserna som journalist. Mitt tilltag mötte inte ens en blick från Anton eller arrangörerna. Fotografiskas grundare Per Broman är fd Expressenfotograf så jag tror att han förstår.

Efter frågestunden ställde en oengagerad Anton Corbijn upp för fotografering under två-tre minuter. Det var bestämt i förväg mellan vilka bilder han skulle ställa sig. Ingen verkar ha tänkt på att han då hamnade i skuggan mellan två spotlights.

Snabbt plockade jag då upp blixtsändare och blixt. Jag ställde blixten på 105 mm utlysning trots att jag fotograferade med vidvinkel för att få en spotlight-effekt.

Jag tyckte att det blev lite fräckt med en kraftig blixteffekt.

Några andra bad honom ställa sig i ljuset. Med lite extra blixtljus blev det ännu bättre.

Med tiden får en fotograf allt fler tricks i sin kreativa verktygslåda. Det gäller att välja ett lämpligt trick och inte nöta ut det. Jag kan inte komma ihåg att jag gjort så här tidigare, men nu åker tricket ner i verktygslådan.

Jag han med ett 25-tal bilder innan tiden var ute och Anton Corbijn försvann.

Eftersom jag inte hunnit se de andra utställningarna på Fotografiska passade jag på. När jag väl kom upp till tredje våningen satt Corbijn i kaféet och intervjuades av TT-Spektra. Precis när intervjun var slut tog jag fem exponeringar. Sen kom en pr-tjej och sa till mig. Det gjorde inget eftersom jag visste att bilden satt.

När jag lämnade kaféet såg jag hur Corbijn snabbt poserade i profil för Scanpix fotograf Henrik Montgomery.

Jag skymtar 18 sekunder in i klippet... :)

Befriande med sportfotografering

Sportfotografering är en ventil för mig. Det är få av mina sportbilder som jag får något ut av i efterhand, men det är jäkligt kul att plåta sport och därför kan jag inte låta bli. Att göra något kul är befriande och jag glömmer allt annat runt omkring för en stund.

Idag kom jag äntligen ut igen. Efter en vecka i sjuksängen var det extra skönt att komma ut i naturen och inspupa tvåtaktsavgaser. Det nog vara skönt med en vanlig skogspromenad och frisk luft, men jag får sällan en kick av plåta då.

Igår hade jag inte varit i skick att fotografera så jag lovade mig att ta det lungt denna gång. Därför tog jag "bara" med med mig två kamerahus och fyra objektiv... Jag glömde till och med blixt men fick låna en.

Förra gången gick jag hårdare in för fotograferingen med fjärrstyrda blixtar (som krånglade), tre kamerahus och fisheyeobjektiv. Jag jobbade också hårdare för mina bilder.

Förutsättningarna var också bättre för fotografering förra gången med blöta och leriga banor. Uppsala MK sköt på den här tävlingen en dag för att marken skulle frysa till och för att kunna dra om banan förbi de värsta vattenhålen. Det är mycket lättare att köra när marken är frusen. Då fastnar cyklarna inte i lera och dubben får rejält med grepp så att farten blir hög.

Jag tog inte upp min 300:a vid förra tävlingen. Nu var min tanke att fotografera med mycket med tele, att panorera och fånga förarnas blickar. Det är mer ansträngande än att kravla runt på marken med en supervidvinkel. Jag tycker också att det är skönt att variera mig. Ibland kan jag hitta nya bildlösningar bara för att jag tvingar mig att använda en viss utrustning. Jag valde också att inte fotografera inne i skogen.

Det blev en del vidvinkelbilder i det här urvalet trots allt. Det blir ju mer dramatiskt på nära håll...

Det här är FÖR nära.

Variation kan vara mer än skillnad i bildvinkel och plats. Det kan också handla om tonläge. Vissa bilder skriker ACTION! medan andra får lov att vara mer lågmälda. Det är lätt att fastna i att bara ta bilder som skriker.

För att få mina sportbilder ska få en större betydelse för mig är jag inne  på att göra sportreportage – att fokusera på personen innanför hjälmen. Inspirationen har jag fått från DN-fotografen Jonas Lindkvist som bland annat följt brottaren Ara Abrahamian. Jag vill gärna följa en enduroförare eller ett team, men jag är rädd att jag kommer att knäcka mig med för mycket jobb. Jag har nämligen redan andra projekt som jag jobbar med.

Tyvärr tvingades ambulanshelikoptern komma när en förare stöp framlänges efter att ha missat ett hinder. Det tycks ha slutat väl.

PS. På tävlingen träffade jag också en annan FS-medlen. Lena Pesula var där med man och barn. Trots det fick hon fler fina bilder. Se här!

Billigt att vara Leica-fotograf

Det råder en missuppfattning om att Leica bara skulle vara något för de rika. Det behöver inte kosta så många tusenlappar att komma in i Leicavärlden.

