Allt trängre i bokhyllan

Ikväll tänkte jag sortera mina nya fotoböcker i bokhyllan, men det visade sig svårt. Jag har tydligt skaffat betydligt fler fotoböcker de senaste månaderna än vad som får plats i bokhyllan. Jag brukar vänta med att lägga in de senaste fotoböckerna till pappa varit på besök och gått igenom dem.

Min ambition är att köpa en fotobok i månaden. Det är inte en alltför betungande last och på några år blir det rätt mycket böcker. De senaste månaderna har det blivit mer än så.

Jag hade inte tänkt att köpa något på bokrean, men vissa böcker kostade bara en spottstyver så det gick inte att hålla sig. En dag gick jag förbi ett antikvariat på Hantverkargatan som hade halva priset. Jag hittade två böcker som jag verkligen ville ha. Dark Odyssey av Philip Jones Griffiths innehåller många klassiska krigsbilder från Vietnamkriget. Jag har haft förmånen att få intervjua honom i New York (se bild intill) och då kan jag ju inte låta bli att köpa en boken.
Den andra var Sportscape som beskriver sportfotografins historia. Eftersom jag gillar att fotografera sport så var den boken också given. I farten åkte några andra böcker som Planket-katalogen 1990 med. Jag gick därifrån med två tunga kassar och 300 kronor fattigare.

Boken Manhattan out köpte jag efter att ha läst om krigsfotografen Raymond Depardon som gått runt och fotograferat på gatorna i New York och fotograferat folk med en Leica M och 21mm på magen. Han lyfte aldrig kameran till ögat för att inte påverka det som hände framför kameran. Han berättade aldrig för någon om bilderna förrän han tog fram dem efter 27 år. Då upptäckte han att de flesta ändå förstått att de blivit fotograferade och tittat mot kameran.

Jag får nog kalla mig fotobokssamlare vid det här laget. Så värst raffinierad är jag inte. Jag träffade fotoprofessorn Per Lindström på Årets Bild-galan i Norrköping. Han har jobbat på fototidningen Aktuell Fotografi i ungefär 15 år så vi hade mycket att prata om. Dessutom samlar han fotoböcker. Jag ska besöka honom snart till en kommende artikel i Fotosidan Magasin. Per berättade om sin kompis som specialiserat sitt fotobokssamlande till böcker från 1800-talet och tidigt 1900-tal.

En ny och fin bok är Agnes Thors Aurora Borealis som jag skriver om i nummer 2 av Fotosidan Magasin som snart är ute. Boken har det nordiska ljuset som tema och har utsetts av Le Monde till en av de bästa fotoböckerna 2010. Jag kan bara hålla med.

Sen är det ju böckerna som jag bara måste ha. Jag är väldigt förtjust i Anders Petersen och försöker få tag på så många av hans böcker som möjligt. Jag ropade in boken Fängelse på LP-Fotos senaste auktion och i helgen hittade jag Rågång till kärleken på Stockholms Fotoantikvariat.

Nu måste jag nog sansa mig och låta plånboken återhämta sig. Och fler bokhyllor har jag inte plats med.

Idag blir det soppa för hela slanten

"Nyhetens behag" heter det. Och visst. Jag räknar knappast med att ta tio rullar i veckan framöver.

Den amerikanske gatufotografen Gary Winogrand var en riktig storförbrukare av film. När han dog 1984 lämnade han efter sig 2000 oframkallade rullar och 6000 rullar som framkallats men som han inte hunnit gå igenom.

Nu är jag ivrig att se resultatet och ska rusa iväg till Fotokungen på Södermalm för att få filmerna soppade.

Förr, när jag fotade i jobbet, brukade jag framkalla på Prolabbet. De hade lådor över hela stan där man kunde lämna filmerna. Sen upptäckte jag Team Framkallning på Södermalm som var grymt snabba.

Jag kommer ihåg en incident när jag fotograferat personer i ett demonstrationståg och stack direkt efteråt till Team Framkallning för att få soppat filmerna. Där stod frilansaren Åke Ericson som blev tokig för att jag också kom med filmer. Nu skulle det ju ta några extra minuter innan han kunde få sina filmer. Team Framkallning håller fortfarande igång. Jag får väl prova dem en dag.

Förutom de tio nytagna rullarna ska jag soppa tre rullar med mer okänt innehåll. En har suttit i min Ricoh GR1v i nått år och i morse tog jag slut på filmen när jag lämnade på dagis. De andra två tog jag för drygt ett år sedan när jag skickat min pappa att köpa en kromad Leica M6 utanför Helsingborg. Jag fick testa kameran men inte behålla den. Den var visst för fin för mig att slita på. ;)

Jag gjorde en reflektion med den kromade M6:an – det snackas mycket om hur bra det är med en diskret svar M-Leica. Men folk tycker verkligen inte det är jobbigt när man fotograferar dem med en kamera som ser riktigt gammaldags ut. Det är en av anledningarna till att jag är nyfiken på en kromad Fujifilm X100.