Det är inte konstigt att Leica uppfattas som dyrt och exklusivt. Leica göra själva allt de kan för att upprätthålla exklusiviteten kring sitt varumärke.

Den nya Leicabutiken i Moskva ligger på den finaste gatan och vill man handla bokar man tid för konsultation. De nyrika i Ryssland, Asien och USA är de viktigaste kunderna. I Schweiz ligger Noctilux 50/0,95 bland de tre mest säljande objektiven.

Att det råder en kult kring Leicaprylar och att priserna på begagnat stiger påverkar också intrycket. Men låt oss titta på vad det verkligen kan kosta.

En Leica M2 eller M3 har samma formfaktor och mätsökarsystem som dagens M9 för 60.000 kr. En M2 eller M3 kan du få för runt 3.000 kronor beroende på skick. Väl M2 om du vill fotografera med vidvinkel och M3 om du föredrar normalobjektiv. Du får naturligtvis fotografera med film, men ska det vara retro så ska det.

En som fotograferat mycket med Leica M2 och andra billiga modeller är Johan Larsson.

Lite modernare modeller som M4, M5, M4-2, M4-P och M6 är lite lättare att ladda och kostar någon tusenlapp mer. M5 och M6 är bekvämast eftersom de har inbyggd exponeringsmätare (kan krångla på M5). Den som vill fotografera digitalt kan köpa en Leica M8 för runt 16.000 kronor.

Jag köpte en Leica M6 med ett Summicron 50/2 i fint skick i början av året för 9.500 kronor. Leicas objektiv har blivit eftertraktade och särskilt vidvinklar och normaler. Teleobjektiven kan man köpa tämligen billigt.

En av mina första bilder med M6:an. Vårsol på Medborgarplatsen i Stockholm.

Min tanke var att inte lägga några stora pengar på utrustningen eftersom jag såg Leicaköpet som ett experiment. Jag ville se om Leica M passar mitt fotograferande och om film skulle göra mig mer koncentrerad vid fotograferingen.

Jag kom snabbt över två billiga Voigtländerobjektiv (35/2,5 och 75/2,5) från en kollega på en annan fototidning. Objektiven var knappt använda och priset blygsamt, 3500 kronor för båda.

Men nu hade jag fått upp ögonen för Voigtländer och tyckte det var roligt att fotografera med M6:an. Eftersom det säljs billiga Leica 90:or provade jag fyra olika och fastnade för 90/2,8 som är smidig att ha med sig och hantera. Den här artikeln fick mig istället att köpa ett helt nytt Voigtländer APO-Lanthar 90/3,5. Nya Voigtländerobjektiv är inte sällan billigare än äldre Leicaobjektiv, också kan man kvitta momsen som företagare.

Sportfoto med Leica M6 och Voigtländer APO-Lanthar 90/3,5

Jag tog också sikte på ett Voigtländer Ultron 28/2, men kom över ett billigt demoex av det superkompakta 28/3,5 som låg och skräpade. Jag gillar 28 mm och när vintermörkret närmade sig kunde jag inte låta bli att köpa ett nytt 28/2.

Hötorget i Stockholm med Ultron 28/2

Nu står jag med en Leica M6 och sex objektiv varav två är nya och resten i nära nyskick. För detta har jag betalat strax över 20.000 kronor – lika mycket som min nya Canon 70-200-zoom. En Leica M2 med en begagnad 35/2,5 kan kosta runt 5-6 tusen totalt.

Jag har även lyxat till den med en Nikon Coolscan 4000, en liten Metzblixt och en Domkeväska. Så för runt 25.000 har jag fler objektiv än jag behöver och hela kedjan till färdiga digitala bildfiler av hög kvalitet.

Min standardutrustning som Leicafotograf. Leica M6 med 28/2, 35/2,5, 50/2 och 90/3,5.

Slutsatsen av årets Leicafotograferande är att systemet passar mig utmärkt, men att jag vill fotografera digitalt. För mig ger inte filmen några direkta fördelar. Jag tycker det är kul att fotografera film ibland och vill inte släppa det, men huvudflödet måste vara digitalt.

Under några månader testade jag Fujifilm X100 utförligt och tycker att den är väldigt bra, men jag vill kunna byta brännvidd och uppskattar hur enkla Leicas kamror är. Jag ska avvakta Fujis nya systemkamera och hoppas att min lilla fotofirma fortsätter gå bra nästa år.

– – –

Nu har Fotosidan utvecklat bloggen vidare.

– Inlägg som har brett intresse kommer redaktionen "puffa för" i sidhuvudet på sajten.
– Bloggarna får ett renare utseende utan reklam och med mindre framträdande sidhuvud.
– Uppfräschad design
– html-fält i högerkolumnen där räknare, "facebook-like"-plugins och liknande kan ligga

Lerigt värre - men kamerorna höll!

Ibland skiter det sig - bokstavligt talat. I helgen skulle jag plåta Enduro. Jag visste att det milda vädret skulle göra det lerigt, men klantigt nog glömde jag allt som skulle skydda kamerorna hemma.

Jag har visserligen hamnat i skiten förr. En gång gled jag ner för en klippa ner i vattnet när jag skulle fotografera några galningar. Jag fick simma i land med min Eos 1V HS över huvudet och köra hem dyblöt. Jag har överraskats av kraftiga skyfall och blivit översköljd av vatten och lera. Tack och lov har prylarna alltid hållt.

Man kan inte alltid lita på turen och även de bästa kameror kan få för mycket. I somras var det bland annat en fotografs Nikon D3s som gav upp efter för mycket regn på världsscoutlägret i Skåne i somras (läs här).

Jag har funderat på att bygga en kameralåda för att kunna plåta Endurohojjar med nära håll med vidvinkel utan att behöva rengöra kamera och objektiv i någon timme efteråt. Det finns ju också Ewa-Marine-påsar. Eftersom man blir nedskvätt gång på gång gäller det att snabbt få ren glaset/plasten framför frontlinsen.

Denna gång tänkte jag nöja mig med ett provisoriskt skydd bestående av persedelpåse i nylon med uppklippt botten, gladpack för blixten och eltejp som försegling. Allt detta glömde jag hemma på körksbordet. Min gamla 5D kom i alla fall med så att min 5D Mark II skulle kunna vila i väskan om det blev för skitigt, men även den planen sket sig.

Min kompis Hoke fick inte ordning på sina kameror. Hans 1D hängde sig så jag lånade ut min gamla 5D. Här är hans film från tävlingen. Jag dyker upp 3:45 in i filmen och i slutet då jag ligger i leran och fotograferar.

Det är tredje året jag fotograferar Luciaracet på Högstabanan i Huddinge. Enduro är en väldigt bildmässig sport. Som fotograf kan man utnyttja hela sitt register och leta vinklar, ljus och bakgrund nästan helt fritt. Det går att använda allt från fiskeye till långa telen. Mitt 300/2,8 blev dock liggande i väskan hela tiden.

Blixten blev lite för kraftig i TTL-läge

Blixt med manuell effekt, 1/128-dels effekt och vidvinkelskiva.

Jag körde hela tiden manuell effekt när blixten satt på kameran för att få precis rätt mängd ljus. Eftersom hojarna oftast kommer på samma avstånd fanns det inga nackdelar med manuell effekt.

En utmaning vid sport är att variera sig. Det är lätt att hänga kvar på ett ställe och hela tiden vilja vänta in en bättre bild. Nu har jag rätt bra koll på tävlingarna och vet att vattenhindren är bäst att ta på de två första varven då förarna kommer samlat och någon kanske tvingas ut i djupt vatten eller kör galet.

Genom att fråga mig runt bland funktionärerna före loppet fick jag reda på var de mest dramatiska ställena runt banan låg. Sen hittar en fotografs öga alltid andra bra ställen däremellen.

Rätt snabbt var jag lika lerig som kamerorna. Det är svårt att inte bli kladdig om händerna därmed kladda runt på kameror och objektiv. Jag funderar på om man skulle ha med ett gäng gummihandskar och byta när det blir kladdigt, men det fungerar ju inte när det är ordentligt kallt.

Du har kanske några bra tips för att skydda utrustningen?

Jag ska också säga att en bra försäkring gör att man vågar lite mer. Men naturligtvis finns det ingen anledning att inte skydda sina prylar om man kan det.

I bland är inte räcker inte min kraftigaste vidvinkel till (16mm). Funderar på att skaffa Sigmas 12-24-zoom för småbildssensorer. Jag har ett ryskt fisköga också, men jag har svårt med förvrängningen. Hojjarna ser så fula ut då.

Gratis fototidning om gatufoto

Gatufotografen Stu Egan har gjort en gratis 100-sidig fototidning med enbart gatufoto. Det är slående hur olika stil gatufotografer kan ha.

I tidningen Radiate visas flera duktiga polska fotografer. Jag har märkt på Flickr att det finns mångra duktiga gatufotografer i Polen och det har fått mig sugen på att åka dit för att träffa dem och fotografera.

Omslaget pryds av en bild tagen av Charlie "Two cute dogs" Kirk som fotograferar med blixt i Tokyo, tydligt inspirerad av Magnum-fotografen Bruce Gilden. Se en kortfilm om Charlie Kirk här. Charlie återkommer i en längre artikel inne i tidningen.

En intressant fotograf i tidingen är John Battaglia som jobbat med reflektioner i fönsterglas. Genom att para en persons ansikte med reflektionen av ett annat ansikte uppstår en intressant bild.

Här kan du ladda ner tidningen gratis eller beställa den tryckt.