– – –

Igår besökte jag uställningen Foto-genus som Bella Pictura och Svefo anordnade. Jan-Olof Åkerlundh har skrivit tankvärt om utställningen och jag är inne på samma tankegångar som han. Det viktiga med utställningen är troligen processen att göra en utställningen tillsammans och de tankar som väckts hos de inblandade. Jag kan inte säga att jag vidgade min syn på manligt och kvinnligt. Och varför lät man inte detta vara temat för bilderna istället för "naturligt"? För att göra ett rejält avtryck hos betraktarna krävs mer jobb och driven curator.

Fina fynd på Fotosidan

Vem älskar inte att göra ett riktigt fynd? Ett rejält kap. Jag har under åren gjort många bra affärer tack vare Fotosidans annonsmarknad. I lördags var det dags igen.

När jag lägga mig i fredags tog jag snabbt upp min lilla dator och kollade av Fotosidan. En annons i högerspalten fångade mitt intresse.

Mitt gamla stativ från 1990 i mitten. Överst Davids kolfiberenben och underst mitt nya fynd.

Under ett tid har jag funderat över vilket enbensstativ jag ska köpa. Jag har slitit ut mitt gamla som jag fick när jag fyllde 15 år 1990. Benlåsen trilskas och benen fastnar när jag ska fälla ut dem. Tanken var att köpa ett nytt och ha det gamla i reserv efter att pappa renoverat det.

Gitzo har kvar reservdelar till många äldre stativ och för ett tag sedan renoverade min pappa ett kraftigt Gitzostativ från 1960-talet som jag köpte för en femhundring via en annons på Fotosidan. Stativet har använts flitigt på Kamera & Bild vid testfotograferingar i studion. Det står kvar där än och jag får väl pinna upp Drottninggatan och hämta det snart.

Valet av nytt stativ har främst stått mellan Manfrotto och Gitzo och mellan aluminium eller kolfiber. Jag har även kollat in andra märken på nätet men inte hittat någon butik där de finns att klämma på. Gitzo använder skruvlås vilket gör att man måste dra åt låsen med händerna. Det funkar sådär när det är kallt och man tvingas ta av sig vantarna. Kolfiberstativen har fått ett bättre lås som är lättare att hantera med vantar. En annan nackdel är att man måste dra ut benen. Fördelen med Gitzo är att de alltid funkar och inger stort förtroende med sin höga kvalitetskänsla.

Manfrotto är billigare i pris och känsla. En fördel med dem är man bara vrider på låset så ramlar benen ner. De fungerar bra med vantar. Nackdelen är att låsmekanismen måste skruvas åt då och då. När jag stod i en fotopool under det kungliga bröllopet förra året svor Sydsvenskans videofotograf högljutt när han inte kunde få sitt enbensstativ att låsa benen. Och något verktyg hade han inte med sig.

Jag har inte provat kolfiber så mycket. Nyligen hittade jag David Elmfeldts Gitzo kolfiber-enben (G1568) under soffan på redaktionen. Jag tog med det till isracing på en fryst sjö och kunde konstatera att det var betydligt mer behagligt att hålla i stativet med händerna än jag är van vid i kyla. Det tunna stativet kändes lite bräckligt, med det håller antagligen även om jag sett folk som brutit sina kolfiber enben.

Valet avgjordes i samma sekund som jag såg annonsen i på Fotosidan. Ett Gitzo G1564 mk II i nyskick för 300 kronor. Jag åkte hem till säljaren i Johanneshov som "tvingats" sälja av lite prylar efter att ha blivit sambo. Stativet var verkligen i superskick och kändes riktigt rejält.

När jag jämför det med Davids stativ noterar jag att det är lite länge ihopfällt och lite kortare utfällt. Kolfibervarianten är lite effektivare byggd, men känns klenare och är bra mycket dyrare än 300 kr. Viktskillnaden är 390 gram och jag vet inte om det gör så stor skillnad. På ett trebensstativ blir viktskillnaden större och då förstår jag verkligen att folk lägger upp de extra slantarna.

- - -

Den här bilden tog jag på min födelsedag den 7 juni 1990 då jag fick enbensstativet i present. Det var skolavslutning samma dag och stativet användes när jag fotograferade med mitt 135/2,5. Den här bilden på kontraktsprosten i Dalby tog däremot med 28/2,8.

Sol på Söder med Anders Petersen

Ledig, sol och nyinköpt Leica M6. Då kan man inte sitta hemma. Istället åkte jag in till Södermalm och fick mig till livs foto i en mängd olika former.

Min maxade fotodag började med en tur till Johanneshov för att lösa ut ett riktigt fotofynd, men den historian tänker jag spara till nästa blogginlägg.

Eftersom min nya M6:a laddas med engångsminnen med begränsad ljuskänslighet så valde jag att gå solsidan från Skanstull till Slussen och vidare till Galleri Kontrast. Jag börjar få ont om 400-film i frysen, men det ligger kvar några rullar 100-film från min pre-digitala yrkestid. Så jag höll mig i solen. Dessutom värmde solen en stund mellan vindbyarna.

På Galleri Kontrast var det vernissage för polske Tomasz Gudzowaty som fotograferar mycket sport. Då är det inte stora supertelen som gäller utan Leica M, Speed Graphic med polaroidbackstycken och liknande som gäller. På utställningen visades såväl enorma förstoringar som de små 9x12 och 6x9 polaroiderna. Du måste bara kolla in hans hemsida.

Där mötte jag också DN-fotografen Jonas Lindkvist som har sport som specialitet. Han berättade att Tomasz var en av hans förebilder. Tyvärr var Tomasz inte där själv, berättade hans researcher(!). Anledningen är att fotografen ska bli pappa vilken dag som helst.

Jag mötte också min vän från Enskede Fotoklubb Svante Warping. Han gör fina poetiska bilder med allehanda analoga kameror och varje jul får jag svartvita julkort som han gjort i mörkrummet – tack! Vi fortsatte längs Hornsgatan till Galleri Konstochfolk där Johan Rheborg ställer ut gatufoto.

Utsällningen kändes lite ojämn, men de bästa bilderna var verkligen riktigt bra. Och dessutom hade Johan haft vett att göra några av dem riktigt stora.

Nyligen intervjuades jag av min kollega Jessica Silversaga och hon undrade hur många gånger jag ställt ut. "Inga" sa jag till hennes förvåning. När jag såg Johans utställningen fick jag återigen tanken att jag kanske borde ta och gå igenom mina bilder och se om jag kan få ihop en utställning. Helst skulle jag vilja ha hjälp av någon som kan fungera som curator. Jag är övertygad om att det blir bättre då.

Svante och jag fortsatte vidare förbi Gert på den excentriska fotobutiken Svenska kort. Jag klämde på en Canon F-1 med motor och blev nostalgist. Där köpte jag också en present till pappa och gick vidare till Stockholm Fotoantikvariat.

Jag har en särskild svaghet för fotoböcker och att gå in på antikvariatet kunde bara sluta på ett sätt, trots att min fotoboksbudget redan är övertrasserad. Efter ett långt besök kom jag därifrån kom jag ut med Anders Petersens bok "Rågång till kärleken" som jag saknat länge. Svante köpte inte nått men visade en massa fina böcker som han redan hade, eller som han till och med varit med och gjort.

Därefter fortsatte jag mitt gatufotograferande genom Södermalm. Jag tog flera bilder som jag är väldigt sugen på att skanna snarast möjligt. På måndag får jag ta och springa upp till Fotokungen och lämna in rullarna. Tyvärr hade de stängt idag. Jag såg expediten fotografera på Hornsgatan istället. Det var väl sunt.

Eftersom jag inte har några bilder från dagen får det bli lite analoga bilder från arkivet.

Den här bilden kanske passar den här helgen. Den nyvalde ordföranden för Socialdemokraterna Göran Persson håller tal på första maj i Folkets Park i Malmö 1996. Kodak Ektapress 400 (usel film).

Och den här kanske passar inför fotbollssäsongen. Här har jag plåtat AIK:s Martin Kayongo-Mutumba 2002. Då var han yngst i laget, nu är han veteran. (Plåtat på Fuji Press 400 - min standardfilm under många år tillsammans med 800-versionen.)

– – –

FS-bloggaren Bengt Björkbom hävdar att det är något speciellt med att gå runt med en Leica M-kamera på magen. Och visst är det där. Idag var det många som kollade på min mage och jag blev även stoppad av en man som berättade att han gått Christer Strömholms fotoskola och att han var sugen på en Fujifilm X100 - "fattigmans-M9".

Visst är det något speciellt med en Leica på magen? Eller är det pappas pilotglasögon från tiden som FN-officer som gör honom cool? ;) (Lübeck 1990) Eller ska man addera några Nikon F3:or och en Minolta 9000 för att se bra ut? (undertecknad 1989 hos min släktning som var DN-fotograf under fyra decennier).

Bengt säger också att bilderna blir bättre för att de tas med en Leica. I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag hoppas att M6:an skulle kunna ge annorlunda bilder för att den har en mätsökare och laddas med film som man inte kan spruta iväg likt digitala filer i min Canon Eos 1D Mark IV. Men att det just är en Leica skulle påverka bilderna har jag svårt att förstå. Men Bengt har lovat att återkomma i ämnet.

Tillbaka till film och Leica

Det är inte av nostalgi som jag börjar fotografera med film igen. Alla negativa sidor är fortfarande kvar i minnet. Men det finns också fördelar med den analoga tekniken som jag vill åt.

När jag köpte min Canon Eos 1D Mark II den 2 juni 2004 var det ett paradigmskifte. Den digitala tekniken passade mig perfekt. Att slippa springa till labbet flera gånger i veckan, att slippa vänta på den sega skannerna och att slippa slita med färgkontrollerna för att få bildfilerna rena var en befrielse.

Mitt sista fotouppdrag på film våren 2004. Författaren Manne Forssberg plåtad med Canon Eos 1V HS och Fujifilm Press 800.

Jag lovade mig själv att inte köpa några analoga kameror hur frestande läckra de än kunde vara. I mitt löfte gjorde jag bara ett undantag. Jag kunde tänka mig att köpa en storformatskamera med rullfilmsbakstycke eftersom det är den fullständiga kontrasten till en snabb presskamera. Ännu har det inte blivit någon sådan även om de hade en lämplig Arca begagnad på Kameradoktorn för något år sedan.

I mitt löfte låg tanken att känslan i bilderna inte kommer av vilken kamera jag har utan att kameran är helt neutral. Det är jag som ger bilderna känsla.

Den digitala världen innebär att det är samma kamera och samma minneskort som ska fånga bilderna, oavsett vilken känsla man vill få fram. Jag gillar det, men jag känner inte alltid att bilderna känns äkta när man efterliknar ett analogt resultat. Detta är en sak som jag funderar en hel del över just nu.

Jag har precis köpt en Leica M6 från 1986 och en Summicron 50/2 från 1991. Många års funderande som ligger bakom beslutet. Att fotografera med en spegelreflexkamera för småbild är uteslutet, det är alltför likt att fotografera med mina digitala kameror.

Någon särskild vurm ligger för Leica har inte påverkat valet. Jag började fotograferade med Leica som 13-åring och har växt upp med huset fullt av Leicor, så för mig är Leica inget speciellt. Jag testade en modern Zeiss Ikon för något år sedan, men den är ovanlig och dyrare begagnad. Leica M6 är en praktisk modell som kommit ner i pris så det blev en väl inkörd sådan.

Jag vill ha en vidvinkel också. Två objektiv räcker. Just nu lånar jag en Summicron 35/2 av min pappa. Efter tips från Johan Ericson överväger jag att köpa en billig Voigtländer Color Skopar 35/2,5 II. Begagnade Leica-35:or är löjligt dyra. Hellre ett 30-40 år nyare objektiv till halva priset.

Så varför köper jag en gammal analog kamera?
Jo. Jag har jobbat så länge med mina digitala systemkameror nu att jag känner att jag nästan använder dem fullt ut. Jag har också blivit lite slarvig och koncentrerar mig inte lika mycket för varje exponering som tidigare. Det är både på gott och ont beroende på motiv. För mycket kontroll kan hindra spontaniteten.

Med Leican hoppas jag skärpa koncentrationen och uppmärksamheten lite mer och kunna överföra den rytmen till mitt digitala fotograferingar. Kanske kan kamerans fysiska konstruktion också påverka bilderna. Kan kompositionerna bli annorlunda? Reagerar folk annorlunda på kameran? Blir jag mer spontan med en lättare och mindre kamera?

Nu har jag tagit några rullar som jag hittade längst ner i frysen. Fotokungen i Stockholm har billig C-41-framkallning så det får bli en lunchpromenad till Södermalm de närmsta dagarna. Filmförrådet måste också fyllas på. Precis som duktige Markus Jenemark tänkte jag köpa med negativ färgfilm trots att jag gör bilderna svartvita. Det praktiskt och billigt.

Jag har plockat fram min gamla Ricoh GR1v som får fungera som vidvinkelalternativ, eller när jag vill ha en ännu mindre kamera än M6:an.

En morgon på pendeltåget på väg till jobbet omkring 2002-2003. Taget med Ricoh GR1v och Fujifilm Press 400.

Jag är också sugen på att skaffa en Hasselblad Xpan. Filmformat med andra proportioner stimulerar bildseendet. Xpan använder småbildsfilm och kan ta negativ med storleken 24 x 65 mm. Fujifilm Press 400.